Etikettarkiv: destruktivitet

Vardagen

vardagen_depression

Jag mår så dåligt.

Jag vet inte om det är något särskilt som hänt. Men vi återkom från semestern och jag kraschade helt.

Kanske för att jag kom bort ifrån vardagen, bort från ångesten. Fly för en stund. Att ha snö precis utanför.

Det kändes så skönt att fly. Men man måste till sist åter till vardagen, eller så kommer den smygande.
Allt blir vardag till sist. Vart du än är.

Men jag förstår inte varför jag sjönk så lågt.

Innan semestern hade jag planer: söka jobb, studera, allt möjligt. Men det försvann.

Jag gick på en grupp som handlar om patientinformation gällande bipolär sjukdom, dagen vi kom hem. Där utlöstes vissa känslor och jag höll på att börja gråta. Ämnet var hur anhöriga drabbas av sjukdomen.

Att de lider med en.

Detta gjorde ont. Och i diskussionsgruppen så kände jag så många ting. Det kan vara så att det är av godo, men det var svårt att inte stänga av. Är svårt.

Jag höll på att överdosera, men det blev ”bara” lite för många tabletter. Detta är inte bra. Men det var inte lika mycket impuls som tidigare.

Det var mer överlagt, det fanns tankar med i bilden, men det gick ändå inte att hejda.

Jag tror att det är det bättre alternativet men det är inte bra. Jag fick skakningar i armar och ben och vaknade av detta.

Någonting måste göras. Jag måste bryta detta.

Jag vill inte behöva inläggning igen.

Märkt , , ,

Marginaler och signaler

Det började bara snurra, alltet.
En hetsjakt efter det vansinniga skrivandet.
En hetsjakt på vansinnet.

Vansinnet som är så skönt.

Men vad är det att sakna?

Att sakna sjukdomen.

Strunta i tidiga signaler. Och fortsätta driva sig själv uppåt, uppåt.

Uppåt mot galenskap.
Inläggning.
Skador.

Under den nuvarande episoden så brydde jag mig bara inte.
Jag ramlade flera gånger för att jag sprang i lägenheten.

Det kunde inte räcka med att gå.

Jag springer. Springer mot vansinnet.

Jag önskar medicinering som hjälp.
Och vi letar.

Vi letar efter medicinen som kan bryta detta.
Den fina doktorn föreslog en medicin som nu är insatt.

Hon hoppas, och jag klamrar mig fast vid tanken att den måste hjälpa.

Måste hjälpa.

För jag saknar inte detta.
Detta är mycket ansträngande. För lite sömn, för mycket tankar, oregelbunden mat.
Kaos.

Knivar, spisplattor. Allt blir farligt.

”Du blir som ett barn.”

Jag blir arg på meningen och sätter mig ned på en stol.
Som ett barn.

Han har rätt.
Bara att tömma diskmaskinen.

Glaskross.

Vad är detta att sakna?

Kreativiteten flödar förvisso. Hämningarna släpps, på gott och ont. Men det går att bromsa. Om man tittar på de tidiga signalerna.

Med manierna så kommer orden som ett vackert gift.

Men det positiva går att hitta utan manierna, det finns inom en. Det gäller bara att hitta det.

Att släppa rädslorna.
Släppa oron.
Så kanske det går.

Märkt , , , ,

Duschen eller övergreppet

duschen_valdtackt

Jag klev in i duschen och väggarna började brinna.

Det jag gjorde mot mig själv var nästan värre än vad han gjorde mot mig.

Allt för att bli ren igen.

Jag greppade alla lösningar jag kunde få, alla smitvägar. Inget spelade någon roll. Jag skulle bli ren.

Jag ville inte dofta, stinka som han.

Jag blödde, så det rann. En erinran om vad som skett. En erinran som sade att detta var sanningen.

I brist på annat, tog jag en gröngul svamp. Och skrubbade. Inte med den gula sidan.

Varför skrubbandet var ett val kan man också fråga sig. Men det blev som en reningsritual och detta renade mig, en liten stund. Jag blev vackert röd och nöjd av min egna behandling.

Skakningarna i kroppen avstannade en aning. Minskade lite och det var nog då jag började tänka.

Vilket jävla offer jag är.”

Den atypiska offerscenen, i duschen skrubbandes ren, blödande. ”Nu har du blivit en stereotyp också.” Med en ton som inte kan tolkas som annat än översittande.

Han sade hejdå genom dörren och jag svarade bisarrt nog adjö normalt adjö.

Tiden förflöt i duschen lång tid efter han hade gått. Jag skrubbade mig om och om igen. Medan tankarna spädde på självhatet, liksom försvann händelsen och jag mådde bättre.

Det är mycket enklare att hata sig själv för att man utsätter sig för sådant.

Då behöver man inte riktigt kännas vid det. Och efter ett tag blir händelsen sekundär. Den finns knappt, om ens alls. Kanske förtränger det helt.

Märkt , ,

Frågor

fragor_inläggning

Diskussionen om inläggning ventileras igen.

Varför vet jag ej.

Jag borde verkligen ha lärt mig. Lärt mig att hanteringssätten inte är hållbara.

Ändå så fortsätter jag med dem. De inbitna sätten.

Men det är på grund av att de nya är så mycket tamare. Mina vilda drastiska sätt lockar.

De nya sätten är inte integrerade ännu, och vissa sätt frustrerar mig.

Jag talar inte om det med min närmsta vän, han frågar: ”varför har du inte sagt något?”

Jag vet inte varför jag inte sagt något, det handlar nog mer om att jag vägrar inse det själv. Vägrar att känna själv.

Därför upptäcker jag det inte förrän det är försent. I desperation ringer jag akut-teamet och de hjälper oftast. Men det kan bli fel även där.

Kontentan är att jag känner mig skör och vardagssysslor är oerhört svåra. Så som att sitta upp.

Men inläggning är nog inte svaret nu, snarare en tätare kontakt med mottagningen tror jag.

Det är inte försent att försöka att åter ta tag i det, det äckliga som ligger och gnager, det klistriga och svarta.

Under den spegelblanka ytan.

Gräva ned i gruset som inte är vänt på på ett tag.

Märkt , , ,

Tristess

tristess_inlaggning

Det är inte roligt att vara inlagd igen, men det fyller sitt syfte. Jag skulle bra mycket hellre vara hemma, men vem vet hur det skulle sluta då? Men sedan kan jag ju inte vara inlagd för evigt. Någonstans måste jag hitta tillbaka till mitt balanserade jag.

Så jag kan klara mig i vardagsstressen. Den knäcker mig.

I skrivande stund så har jag ångestdämpande i kroppen. Men trots detta, så känner jag att ångesten ligger och gnager, skaver.

Jag måste. Det låter ganska tråkigt, men jag måste. Måste hitta tillbaka till att kunna leva själv. Jag saknar hemma och vill tillbaka hem.

Men man måste vara realistisk också. Min vän kan inte dela ut medicinerna och ta över det ansvar som skall vara mitt. Då måste vården ta vid tills jag är kapabel igen.

Att jag sätter mig och skriker rakt ut i bilen är ett tydligt tecken på mitt mående.

Min vän vet såklart inte vad han ska göra, vad kan man göra när någon mår så pass dåligt att inget annat finns att göra än att skrika?

Skjutsa mig till sjukhus” tror jag att jag säger.

Alla dessa beslut. Fram och tillbaka. Men ingen kommer undan.

Men jag har inget skydd längre. Det har rasat.

Men jag känner att det kanske är övergående. Jag hoppas på en ljusare framtid. Jag har haft det annorlunda förr, bättre, och kommer komma tillbaka dit. Det är bara nu som jag har en enorm svacka.

Jag försöker ändra på mina negativa beteenden och inse att jag måste hantera saker på de sätt jag känner till, men inte brukar mig av. Påminna mig om de hanteringssätt som är konstruktiva som jag glömt.

Att erinra mig om att det bara är tillfälligt.

Märkt , ,

Detta gift

detta_gift

Ännu en gång,
denna förgiftning.

Musik, och stämning som säger: välkommen hem.

Njut av ölen.

Njut av fyllan när den varar.

Att ljudet överröstar gör ingenting. Musiken är viktigare än samtalet.

Tomt tal och den vackra, stämningsfulla musiken överröstar.

Tack.

Jag njuter av mörkret musiken skapar.

En stackars DJ står och sliter. Det känns som om att få finnas är det mest relevanta.

Finnas.

Fylla.

Mot sjukhuset.

Märkt , , , ,

Hatet mot mig själv

hatet_mot_mig_sjalv

Den gången ville jag skada mig själv, och detta är ett mycket stort steg tillbaka. 

Jag var så arg på mig själv. Jag var så ful, tjock och vidrig. Jag såg mig själv i en bilruta och konstaterade att man inte kan se ut som jag gör.

Jag sade till mig själv att jag var så ful, att jag inte fick gå ut. Den utlösande faktorn var mest håret. Håret som var bångstyrigt och oregerligt.

Ilskan mot mig själv var så enorm. Men mest på grund av alla olösta känslor. Vilka dessa nu är. Det har absolut inget med det externa att göra. Det handlar bara om vad det är som känns, vad det nu är jag vägrar känna.

Och detta förvandlas till hat. Mot mig själv. Vrede och skoningslöshet.

Jag var fel.

Men jag fick en ny verklighet då min psykolog sade åt mig att det är enbart tankar. Tankar som man faktiskt kan välja att agera eller inte agera på.

Eller lämna, om man nu skulle vilja ge sig på ett sådant försök.

Kan man notera tanken, se den och titta lite försiktigt på konsekvenser så har man gjort tanken medveten, och detta är viktigt.

Men även att jobba med närvaron.

Jag säger till mig själv att ångest bara är ångest. Tankarna är starka, men de behöver inte styra mig.

Någon typ av objektivitet.

Jag tänker att jag har ingen anledning till att hata mig själv, jag vet inte vad jag skulle ha gjort för att förtjäna att jag talar som jag gör till mig själv.

Hårda ord och ilskna uttryck. Som en elak förmyndare så dömer jag mig själv, under manteln: att jag skyddar mig själv.

Men detta är tröttsamt, och jag har förändrat detta, så därför är detta bakslag mycket nedslående.

Jag blev påmind, om vad det är jag gör som gynnar mig och jag började gråta. Det kändes skönt att någon berättade för mig om de snälla ting jag faktiskt har lärt mig göra mot mig själv.

Att jag kan vara vänlig mot mig. Men jag behöver bara komma på mig själv då jag talar illa mot mig själv och inse att detta bara är tankar. Inget annat.

Och försöka ta mig vidare från detta bakslag.

Märkt , , , ,

Skottet

Någon har skjutit mig, vem gärningsmannen är vet jag ej.

Skjutit mig i bröstet.
Skoningslöst och tanklöst.

Mitt bröst exploderar,skottet
omgivningen befläckas med blod.

Förlåt mig.

Men ursäkten är verkningslös.
Då inget fel har begåtts.

Detta sker i ultrarapid.
Det går otroligt långsamt och jag känner smärtan, känner in smärtan.

Utgjutelse av blod.

Bröstkorgen slits itu och jag känner i detalj,
hur kulan går in.

Sliter, rivs, smärtan sliter itu min kropp.

Tvingar hjärnan att kapa nervtrådarna till cellerna.
För att slippa känna.

Slippa, av all energi som finns.

Märkt , , ,

Jag visste inte vad jag bjudit in

sang_jag_visste_inte

Jag vaknade skräckslagen i min säng. Jag visste jag inte vad jag bjudit in.

Min kropp är låst, förstelnad. Demonen är ovanför mig och ett stryptag som närmar sig.

Tystnad. En frånvänd rygg.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Varelsen satt ovanpå mig och jag var frusen av skräck.
Ett blekt ansikte som jag inte vet om det är mitt eller varelsens.

Jag har just stirrat något värre än döden rakt i ansiktet,
där, behövde jag och bad om hjälp.

Men fick ingen.

Varelsen är nu borta, den har gått sin väg, men bilden sitter kvar på hornhinnan och jag vågar inte blunda. Fortfarande paralyserad av skräck.

Med lemmar som värker av adrenalin och en puls som nästan gör att hjärtat stannar, känner jag att jag vill fly. Gömma mig under täcket som ett skrämt litet barn.

Jag försöker att lugna ned mig själv men det går inte något vidare. Pulsen håller sig hög och jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir arg och ledsen. Men känner ändå skuld, för vad vet jag däremot inte.

Ensamheten i tvåsamhet är fruktansvärd.

Själv, står jag där mitt i skräcken och behöver tröst. Jag vill slänga skuld i ansiktet på honom också, hårt, för att jag inte får den plats som är min. Men väljer att inte göra det.

Jag stänger in mig. Låser den själsliga dörren och har inte för avsikt att öppna. Bitterheten kokar som en motbjudande brygd.

Men när skräcken vändes till ilska så kändes det bättre. Ilska är något jag känner igen mig i. Ilskan har en speciell plats i mig då jag länge definierat mig själv som arg.

Efter kulmen av detta enorma stresspåslag som transformerades till det bekanta: ilska, så lägger det sig.

Men vreden kokar lugnande och jag somnar om i gryningen.

Märkt , , , ,

Destruktiv

destruktiv_angestJag känner det.
Det klibbar, svider och sticks.

Minnesbilder från fjärran.
Jag trodde tryggheten bodde där.

Tänk så fel jag hade.

Men känslan dröjer sig kvar.
Och andningen.

Tänk så fel jag hade.

Ångest.
Blandas med skratt.

Och dumhet.

Jag trodde det var kärlek.
Tänk så fel jag hade.

Det fanns ingen framtid.
Ingen kärlek.

Vad reduceras jag till då?

Ett gemensamt utnyttjande.

Ingentinget hånskrattar.

Mitt psyke äter allt självdestruktivt.

Och jag njuter.

Märkt , ,