Etikettarkiv: oro

Vardagen

vardagen_depression

Jag mår så dåligt.

Jag vet inte om det är något särskilt som hänt. Men vi återkom från semestern och jag kraschade helt.

Kanske för att jag kom bort ifrån vardagen, bort från ångesten. Fly för en stund. Att ha snö precis utanför.

Det kändes så skönt att fly. Men man måste till sist åter till vardagen, eller så kommer den smygande.
Allt blir vardag till sist. Vart du än är.

Men jag förstår inte varför jag sjönk så lågt.

Innan semestern hade jag planer: söka jobb, studera, allt möjligt. Men det försvann.

Jag gick på en grupp som handlar om patientinformation gällande bipolär sjukdom, dagen vi kom hem. Där utlöstes vissa känslor och jag höll på att börja gråta. Ämnet var hur anhöriga drabbas av sjukdomen.

Att de lider med en.

Detta gjorde ont. Och i diskussionsgruppen så kände jag så många ting. Det kan vara så att det är av godo, men det var svårt att inte stänga av. Är svårt.

Jag höll på att överdosera, men det blev ”bara” lite för många tabletter. Detta är inte bra. Men det var inte lika mycket impuls som tidigare.

Det var mer överlagt, det fanns tankar med i bilden, men det gick ändå inte att hejda.

Jag tror att det är det bättre alternativet men det är inte bra. Jag fick skakningar i armar och ben och vaknade av detta.

Någonting måste göras. Jag måste bryta detta.

Jag vill inte behöva inläggning igen.

Märkt , , ,

Demolering och dagen jag ringde 112

demolering_panikangest

Det bara skär, skär som knivar.

I ryggen, i magen men mest i själen.

Tafatt men i vild panik ringer jag samtal efter samtal efter hjälp.

Tankarna går om jag ska ringa 112 för att förklara att jag måste bli kopplad till präst.

Jag undrar hur jag någonsin ska kunna komma tillbaka fullt.

Jag tror att jag förstör och demolerar.
Kvinnan på larmcentralen är varm och vänlig.

Samtidigt tänker jag att jag ska sluta med mina mediciner. För att förstöra rejält.

Logiken är icke klar.

Men att känna meningslöshet, tomhet och utanförskap är inte roligt.

Rädslan kommer, för att jag ska tappa den säkerhet jag har.

Märkt , , , ,

Lera

lera_finnas

Lera runt nagelbanden och skapandet.

Att välja färg, ändlös tvekan.

Dramaturgi samt att söka en annan människas uppmärksamhet.

Finnas i blicken.

Att ej upphöra att existera.

Blicken som undviks.
En annan teater. 

Man vågar inte möta, möta en annan energi.
En annan dans. 

Otålighet samt att inte stå ut i detta.

Märkt , ,

Frågor

fragor_inläggning

Diskussionen om inläggning ventileras igen.

Varför vet jag ej.

Jag borde verkligen ha lärt mig. Lärt mig att hanteringssätten inte är hållbara.

Ändå så fortsätter jag med dem. De inbitna sätten.

Men det är på grund av att de nya är så mycket tamare. Mina vilda drastiska sätt lockar.

De nya sätten är inte integrerade ännu, och vissa sätt frustrerar mig.

Jag talar inte om det med min närmsta vän, han frågar: ”varför har du inte sagt något?”

Jag vet inte varför jag inte sagt något, det handlar nog mer om att jag vägrar inse det själv. Vägrar att känna själv.

Därför upptäcker jag det inte förrän det är försent. I desperation ringer jag akut-teamet och de hjälper oftast. Men det kan bli fel även där.

Kontentan är att jag känner mig skör och vardagssysslor är oerhört svåra. Så som att sitta upp.

Men inläggning är nog inte svaret nu, snarare en tätare kontakt med mottagningen tror jag.

Det är inte försent att försöka att åter ta tag i det, det äckliga som ligger och gnager, det klistriga och svarta.

Under den spegelblanka ytan.

Gräva ned i gruset som inte är vänt på på ett tag.

Märkt , , ,

Mördaren

mordaren_drommarJag har alldeles nyss vaknat, med mardrömmen kvar på hornhinnan. Jag vågar inte röra mig ifall hon skulle vara kvar.

Jag får skjuts av min vän, hem till mitt gamla hus. Barndomshemmet. Huset ligger på en återvändsgata och i slutet av den står en kvinna med en pistol riktad mot sin tinning. Jag blir så pass rädd att jag skyndar mig ut ur bilen och går långsamt in på gången som leder till dörren. Det känns som om att hastiga rörelser skulle leda till ett anfall. Tänk om pistolen riktas mot mig?

På vägen till huset så känner jag i fickorna och inser att mina nycklar är borta. Jag genar på tomten mot det stora trädet och ser min vän på långt håll, han har också insett att mina nycklar låg i bilen. Han kastar dem, ett riktigt långt kast, och de hamnar perfekt på en gren så jag kan nå dem. En lättnad.

Stegen vänds åter mor dörren, tryggheten. Vetskapen att det vandrar omkring en kvinna som är beväpnad gör att jag fruktar för livet. Nycklarna sätts i låset och det kärvar.

Jag kämpar med låset och plötsligt känner jag en närvaro till höger om mig. Jag vänder mig långsamt, och ser henne. Hon har fortfarande pistolen riktad mot huvudet. Men hon är arg. Hon har mördat förr. Det känns. Hennes hårda ilskna kyla strålar från henne.

Nu när hon är på nära håll, så ser jag att hennes ansikte är deformerat och missfärgat. Där munnen ska vara är bara ett hål. Ett hål av hud. Hennes ögon stirrar på mig med pistolen hårt tryckt mot sin tinning. Jag vet inte vad jag ska göra, om jag fortsätter med nycklarna så kan jag inte fokusera på henne. Och det måste jag göra, jag kan inte släppa henne med blicken. Det skulle kunna utlösa ett anfall. Men tryggheten är så nära.

Hon står bara och stirrar, hon gör ingenting och jag förstår inte varför hon jagar mig.

Jag chansar, jag krånglar med nycklarna, nu går det fort i drömmen och jag får upp dörren. Jag kommer in, men hinner inte låsa. Hon rusar efter mig och rycker och sliter vansinnigt i dörren och jag håller emot.

Sedan vaknar jag.

Jag vågar inte röra mig. Drömmen hänger kvar även i vaket tillstånd.

Att vara jagad i sådan oerhört långsam takt var något av det värsta jag varit med om. Det var ren och skär psykisk terror.

Det var en dröm där individens energi och händelserna påminner om det jag skrev om tidigare. I fredags. Den passiva aggressionen och dörrar som hålls emot. Fast dragit till sin spets. Det yttersta hotet.

Det var min hjärna som försökte processa det som kommit upp tidigare och gjorde det värre. Implementerade mördare, pistoler och skrämmande deformationer.

Märkt , ,

De elaka pojkarna

elaka_pojkar_trauma

Jag vaknar och ett minne hemsöker mig.

Ett par tvillingpojkar, som jagar mig. Jag är inte gammal i minnet. Jag minns att de lekte polis men det var egentligen dem som var bovarna. De sprang omkring med handklovar och brottade ned barnen som var hos denna dagmamma. De hade ett par leksakshandklovar med sig, och dessa förstärks i minnet. Glänsande och skrämmande. Farliga, symbolen för fångenskap.

Minnet tillåter inte att jag når vad som hände när de brottade ned en. Jo, de kanske skrattade åt en. Att man låg ned och var försvarslös. Skrattade åt förnedringen.

Sedan drar jag till minnes ett par år senare: att det kom en större tjej och tryckte in mig på en toalett.

Detta var på dagis. Det som inte går ihop, är att jag minns henne som mycket större än mig. Fysiskt. Mycket längre. Men vad en sådan stor tjej skulle göra på dagis förstår jag inte. Jag kunde kanske ha ropat på hjälp, men jag blev stum. Hon sade ingenting och gjorde ingenting. Hon stod bara och dreglade. Långt ovanför mig, och jag kände mig liten och nedtryckt. Hon förstod nog inte vad hon gjorde.

Hon låste dörren och jag försökte nå vredet men då slog hon bort handen. Jag minns att när hon låste så fick det någon ultrarapid-effekt. Hur vi kom ut ur toaletten minns jag inte. Efter detta blev jag livrädd för att låsa toalettdörren.

Denna rädsla höll i sig länge, och ledde till att jag höll mig i skolan för att jag inte vågade låsa dörren. En dag var jag tvungen att gå på toa, då höll jag i handtaget för att hålla emot om någon skulle känna på det och därmed visa att det var upptaget.

Det kom en pojke som kände på dörren, men han respekterade inte att någon var där, han tog i, slet upp dörren hittade mig där. Hans nöje var stort, han ropade på sina kompisar att jag var där och sade till dem att komma och titta på mig. Förnedringen var stor. Jag skylde mig det bästa jag kunde. Försökte gömma mig. Sjunka genom jorden. De stod där som publik, tittade och skrattade.

Dessa minnen är inte roliga men det var inte mitt fel. Det är den meningen jag numer ofta upprepar i huvudet när jag får dåligt samvete för olika saker: ”det är inte ditt fel”. I många situationer.

Det var traumatiskt, och minnet har blockerat delar, men vissa saker hänger ihop och kommer som sjok. Tillsammans.

Men det som skedde, skedde, och det var inte mitt fel. Jag andas i tanken, andas i känslan och säger:
det var inte mitt fel.”

Jag tittade på dessa situationer och jag kände sådan empati till den lilla flickan som fått utstå dessa illgärningar. Och tyckte synd om henne.
Och insåg, att det är mig själv det handlar om. Då kunde jag ge mig det jag behövde. Kärlek.

Märkt , , ,

Den döda kvinnan

dod_somn

Hon är död.

Hon ligger på golvet, framför min säng. Vid sängkanten. Hennes utseende är atypiskt för en skräckfilm. En riktigt bra sådan. Men denna varelse som är av feminin art, kommer långsamt krypande upp för sängkanten, riktigt långsamt.

Hennes stripiga hår landar på täcket och släpas, samtidigt som hon rör sig mot mig.

Ibland ler hon ilsket, ibland inte, men man känner hennes vrede som riktas mot mig. Jag vet inte varför hon är arg och jag vet inte vad som komma skall om, och när hon når mig.

Men det är skrämmande bilder som befinner sig i rummet. Och att se dessa bilder med stängda och öppna ögon är riktigt skrämmande.

Hon kommer till mig på kvällen.

Det är det tillståndet jag hatar, mellantinget mellan sömn och vakenhet. Jag försöker på alla sätt jag kan, döva och avleda detta tillstånd.

Mellan dröm och vakenhet.

Märkt , ,

Ångestsömn

angest_somn_oro

Jag ville inte väcka honom, för det är det hans kropp vet, att oro väntar.
Därför söver den sig själv.

Jag ville ha sympati, men avstod.

Att känna sig förbisedd och försöka fokusera på annat. Att vara inne i en smärta. Så hårt.
Men att låta sömnen döva.

Sömnen tar vid när man inte orkar ha ångest längre.

På sjukhuset då jag var inlagd, så skrev jag och somnade och skrev och somnade.

Men det är nyttigt tror jag. Både att sova bort ångest under kontrollerade former och att skriva.

Ett sorts helande.

Väck inte den ångestfyllde som sover är kanske en regel där.

När det inte finns fler alternativ så somnar man, kanske av uttröttning.

Att ångest är ett föråldrat sätt för kroppen att säga till om fara är kanske sant, men det förringar inte smärtan i det.

Att lämna den ångestfyllde sovande i sin lindring, sömnen kan vara gott. Och hoppas att ångesten ger vika.

Att ge någon vilan den så innerligt behöver.

Märkt , ,

Evidens

evidens_ångest

Evidens på att någonting finns.

Även fast jag har konkreta bevis på att någonting har inträffat, så har jag ibland svårt att tro på det.

Ett ifrågasättande av verkligheten. Vad som skett och inte skett.

Detta ter sig märkligt då jag borde se det inträffade grundat på bevisen. Men så är det ej. Hjärnan ställer till det och säger att det inte bevisar någonting.

Detta är märkligt. Hur hjärnan ställer till det. Att inte tro på verkligheten, vad den nu är för något. Men vi ponerar att verkligheten är den sanna, då borde hjärnan kunna ta in den, det som har skett. Att kunna ta in minnena och bevisen på händelserna. Men det gör den inte. Den bara ifrågasätter och ifrågasätter.

Två exempel: en trasig jacka bevisar ett hundbett, men hjärnan vägrar tro på det. Ett rivmärke från tanden på hunden på armen bevisar att hundens tand tog i. Eller en inspelning som visar på sanningen. Men dessa minnen ifrågasätts.

Detta gör den med så många ting och jag undrar vad det är för funktion i detta. Vad det fyller för verksam effekt. Om det är någon försvarsmekanism?

Det är frustrerande. Att inte få veta att någonting är sant, verkligt och befäst.

Att alltid tvivla på sina sinnen, tankar och känslor. Att aldrig få tryggheten som kommer i och med att någonting är sant.

Lugnet som finns i att ens egna sanning ligger i ens historia. Istället känner jag bara stress, en spändhet och otrygghet.

Hur jag ska komma ifrån detta vet jag ej, då jag inte vet någonting om det. Bara att det stör och inskränker mitt sanna jag. Den jag vill vara.

Det naggar på självförtroendet att inte kunna landa i att historian har haft sin gång och att jag har deltagit i den.

Märkt , ,

Sjukdom

sjukdom_sorg

En dagsuppdatering.

Oron, rädslan. Att leva i ovissheten ett tag utan att veta hur länge ett tag är.

En mycket god vän, ligger nu på sjukhus.

Jag skrev att jag blödde, blödde på insidan. Han gör det. Och man vet ej ännu vad som är trasigt.

Rädslan får mig att gråta. Tårar för honom. Tårar som långsamt väller upp bakom ögonlocken.

Min oro kan inte ta över, får inte ta över.

Min första tanke som först var undermedveten gjorde jag medveten. Den var: ”nu slutar du äta, det hjälper, du vet att det hjälper.” Ett gammalt hanteringssätt. Men sedan kommer insikten: det handlar inte om dig. Du måste ta hand om dig själv så du orkar finnas. Så du kan ta hand om dina nära.

Att den tanken blev medveten, betyder otroligt mycket. När man säger den högt så hör man hur dåligt det låter: att sluta äta.

Du behöver finnas för dina nära. Finnas för de som behöver dig. Att inte göra det, är fegt. Då rymmer du.

Rym inte.

Märkt , , ,

Dagen jag lades in

kanslor_infor_inläggning

Någonstans längs vägen har konsekvenstänkandet försvunnit. Eller inte försvunnit men jag struntar i konsekvenserna.

Jag lade in mig för att jag inte ville hamna på intensiven. Jag såg tydligt konsekvenserna av mitt kommande handlande, men tänkte göra det ändå. Detta berättade jag för min behandlare och hon kallade in läkare.

Nervositet uppkom när jag insåg vad som komma skulle. Att bli inlagd. På sjukhus, för att mitt mående påverkar mig så pass mycket att jag bestämt tänker ta en större mängd piller.

Läkaren ringer omedelbart till avdelningen men ingen plats finns. Hon går iväg och säger att hon skall hitta en plats till mig. Jag och min vän får inte lämna lokalen, utan får sitta och vänta i ett tomt samtalsrum till en lösning finnes. Detta skedde vid lunch och hon sade till behandlaren: ”ge dem mackor, kaffe, vad än de vill ha.” Vi nekar vänligt, båda två. Jag av nervositeten som gjorde mig illamående och min vän, kanske av samma anledning. Jag satt med handsvett och oro för vad som komma skulle. Vart jag skulle hamna någonstans. Vi fick vänta ganska länge, men lösningen kom i formen: läkaren. Som sade: det finns en plats nu.

Jag blir hämtad och eskorterad, det kändes att det var en rutin som skulle följas. Att eskorten skulle gå till på ett visst sätt. Men det var skönt, kvinnan pratar lugnande med mig och säger att detta inte är så dramatiskt. Ibland behövs detta. Och visst är det så, för min egen säkerhet.

Men allt är läskigt den första gången. Jag hade många föreställningar om hur det skulle vara på avdelningen. Att det skulle vara riktigt sjuka personer där, men alla var där av i princip samma anledning som jag själv.

Det var mycket lugnt på avdelningen, det var några som vankade av och an, vissa tog kontakt, men de flesta höll sig för sig själva.

Hur hamnade jag här? Det var en mängd småsaker som skedde vid början av svackan, men inte någonting av större betydelse. Det var nog så att de skapade en kedjereaktion som resulterade i att jag inte ville känna. Känna alls.

Därför stängde jag ned. När jag stänger ned får jag ångest. Det är bra att känna, hör jag mig själv säga. Men kan jag applicera det på mig själv? Det är så svårt att känna in känslan och placera den vart den hör hemma. Och det kan göra ont.

Det kommer att göra ont, men det måste göras. Sliten. Men det finns inget annat.

Märkt , , ,

Dimma och muller

dimma_och_muller_panik

Att hålla uppe den sociala normaliteten.

En känsla säger: ”kan ni släppa in mig till tryggheten?”

Fast ändå inte.

Alkoholsuget finns, och bensodiazepinsuget är stort.

Alla ser så balanserade ut i ett väntrum.
Men inombords är det säkert kaos.

Själv så skulle jag helst vilja öppet skrika.
Jag vill ha ett skydd.

Ett litet skal. Som jag kan öppna när jag vill. Öppna för de värdiga.

Men jag känner att jag inte kan upprätthålla min fasad. Hur jag ser ut. De ser, de ser vad jag känner.

Till och med det har rasat. Att kunna sitta i ett väntrum utan att behöva musik, med panik skrikande i ögonen.

Hela väntrummet drunknar. Och allt bara smälter. De som sitter i väntrummet känner vad jag känner. Det är svårt att inte smittas.

Dimma och muller drar in och det märks.

Men de kan upprätthålla normaliteten, i mina ögon.
Vissa ser ned i sina telefoner, andra sminkar sig. Någon plockar lite i sin väska.

Men kanske de känner samma sak. De känner kanske också att väggarna rämnar. Att alla ser.

Alla känner.

Märkt , , ,

Känna doften av krig

kanna_doften_av_krig

Jag vaknade till vinandet från raketer.

Helikoptrar och rädsla. Skräck kände jag. Terror och katastrofen var här.

Med bara fötter på golv fullt med insekter.

Någon tar beslutet att bestämma över om vi får leva eller dö.

En man kommer och häller kallt en het kopp svart kaffe på henne. Förnedrar henne.

Hon har inte förstått beslutet men det har jag. Hon leker i misären, förnöjt, med insekterna som om det vore hennes vänner. Jag kan inte hantera detta och brister, men jag kan inte låta min syster se mitt sammanfall, så jag går därifrån.

Det spelar ingen roll hur många skrik som kommer ut ur min mun, hon kommer ändå aldrig komma tillbaka. Men min syster är död. Och detta är oåterkalleligt. Det är ljud jag inte känner igen. Det är ljud som bara kan skapas av krig.

Tårar bara trillar ned, forsar, och att försöka beskriva detta med ord känns omöjligt. Ingenting kan poängtera kylan, tröttheten och tomheten, tillräckligt.

Ljuden jag utstöter låter inte som mina. De kommer någon annanstans ifrån och jag undrar vem det är som låter.

Märkt , ,