Etikettarkiv: ilska

Min bitterhet

min_bitterhet_ilska

Jag är så arg.

Jag vet inte varför.
Det har kommit på senare år. En bitterhet har spridit sig. Kanske är det någon medicin som gör det, eller så är det ett nygammalt hanteringssätt.

Det skulle kunna vara båda.

Oavsett så är det tråkigt. Jag blir arg på människor jag inte känner. Ofta.

Men höjden av ilskan kom i en mataffär, detta resulterade i att jag trängde mig. Detta är verkligen inte någonting jag kan stå för. Jag var fruktansvärt ohövlig, och sade: ”nu är det min tur.”

Men jag surnade ordentligt. Och detta kan väl bero på stress, att jag inte kunde reglera mig själv.

Jag skäms såklart, då jag inte tycker att det är ett acceptabelt beteende.

Ingen reagerade (som jag märkte), jag missade säkerligen mycket då jag var fruktansvärt oreglerad. Kanske de såg att jag var på bristningsgränsen.

Men jag gick därifrån och var enbart arg. Jag kokade.

Detta är något jag vill förändra, jag vet bara inte hur. En del i mig tänker: ”att ett hanteringssätt måste man väl få ha kvar.” Att jag skulle känna mig naken utan ilskan.

Jag har haft ilskan länge, men inte på detta bittra sätt.

Ofta har jag agerat på ilskan: kastat saker, slagit saker och skrikit högt. Nu kontrollerar jag (för det mesta) de rena impulserna.

Nu är ilskan molande och sedan explosiv. Det där sjudande är nytt.

Jag vet inte riktigt vad som är vad, men det måste ändras på.

Märkt

Det övre jag

det_ovre_jag

Mitt övre jag börjar förakta mig mer och mer.

Säger fruktansvärda ting.

Tittar nedlåtande på mig i spegeln.

Äckel. Under ytan.

Jag är elak mot mig själv. Den iakttar mina snedsteg och hånar.

Men jag noterar inte hur det blir värre och värre.
Översittaren.

Men man måste försöka att tycka om sig själv.

Detta måste vändas på.

Nu är det allvar.

Det känns som under pistolhot.

Tvång.

Men det måste göras.

Jag har inget val.

Märkt , ,

Den sociala kutymen

Den_sociala_ kutymen_skonhetsideal

Jag känner mig ful, att se sig själv i en bilruta. Och bli arg.

Vansinnig.
På sig själv.

På att finnas.

Att vara en känsla.

Att tänka en tanke.

Vad är preferenserna?
Vart sätter man stopp?

Och när slutar man slå på sig själv?

Idealet.

 

 

Märkt , , ,

Hatet mot mig själv

hatet_mot_mig_sjalv

Den gången ville jag skada mig själv, och detta är ett mycket stort steg tillbaka. 

Jag var så arg på mig själv. Jag var så ful, tjock och vidrig. Jag såg mig själv i en bilruta och konstaterade att man inte kan se ut som jag gör.

Jag sade till mig själv att jag var så ful, att jag inte fick gå ut. Den utlösande faktorn var mest håret. Håret som var bångstyrigt och oregerligt.

Ilskan mot mig själv var så enorm. Men mest på grund av alla olösta känslor. Vilka dessa nu är. Det har absolut inget med det externa att göra. Det handlar bara om vad det är som känns, vad det nu är jag vägrar känna.

Och detta förvandlas till hat. Mot mig själv. Vrede och skoningslöshet.

Jag var fel.

Men jag fick en ny verklighet då min psykolog sade åt mig att det är enbart tankar. Tankar som man faktiskt kan välja att agera eller inte agera på.

Eller lämna, om man nu skulle vilja ge sig på ett sådant försök.

Kan man notera tanken, se den och titta lite försiktigt på konsekvenser så har man gjort tanken medveten, och detta är viktigt.

Men även att jobba med närvaron.

Jag säger till mig själv att ångest bara är ångest. Tankarna är starka, men de behöver inte styra mig.

Någon typ av objektivitet.

Jag tänker att jag har ingen anledning till att hata mig själv, jag vet inte vad jag skulle ha gjort för att förtjäna att jag talar som jag gör till mig själv.

Hårda ord och ilskna uttryck. Som en elak förmyndare så dömer jag mig själv, under manteln: att jag skyddar mig själv.

Men detta är tröttsamt, och jag har förändrat detta, så därför är detta bakslag mycket nedslående.

Jag blev påmind, om vad det är jag gör som gynnar mig och jag började gråta. Det kändes skönt att någon berättade för mig om de snälla ting jag faktiskt har lärt mig göra mot mig själv.

Att jag kan vara vänlig mot mig. Men jag behöver bara komma på mig själv då jag talar illa mot mig själv och inse att detta bara är tankar. Inget annat.

Och försöka ta mig vidare från detta bakslag.

Märkt , , , ,

Jag visste inte vad jag bjudit in

sang_jag_visste_inte

Jag vaknade skräckslagen i min säng. Jag visste jag inte vad jag bjudit in.

Min kropp är låst, förstelnad. Demonen är ovanför mig och ett stryptag som närmar sig.

Tystnad. En frånvänd rygg.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Varelsen satt ovanpå mig och jag var frusen av skräck.
Ett blekt ansikte som jag inte vet om det är mitt eller varelsens.

Jag har just stirrat något värre än döden rakt i ansiktet,
där, behövde jag och bad om hjälp.

Men fick ingen.

Varelsen är nu borta, den har gått sin väg, men bilden sitter kvar på hornhinnan och jag vågar inte blunda. Fortfarande paralyserad av skräck.

Med lemmar som värker av adrenalin och en puls som nästan gör att hjärtat stannar, känner jag att jag vill fly. Gömma mig under täcket som ett skrämt litet barn.

Jag försöker att lugna ned mig själv men det går inte något vidare. Pulsen håller sig hög och jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir arg och ledsen. Men känner ändå skuld, för vad vet jag däremot inte.

Ensamheten i tvåsamhet är fruktansvärd.

Själv, står jag där mitt i skräcken och behöver tröst. Jag vill slänga skuld i ansiktet på honom också, hårt, för att jag inte får den plats som är min. Men väljer att inte göra det.

Jag stänger in mig. Låser den själsliga dörren och har inte för avsikt att öppna. Bitterheten kokar som en motbjudande brygd.

Men när skräcken vändes till ilska så kändes det bättre. Ilska är något jag känner igen mig i. Ilskan har en speciell plats i mig då jag länge definierat mig själv som arg.

Efter kulmen av detta enorma stresspåslag som transformerades till det bekanta: ilska, så lägger det sig.

Men vreden kokar lugnande och jag somnar om i gryningen.

Märkt , , , ,

Barnet

barnet

Ett dominerande barn, sparkar på platsen jag sitter.
På mig.

Ett barn.

Det är acceptabelt att säga nej.
Att känna sig kränkt på grund av någonting ett barn har gjort.

Mor och far ber desperat barnet att sluta men barnet gör ej som de begär.
Jag försöker då förklara för barnet att det skadar mig. Men tänk om barnet redan är förstört?

Barnet förstår inte. Och jag får ont.
Mest i själen.

Att tala med barn brukar fungera bra, men detta barn är annorlunda.
Något jag aldrig stött på tidigare.

Min hjärna stannar upp och försöker att hitta sätt att hantera detta.
Jag väntar in den, medan jag står i situationen och tittar på barnet som sparkar.

En gränslöshet och otydlighet.
Barnet förstår inte att det är fel.

En obalans i känslor och själ hos detta barn.

Det smärtar mig att titta på, men jag vet inte vad jag ska göra efter mina försök att lugna barnet. Jag kan inte bli arg, även fast kränkningen är stor hos mig.

Att kommunicera med detta barn var som att gå in i en mur. Rött tegel och murbruk. Det fanns ingenting där.

Ingenting att hämta och ingenting att ge.

Jag har inte hjärta till att reagera på annat sätt än genom tal.

Och detta ger inte verkan. Detta gör mig så ledsen.

Hur kan man lugna någon som är så ledsen så att den är arg?

Märkt ,

Mani

mani_stress

Jag vilar boken lätt på katten, det rycker lite i honom, han förstår inte vad det innebär. Och inte jag heller. Men sysslolöshet och för hög hastighet befinner sig i min kropp.

Han rättar till sig och somnar om. Jag har varit aktiv idag, för aktiv. Att arbeta med något till svetten lackar innebär tydligen att man jobbar för hårt. Men när man är manisk så går det fort.

Jag gräver i potatisjorden, och letar, letar efter ro. Jag hittar ingen, kroppens anspänning dröjer sig kvar.

Fingrarna är för snabba och det blir korrekturfel överallt. Det går inte att samla ihop allting så det blir bra. Jag blir frustrerad och arg, för att kroppen är för långsam. För att det blir för många fel. Jag tvingar då hjärnan under enorma hot, att åtminstone försöka att fokusera på en bokstav i taget.

Hjärnan är för snabb och fingrarna känns slöa, som de vadar i lera.

Kroppen känns snabb men är seg som tuggummi i förhållande till hjärnan och själen.

Att försöka sakta ned, och öka för nu går det fort, samtidigt som det går långsamt.

Jag funderar nu om de olika variablerna som är jag, försöker tävla mot varandra.

Ett blandat humör som frustrerar mig något så enormt.

Märkt , , , ,

Sidor som inte längre finns

lamna_mig_ ifred

2005

Sluta,

jag vill inte mer.

Men då kommer inget att hända.

Böckernas sidor har upphört att existera.

Sluta, hjälp mig inte.

Låt mig vara.

Pennan är tung men tala vill den åter.

Tystnaden pulserar, likt hammarslag, smärtar den.

Krav, hörnen gråter.

Ilska.

Jag vill inte, jag vill att ni ska ge upp.

Fåglarna skrattar.
Åt vem?

Doften av bläck.
Utspillt.

Ge upp på mig, snälla.

Lämna mig ifred.

Märkt , ,

Perspektivet är fel

Allting är snett,

sneda vinklar, sneda vrår.

Sneda tankar och skevhet.

Märkt , ,

Ljud

Han ligger i sängen, blev väckt av dunkandet. Ilskan i honom växer, frustrationen. Han blir bara argare och argare.

Hans lägenhet är dunkelt upplyst av mycket svagt, varmt ljus.

Huset han bor i är ett trevåningshus, på nedre botten. Misskötseln av verandan är grov, ty orken tryter.

Han går långsamt och metodiskt upp för att hämta sin pistol som han omsorgsfullt har bäddat in i en vacker gammal metallåda av militär art. Han låser långsamt upp och tar vapnet i handen.

Han känner sig trygg när han håller sin kalla tunga pistol i handen. Ilskan till trots så är han lugn.

Men ilskan är av en kokande, molande sort.ljud surrealism

Mannen försökte att fokusera på annat, avleda ilskan på olika vis. Han vankar fram och tillbaka mellan de olika rummen.

Sommarvärmen forcerar fram svettpärlor i pannan och under armarna på honom.

Dunkandet genomtränger allt.
Genom biblioteket, salongen, och matsalen. Han lyssnar intensivt, var kommer det ifrån?

Beslutet är taget.

Han går och lägger sig i sängen igen och försöker hålla emot. Hålla i för glatta livet. Och pistolen håller han i till knogarna vitnar.

Käkbenen spänner han om och om igen. Ögonen är fokuserade på taket.

Han fokuserar på hur han andas. In och ut, och simulerar en mycket lugn andning. Men andningen är enbart på låtsas. Han är spänd och vet inte hur han ska bli av med anspänningen som plågar honom.

Han får för sig att det är grannen ovanför men är inte helt säker på att det är han som väsnas. Svetten lackar och han är inte säker på om orsaken är stress eller hetta.

Är dunkandet på riktigt, eller befinner ljuden sig i hans hjärna?

Dofterna av sommaren tränger igenom hans frustration och han får njuta för en sekund.

Men beslutet är redan taget.

Han riktar pistolen mot dunkandet och fyrar av.

Märkt ,