Mani igen

När man är manisk så minskar ångesten för mig. Men istället ökar frustrationen. Men det är lindrigare att känna. Tyvärr drabbas anhöriga mer än en själv.

Väntan. Aggression mot långsamhet.
Irritation.
Ren och skär ilska.

Men jag skulle inte kalla det genuin glädje. Bara fart. Hastigheten i hjärnan handlar det om.
Hastigheten i handlingarna.
Man får saker gjorda. Kreativiteten flödar. Men vissa saker glöms.

Tas bort.
Raderas.

Ur kalendrar och ur hjärnan.
Borttappade sms.

Försvinner.

Glömska, att se sig för.
Omgivningen.

Som en dödlig tomhet.
Glömma att se dig för.

Glömma av vad som är viktigt.

Cirklar

Ingenting men med en eftersmak av kaos.

 

Allting men med en smak av panik.

 

Huvudet fullt av tomhet.

 

En existentialism i kroppen.

 

Med det goda

 

och
det onda.

 

Funderingar som snörs in.

Snöras in.

 

In i kalabaliken
och det som enbart går i cirklar

Marginaler och signaler

Det började bara snurra, alltet.
En hetsjakt efter det vansinniga skrivandet.
En hetsjakt på vansinnet.

Vansinnet som är så skönt.

Men vad är det att sakna?

Att sakna sjukdomen.

Strunta i tidiga signaler. Och fortsätta driva sig själv uppåt, uppåt.

Uppåt mot galenskap.
Inläggning.
Skador.

Under den nuvarande episoden så brydde jag mig bara inte.
Jag ramlade flera gånger för att jag sprang i lägenheten.

Det kunde inte räcka med att gå.

Jag springer. Springer mot vansinnet.

Jag önskar medicinering som hjälp.
Och vi letar.

Vi letar efter medicinen som kan bryta detta.
Den fina doktorn föreslog en medicin som nu är insatt.

Hon hoppas, och jag klamrar mig fast vid tanken att den måste hjälpa.

Måste hjälpa.

För jag saknar inte detta.
Detta är mycket ansträngande. För lite sömn, för mycket tankar, oregelbunden mat.
Kaos.

Knivar, spisplattor. Allt blir farligt.

”Du blir som ett barn.”

Jag blir arg på meningen och sätter mig ned på en stol.
Som ett barn.

Han har rätt.
Bara att tömma diskmaskinen.

Glaskross.

Vad är detta att sakna?

Kreativiteten flödar förvisso. Hämningarna släpps, på gott och ont. Men det går att bromsa. Om man tittar på de tidiga signalerna.

Med manierna så kommer orden som ett vackert gift.

Men det positiva går att hitta utan manierna, det finns inom en. Det gäller bara att hitta det.

Att släppa rädslorna.
Släppa oron.
Så kanske det går.

Snön

2009

Jag har tappat kartan, fåglar mitt i vintern? Har de inte flyttat ännu? Det är mitt i vintern.
De borde inte vissla nu, det är för kallt.

Tv:ns flimmer, myrornas krig.
Lämna mig ifred sade han. Men ”Alla vill ha dig.”
Sanden och öken är det han känner.

Varför har jag då gått vilse igen?
Vågar jag tro att en skärva har limmats?
Denna lägenhet skulle inte blivit min.
Känns inte som mitt hem.

 

– Och kompassen?

 

Men håret blir blondare med citron.
– Katter hatar citron.

Jag är i mitt så kallade hem.
Inga sjukhussängar kan rädda dig nu.

Järn mot järn. Röster på radion.
Snön virvlar i vinden.

Någon säger:
– Vad säger du Blondie?
– Kallar du mig blond?
Ett busigt leende.

Morfinet sprids i kroppen och pojken dör.

Sov nu min vän och skriv.

Pjäsen

En text som jag har svårt att få ihop, den är så splittrad. En rad här och en rad där. Som en märklig pjäs.

Jag har illustrerat vid sidan av, vilka miljöer det utspelar sig.

Jag blir förvirrad av texten, jag var förvirrad när jag skrev den och jag får inte ihop det.

Redigeringen är oerhört svår.

Rader om kompasser, fåglar och flimrande tv-apparater.

För mycket tidshopp, fast jag skrev den i ett stycke. Jag vet inte om jag vågar publicera den som den är, eller om jag kommer att uppfattas som galen.

Jag anser att jag har skrivit och gjort mycket märkliga ting. Men vem kan förtälja? Det finns inga referenser.

Mellanrummen i tidshoppen i texten är vackra. Det är dem som gör texten begriplig. För genom dem kan man dra slutsatsen att en mycket stressad och manisk person har skrivit detta.

Att hjärnan går så snabbt och på högvarv att den missar mellanspelen. Då är det svårt att få fram meningen med meningarna.

En text om att det trasiga kanske kan limmas.

Citering, en dialog. Med en magisk känsla.

Ett avslut om döden och skrivandet.

Att inte förstå sina egna upphittade texter, som har legat undanstoppade i pärmar, lådor och garderober. Skrynkliga, utrivna.

En längtan efter sjukhus, rop på hjälp. Ingen som lyssnar. Och äga ett hem som inte är mitt.

Trasigt porslin

Man säger att man ska ta det lugnt när man är manisk, att inte ta på sig mer än vad man behöver. Men när man gör som man blir tillsagd, så minskar enbart magnituden på aktiviteterna. För mig blir det ett extremt flöde av texter som måste ned på pränt. Och extremt mycket hemma-aktiviteter.

Och en väldigt uttröttad hjärna. När jag börjar tappa för mycket saker, vet jag att det går för fort.

Men det är relativt trygga premisser. Ganska trygga aktiviteter i alla fall.

När jag är hypoman, sådär riktigt högt för just mig, så kan det bli riskfyllt. Hjärnan tror sig veta bäst och att allt är möjligt. Som att kroppen är någon typ av superhjälte som klarar alla påfrestningar. Till och med en kollision med en buss.

Detta kan leda till rent destruktiva handlingar. Till trots mot att man tror att man har världen i sin hand.

Hemma så håller man manin inom rimliga gränser. Dumdristigheten kan inte slå lika hårt som när man promenerar i en vägkant.

En form av simulerad trygghet. Kanske falsk. Hemmet kan också vara farligt. Som dagen jag trodde jag kunde lyfta en tvättmaskin och fick den på foten. Eller kylskåpet jag trodde jag kunde bära själv, som höll på att tippa över mig. Sedan så kan man inte skyddas från sig själv, förutom på sjukhus.

Men när resorna till Ikea blir för många, för att inhandla porslin så vet jag att det är dags att sakta ned.

Jag vet inte när manierna uppenbarar sig. Jag kan inte mina förvarningar. Det bara blir, sedan är man där. Men rädslan att gå ut när jag är manisk kan inte få hindra mig. Att fängsla sig själv vid dessa episoder är inte heller rätt. Man måste få leva även under dessa episoder.

Men det har blivit så, för jag blev riktigt rädd i efterhand, den dagen jag trodde att min kropp kunde stå emot en kollision med en buss. Det var riktigt läskigt när den rationella sidan ser vad som höll på att hända.

Det var nära. Men fortfarande, så får rädslan inte stå i vägen. Dessa två sidor måste på något vis sammanfogas.

Det tar tid för mig att reagera, att processa vad som just hänt. Ibland tar det en halvtimme innan jag reagerar, ibland sex månader.

Men faran som uppstod var riktigt läskig känner jag nu. Så hur skyddar jag mig?