Intagen igen

Ett nytt inlägg på http://www.gvsk.se eller http://www.gunillavonstjernekrans.com

Om att jag åter är intagen på sjukhus och händelserna där.

Ny fräsch sida

Denna sida är nu förflyttad till http://www.gunillavonstjernekrans.com eller http://www.gvsk.se

Titta gärna in! :)

En bit i taget

Att skriva mina texter är ibland som att klippa i en film.

Att leva i för konstiga och snabba klipp, med bitar som faller bort. Utan en ordentlig linje att följa.

En bit i taget.

Och ibland fattas det mig. Det blir blankt och dagar försvinner.

Att få till kronologin, att rätt obefintliga timme ska finnas på rätt plats.

Rätt obefintliga minne ska finnas i rätt tid.

Minnen försvinner och ibland kommer det minnen som inte är mina.

Hitta den så kallade röda tråden. I livet.

I hjärnan, i mig själv.

Sprit

Jag saknar sprit.
Fyllan.

Som i huvudet får orden att flöda.

Det sociala smörjmedlet.

Avslappning.

Att domna bort. Detta saknar jag.

Att ersätta detta i huvudet är svårt, att förflytta fokus.

Jag kan inte dricka alkohol med mediciner i kroppen. De krockar. Ordentligt. Det har resulterat i överdosering samt depression.

Det finns inget som gynnar mig gällande alkohol.

Vännen blir orolig men jag ser svårigheter att låta bli.

Men det är bara tankar, intalar jag mig.

Ändå så önskar jag det.

Det är märkligt, och jag skäms.

Skäms över att jag vill något så destruktivt.

Men jag vet att det är känslan att döva jag vill åt.

Minnen av vacker lummighet.

Men jag behöver inte agera på det.

Min bitterhet

Jag är så arg.

Jag vet inte varför.
Det har kommit på senare år. En bitterhet har spridit sig. Kanske är det någon medicin som gör det, eller så är det ett nygammalt hanteringssätt.

Det skulle kunna vara båda.

Oavsett så är det tråkigt. Jag blir arg på människor jag inte känner. Ofta.

Men höjden av ilskan kom i en mataffär, detta resulterade i att jag trängde mig. Detta är verkligen inte någonting jag kan stå för. Jag var fruktansvärt ohövlig, och sade: ”nu är det min tur.”

Men jag surnade ordentligt. Och detta kan väl bero på stress, att jag inte kunde reglera mig själv.

Jag skäms såklart, då jag inte tycker att det är ett acceptabelt beteende.

Ingen reagerade (som jag märkte), jag missade säkerligen mycket då jag var fruktansvärt oreglerad. Kanske de såg att jag var på bristningsgränsen.

Men jag gick därifrån och var enbart arg. Jag kokade.

Detta är något jag vill förändra, jag vet bara inte hur. En del i mig tänker: ”att ett hanteringssätt måste man väl få ha kvar.” Att jag skulle känna mig naken utan ilskan.

Jag har haft ilskan länge, men inte på detta bittra sätt.

Ofta har jag agerat på ilskan: kastat saker, slagit saker och skrikit högt. Nu kontrollerar jag (för det mesta) de rena impulserna.

Nu är ilskan molande och sedan explosiv. Det där sjudande är nytt.

Jag vet inte riktigt vad som är vad, men det måste ändras på.

Att förstöra

Jag har inte reflekterat över sista tiden. Det gör jag nu.

Medicinen tog ned mig. Tog ned mig från de värsta topparna.

Jag slapp inläggning på grund av min hypomana period.
En del i mig säger att det skulle vara skönt, men den friska delen säger att det inte vore skönt.

Ångesten har också avtagit tack vare medicineringen tror jag. De gröna små godisbitarna som är så giftiga har hjälpt.

Jag vill inte sluta med dem. Jag sover som en Gud och blir faktiskt lyckligare med dem, av dem.

Jag förstår inte vilken livskvalitetshöjare dem är.

Men jag får för mig att det är dem som gör att jag går upp i vikt.

Nu vill jag sluta med dem.

Min logik.

Hjärnan som förstör.

Hur tankarna kastar och förändras.
Hur jag kan vara så olika från dag till dag.

Jag känner inte igen mig själv.

 

Vem är jag just nu?

Ditt riktiga jag som ligger bakom sjukdomen.

Det tas fram genom korrekt medicinering var det en god vän som sade. Jag frågade honom om han vill umgås med mig för maniernas skull. Då man är sprudlande och energisk. Jag förstod redan innan svaret, men känslan behövde bekräftelse.

Det skulle vara kränkande om så var fallet. För det är inte jag. Detta har jag lärt mig efter mycket om och men.

Att skilja på vad som är vad. Men detta ter sig som en omöjlig uppgift.

Men just nu så vet jag inte vart jag är.

Vem jag är.

Man säger att jag tar för låga doser än att de ska ge effekt, men jag anser att de har fel. Jag minns när jag slutade ta medicineringen, den låga dosen, och detta höll på att sluta mycket dåligt.

De stämningsstabiliserande hjälper mig att inte komma upp i hypomanierna, men jag känner ändå när hjärnan försöker. Då blir det någon form av blandepisod. Hastigheten ökar, destruktiviteten ökar men samtidigt är jag relativt depressiv.

Inte farligt depressiv, men tillräckligt för att jag skall känna att livet fattas mig.

Jag har konstaterat att jag är mycket känslig för mediciner. De olika låga doserna ger ändå stor effekt.

Men jag känner att jag saknar hypomanin. Jag förmedlade detta till min vän, och han sade: ”man minns ju ofta bara det bra.”

Och så kan det vara, att jag bara minns det positiva, hur kul man hade. Därför behöver jag påminna mig om det negativa. Det rentav farliga jag har gjort under hypomana episoder.

Jag känner mig vilsen och undrar hur jag ska definiera mig själv.

Mani igen

När man är manisk så minskar ångesten för mig. Men istället ökar frustrationen. Men det är lindrigare att känna. Tyvärr drabbas anhöriga mer än en själv.

Väntan. Aggression mot långsamhet.
Irritation.
Ren och skär ilska.

Men jag skulle inte kalla det genuin glädje. Bara fart. Hastigheten i hjärnan handlar det om.
Hastigheten i handlingarna.
Man får saker gjorda. Kreativiteten flödar. Men vissa saker glöms.

Tas bort.
Raderas.

Ur kalendrar och ur hjärnan.
Borttappade sms.

Försvinner.

Glömska, att se sig för.
Omgivningen.

Som en dödlig tomhet.
Glömma att se dig för.

Glömma av vad som är viktigt.

Natten

Natten förflöt i en korridor, knappt någon sömn infann sig.

Min ordinarie sömnmedicin kunde jag inte ta, då de var tvungna att väcka mig för att göra vissa kontroller på mig i vaket tillstånd. Men på något vis lyckades jag med att få ett lugn.

Röntgen visade inte på något märkligt, detta är betryggande.

Att försöka släppa gårdagen till där den hör hemma.

Fysisk sjukdom

Nu är det söndag. Igen.
Inlagd pga fysisk sjukdom denna gång.

Det kändes lite som ett slagfält när jag äntrade genom dörren.

Folk var spridda över lokalen, men detta stillades fort.

Jag fick en plats i korridoren, där jag kunde få känna att den var min.

En kudde, lite smörgås och kaffe på kvällskvisten.

Det blir nog bra.

Överdosering som verktyg

Nu är jag tillbaka, tillbaka till vardagen. Tillbaka till ångest, framtid och nu.
Det är inte sjukdomen som får det att svaja nu tror jag, det är känslor. Yviga och vilda känslor. Det är dem som är sanningen.

Det är mänskligt.

Men tilliten till mig själv är inte stor.

Jag har skapat mig färdigheter med hjälp från min behandlare. Så jag tror inte att jag kommer agera negativt på dessa känslor.

Men det är så jobbigt. Så smärtsamt. Jag är rädd.

Alla känslor kom över mig samtidigt och då är det svårt att hantera dem.

Jag är så orolig för mig själv.

För att impulserna åter ska komma.

Det är viktigt att minnas. Att lyssna på sina anhöriga. En sak jag använder som ett verktyg: min vän sade något som påverkade mig oerhört.

Han sade: jag vill inte hitta dig på golvet igen. Detta skrämmer mig, att jag har gjort illa mig så.

Den gången var det nära. Det kände jag i efterhand. Jag låg och kräktes länge. Med minnesluckor till följd.

Denna överdosering var en av de värre och jag vet att han inte orkar hur mycket som helst.

Men det jag måste inse: det är ”bara” känslor. Det är ”bara” tankar. Dessa citationstecken är viktiga då de inte bagatelliserar men förminskar. Får mig att se att problemen går att vända på.

Vända ut och in på, samt att se att sanningen kan vara olik än den sanning som är fångad i ens egna huvud.

 

Bergen och dimman

Bergen stod tysta i dimman.

Reste sig rakryggade.

Snön leker i håret och jag känner mig fri.

Jag slänger mig i en driva, jag bryr mig inte om att folket tittar och funderar.

Tittar upp mot himlen.

Jag tittar på dimman.

Tittar på mitt inre.

Ser harmoni.
Ser lugn.

Vardagen

Jag mår så dåligt.

Jag vet inte om det är något särskilt som hänt. Men vi återkom från semestern och jag kraschade helt.

Kanske för att jag kom bort ifrån vardagen, bort från ångesten. Fly för en stund. Att ha snö precis utanför.

Det kändes så skönt att fly. Men man måste till sist åter till vardagen, eller så kommer den smygande.
Allt blir vardag till sist. Vart du än är.

Men jag förstår inte varför jag sjönk så lågt.

Innan semestern hade jag planer: söka jobb, studera, allt möjligt. Men det försvann.

Jag gick på en grupp som handlar om patientinformation gällande bipolär sjukdom, dagen vi kom hem. Där utlöstes vissa känslor och jag höll på att börja gråta. Ämnet var hur anhöriga drabbas av sjukdomen.

Att de lider med en.

Detta gjorde ont. Och i diskussionsgruppen så kände jag så många ting. Det kan vara så att det är av godo, men det var svårt att inte stänga av. Är svårt.

Jag höll på att överdosera, men det blev ”bara” lite för många tabletter. Detta är inte bra. Men det var inte lika mycket impuls som tidigare.

Det var mer överlagt, det fanns tankar med i bilden, men det gick ändå inte att hejda.

Jag tror att det är det bättre alternativet men det är inte bra. Jag fick skakningar i armar och ben och vaknade av detta.

Någonting måste göras. Jag måste bryta detta.

Jag vill inte behöva inläggning igen.