Flickan som levede på Kjeåsen

 2012-06-21

Jag går mitt i vägen

på vägen

Ivägen

Jag älskar att vara i vägen, så har det varit sedan jag var liten.
När jag satt på köksgolvet och de vuxna var tvungna att kliva över en hela tiden.
Varför kan man fråga sig? Det är kanske konkret evidens på att man finns till. Att inte vara osynlig.

Att gå på mitt på vägen en varm sommarnatt, det är då jag känner mig som friast.
Det är någonting man inte får, det är någonting symboliskt, någonting mycket ensamt och vackert.

En doft av bensin i den svala, nästan kyliga nattluften.

Att klättra högt.

En neonskylt som lyser grönt.

Och blunda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s