För mig kändes han som en robot.
Plastig kändes han, jag tittade närmre på honom och försökte se tillstymmelse av känsla.
Jag undrar vad jag gjorde för fel?
Jag tittar på min ledsna deg.
Och börjar arbeta med den, även fast jag vet att den inte kommer att bli bra.
”Är det någon symbolik i detta”? Tänker jag.
Men den smakar ju gott.
Och på plåten lägger jag ut trådarna som glutenet bildat.
I långa remsor, drar jag ut degen, nästan på ett bisarrt vis.
Jag drivs ändå till att grädda den redan misslyckade degen. Farmors recept.
Måste slutföra det iallafall.
Oj vad ledsen den ser ut, alldeles grå.
Fast mönstret som bildats är rätt så tjusigt.
Ett odjur, vad det nu är för något.
Jag hoppas att det går ännu mer åt helvete. Hoppa på så drar vi, nu ska vi så långt söderut som det bara går. Och kastar en handfull deg på kaklet. Skrattar till lite.
Degen känns slapp och livlös, inte spänstig och luftig som den sig bör. Den ser urvattnad och blek ut. Men det är ändå mysigt med deg till trots att den är död.
Mina händer blir kladdiga, inte mycket, men nu drar vi, till det yttersta, yttersta.
Ett par handskar av deg bildas. Tjocka handskar.
Detta resulterar i att jag måste diska mina händer rena med diskborste, för att få de rena.
En hel procedur.
Plåten är nu färdiggräddad så att säga och jag tittar på min misslyckade deg.
Och jag ser att det inte har blivit rätt.
Men vad är det som möter mig i den nu gyllenbruna om än lite platta bulltrådskakan?
Ett litet ansikte.
Det var fantastiskt, och jag resonerar att det måste vara detta som är konst.
Men inte bara det, ansiktet har tittat på mig förut fast då såklart under andra omständigheter.
I en målning jag skapade på måfå var det jag såg henne sist. Kan det vara slumpen?
Jag frågar roboten varför min döda deg är fantastisk och han svarar ”nej, vad tänker du?”
Så mycket energi på någonting som man vet, inte kommer att bli bra.
Men hela kärleksakten med degen gjorde mig tillfredsställd.
Det var som att gå på lina och jag såg, just det så tydligt.
Balansen
Fokus
Och önskan att driva igenom.
Det är kanske det som är receptet?
Och det var skönt, att ha med sitt autentiska jag hela vägen över linan. Kontrollen fanns, samtidigt som jag släppte taget och flög.
För en kort stund var jag fri i min vardagsmagi.
Men jag vågade inte nämna någonting för honom.
gunillavonstjernekrans 