Etikettarkiv: glädje

Bergen och dimman

berg_harmoni_natur

Bergen stod tysta i dimman.

Reste sig rakryggade.

Snön leker i håret och jag känner mig fri.

Jag slänger mig i en driva, jag bryr mig inte om att folket tittar och funderar.

Tittar upp mot himlen.

Jag tittar på dimman.

Tittar på mitt inre.

Ser harmoni.
Ser lugn.

Märkt , ,

I mina öron

i_oronen_karlek

Du är i mina öron

i mina händer.

I mitt hjärta.

Märkt , ,

Resonans

resonans

Marken är frusen, ett knastrande under fötterna.

Ett ljud som ger resonans i mig.

Sprids i fötterna, benen. Låren, och resonerar vidare in i själen.

Märkt , ,

Försynen

försynen_hopp_mening

Att jag träffade henne i just detta tillfälle var ingen slump. Universum ville trösta mig genom henne.

Första gången jag träffade henne var det mycket kort, på en busshållplats. Jag var så ledsen den dagen, och hon gladde mig. Jag fattade tycke för henne på en gång, direkt ville jag be om hennes nummer men detta skulle ses som märkligt ansåg jag. Jag vågade inte.

Men jag sade då till Universum att: om är det menat, så möts vi igen.

Och det gjorde vi, då tog jag mod till mig och bad om hennes nummer. Men hörde inte av mig. På lång tid. För lång tid för att jag skulle våga ringa. Jag skämdes.

Då tjatade Universum på mig, vi möttes ännu en gång. Det var Universums sätt att säga: ta tag i detta nu.

Jag kunde inte stå emot denna gång och tog åter kontakt och bad om ursäkt för att jag aldrig ringt.

Denna gång vågade jag ringa henne. Någonting måste ha fört henne till mig till detta datum. Den 2 December 2015. Det blev inget större firande denna dag, så jag frågade henne om hon hade tid, det hade hon. Så hon bjöd in mig på en fika. Helt förutsättningslöst.

Vi berättade om oss själva, historier om tidigare upplevelser och det blev mycket existentiellt för mig, då jag inte trott att jag skulle leva till just detta datum.

Att se den dagen man inte trodde skulle få se. Jag såg tingen med andra ögon just denna dag. Det blev nästan som en uppenbarelse.

Jag är inte troende i den generiska meningen, men att dessa upplagda händelser bara skulle varit slump har jag svårt att tro. Det var så extremt planerat och överlagt.

Det måste finnas en mening. Det måste finnas något. Jag önskar att denna känsla kommer kunna komma igen. Att jag skall kunna återskapa och minnas denna känsla.

Hon blev förd till mig och jag till henne.

Och vi möttes. Innerligt.
Det var en av de bättre födelsedagar jag haft.

Märkt

Varelsen

varelsen_frihet_karlek

Jag går i ett konstant trauma känns det som, jag har aldrig haft känsla för tid, rum eller plats. Eller mening.

 

– Åh! Jag skrev poesi om ugglor!

 

Vems fotsteg följer jag?

Hon vill skydda mig, det känns i hennes kramar. Men ändå så har jag svårt att lyssna.
Slungas tillbaka till svunnen tid. Så som kramper kommer det minnen.

Relation efter relation.

En röst i nuet: ”du såg så rädd ut?”
Nej, svarar jag med det hårda skalet på.

Ett sms bryter av.

Jag vandrar i trauma upp till knäna.
Och återupplevande
vaksamhet
minnesförlust

är daglig dags.

Hur länge dröjer kollapsen?

Men det enda jag vill är att döva.

Litar du på mig?”
Jag vet inte.”

En vacker kvinna dansar, själv.

Hon säger med det skönaste leende:”varför är jag den enda som dansar?”

De tre andra sitter hänförda. Men ändå i sina egna världar. Tillsammans.

Hennes ord sjunker in, och de tre andra ansluter sig till dansen.
Vi upplöstes och andades samma luft. När inga konturer finns längre.

Varför kan man inte alltid få känna såhär?

Sluta vara så snygg.”

Med gungande rörelser dansar vi, nära, nära.

Jo det gör jag, litar på dig.”
Det visste jag redan, men det var skönt att höra det från dina läppar.”

Vi är befinner oss inte kvar i lägenheten längre. Vi är på taket, i himlen och i jorden. I våra hjärtan.

Lycka och sorg finns i samma rum, i samma människor, snart så kunde jag inte känna om det var hans känslor som existerade. Om vi existerade överhuvudtaget.

Vi var ett väsen med samma livskraft, samma tyngd. Samma sorg.

Alltet samlat i den lilla ettan i den stora staden med vinflaskor på bordet.

Och människor som bara gråter, skrattar, andas och njuter.
Fyllda av kärlek.

 

Märkt , , , , ,

Vad jagar jag?

vad_jagar_gunilla_von_stjernekrans_abstinens

Medicinen är tom kärlek.
Att jaga moln.
Sätta sig i bilen och leta, leta vilt efter sanning.

Att vännen letar lika febrilt som jag.

Efter vad?

Letar efter den röda månen.
Men det finns bara moln.

Vad är det man har hittat då?
När tomheten är som störst, så måste man ha hittat något?

En annan sanning?

En man inte förväntat sig.
Kanske.

Rena spekulationen och högst subjektiva vinklingar.

Man kommer hem med en trötthet och tunga ben.
Som släpar, du har nästan inte kontroll över dem.

Vilken sanning har uppenbarat sig?
Ingen.
Tomhet.

Men sedan med lite tålamod så uppenbarar sig ett skådespel.
Som får en att glömma.

Glömma bort medicinerna för en sekund.

Märkt , , , ,

Futurum

futurum_sjalar

Är det någon skillnad mellan att se framtiden och förutse?

Att se någon göra ett ting innan det finns.
Är det ett glapp i hjärnans synapser?
Ett glapp i tiden.

Ett glapp i varandet.

Att höra någons tankar, någon som talar ens egna ord.

Ett svar utan ställd fråga.
Ett glapp i händelserna och i kronologin.

Ett glapp i det verbala som redan finns, och i det tysta som redan skriker.

Hur kan detta finnas?

En överbryggning mellan själar.
Två själar som möts. Även fast de alltid känt varandra.

Och en förvirring över vem du och jag är.

En själaförbindelse.

Märkt , , ,

Detta gift

detta_gift

Ännu en gång,
denna förgiftning.

Musik, och stämning som säger: välkommen hem.

Njut av ölen.

Njut av fyllan när den varar.

Att ljudet överröstar gör ingenting. Musiken är viktigare än samtalet.

Tomt tal och den vackra, stämningsfulla musiken överröstar.

Tack.

Jag njuter av mörkret musiken skapar.

En stackars DJ står och sliter. Det känns som om att få finnas är det mest relevanta.

Finnas.

Fylla.

Mot sjukhuset.

Märkt , , , ,

Påtår

patar_cappuccino_trasighet

Två trasiga människor som möts på det mysiga caféet, fyllda av smärtstillande båda två och de talar om sårskador och frakturer.

Farliga arbeten och ilska.

Cappuccino och en finpåtår för tio kronor.
Vänlighetens ansikte bakom disken.

Han hade kapat av sitt finger och sade till sina kollegor, att de skulle leta efter fingret. Men det satt kvar i handsken.

Ingen operation idag.

Lugnt och stilla.

Så mötte vi varandra.

Verkligen möttes.
För att inte bli bortglömd.

Hon hjälpte honom att knyta skon som hade gått upp, då han själv hade problem med detta.

Vänligheten och kall sol som strålar.

Det lugna haket som är ett urklipp ifrån en tidning från 50-talet, med fina bänksoffor, kuddar och vackra taklampor. Det är inte många som befinner sig i den varma upplysta källaren.

En dam som sitter och äter ensam mitt i rummet.

I realiteten.

Kvinnan som hade lurat döden när hon mötte motorsågen.
Hon hade inte träffats av klingan, utan den hade fastnat i tröjan och enbart bränt hennes hud.

Varför har just vi samlats här?

Att lura döden.

Tacksamhet.

Tacksamhet över att ha hela ben, tacksamhet för livet

samt vad en billig finpåtår kan göra med en.

Märkt , ,

Innergården

innergarden_suggestivt_konst

Det luktade inte bara fantastiskt gott, det luktade med färg.

Men i ditt ansikte finns jag inte.

Vi gick ut på innergården och den underligaste känsla kom över mig.

En känsla av icke-existerande barn, lekandes.

Denna känsla satt i väggarna, i träden och i mig.

Skratt och kritor.                                            I vinden som inte blåste.

Du är så fin” Nedklottrat på en träkant.

Det var så övergivet, fast ändå inte.

En syndikaliströrelse, en konstutställning, bisarra bilder.

Detta är konst.

Ett utsuddande av gränser, moral och etik.

Men i ditt ansikte finns jag inte.

Rosa galler, en man som sitter och läser, men det är inte därför han är där.

Han vaktar.

Långsamt sneglar han på mig och ler.

& jag ser att han har sett.

Sett att jag är samma skrot som han själv.

Och vad han vaktar är vår intensiva känsla.

Känslan att egentligen böra tillhöra något annat.

Märkt , ,

Aritmetik

Med Imovansmak i munnen och med tankar på aritmetik och hur lite man vet.

Analys: man blir duktigt ostadig på benen, men det tänker nog inte busschauffören på.

Benen är sega som fullblod och det är väl också tanken med det hela.

Azerbajdzjan. Det är tankar, tamponger och besvärligheter i fickan. Och de mystiska känslor som är en kokande brygd.

Kitteln är tung och riktigt gammaldags, vet ej vem som har bestämt sig för att ställa dit den.

En iskaffe är alltid ett störningsmoment och ett rån. De jävlarna. Limmade böcker och snurrkaffe.

En medicin tar sönder en bit av ditt verktyg, hjälper kanske ett annat.

Iskaffet smakar pengar. Det var dåligt brända 51 kr.

Hur lite man vet, igår sysselsatte jag mig för en stund, att försöka konvertera riksdaler till dagens valuta. Det var en mycket svår uppgift. Inte ens när stora stygga riksbanken inte vet, då är det klurigt.

Jag började då räkna själv men konstaterade att det var för många daler och riksdaler man kunde välja mellan.

Men konklusionen var att inte spelade någon roll, då riksdalern och det svenska riksmyntet blev synonymer med varandra där på 1800-talet någon gång.

Åter till de dåligt brända 51 kronorna. Jag sätter mig på det lilla vältrafikerade fiket och studerar folket.

En 7-åring som kör lite barhäng, har stängt av sina öron för sin mor, men ej mormor. En riktigt cool kille.

Mamman med dåligt självförtroende pratar med tjejen som jobbar. Båda besitter en känsla att det är fel att breda ut sig.

Haha, tänkte jag. Här har man ockuperat de två största fåtöljerna och jag skäms inte ens över det.

Jag filosoferar en stund och går sedan därifrån. På ett ytterligare fik så ser jag ett ansikte jag känner igen. Det var norskan. En kvinna som en månad tidigare, kom till mig på en busstation som en räddare i nöden. Den dagen kunde jag knappt ta mig ut. Och så möttes vi. Hon fick mig att skratta och le, 90 år var hon. Talade mycket och kärleksfullt, som om jag var någon som hon genuint brydde sig om. Jag tänkte lite moloket att, efter vi hade sagt adjö: vill universum att vi ska mötas igen, så gör vi det. Och där stod hon med sina vänner. Jag samlar mod och tar kontakt. Jag förklarar att jag hade tänkt mycket på henne, hon sken upp och tyckte att hon skulle bjuda mig på en fika. Jag får hennes telefonnummer och börjar nästan tro på änglar.

Att en dag som var så dålig, kunde räddas av varma, raka och sådana ord som man inte förväntar sig av en dam på 90 år.

Just nu så sitter jag mycket bekvämt i en hängfåtölj, lite avskiljt från vimlet.

Det är tre svarta fåtöljer uppställda bredvid varandra i en halvmåne med lagom stort avstånd så man känner att man får vara ifred. Jag sitter i mitten med två män på vardera kant. Riktigt propra. Den ena sitter och ser ut att göra någonting mycket viktigt på sin iPad och den andra försöker etablera kontakt på sin silvriga telefon. Allvarligt ser det ut att vara. Snabbt möttes våra ögon och han bestämde sig för att gå.

Märkt , ,