Etikettarkiv: depression

Vardagen

vardagen_depression

Jag mår så dåligt.

Jag vet inte om det är något särskilt som hänt. Men vi återkom från semestern och jag kraschade helt.

Kanske för att jag kom bort ifrån vardagen, bort från ångesten. Fly för en stund. Att ha snö precis utanför.

Det kändes så skönt att fly. Men man måste till sist åter till vardagen, eller så kommer den smygande.
Allt blir vardag till sist. Vart du än är.

Men jag förstår inte varför jag sjönk så lågt.

Innan semestern hade jag planer: söka jobb, studera, allt möjligt. Men det försvann.

Jag gick på en grupp som handlar om patientinformation gällande bipolär sjukdom, dagen vi kom hem. Där utlöstes vissa känslor och jag höll på att börja gråta. Ämnet var hur anhöriga drabbas av sjukdomen.

Att de lider med en.

Detta gjorde ont. Och i diskussionsgruppen så kände jag så många ting. Det kan vara så att det är av godo, men det var svårt att inte stänga av. Är svårt.

Jag höll på att överdosera, men det blev ”bara” lite för många tabletter. Detta är inte bra. Men det var inte lika mycket impuls som tidigare.

Det var mer överlagt, det fanns tankar med i bilden, men det gick ändå inte att hejda.

Jag tror att det är det bättre alternativet men det är inte bra. Jag fick skakningar i armar och ben och vaknade av detta.

Någonting måste göras. Jag måste bryta detta.

Jag vill inte behöva inläggning igen.

Märkt , , ,

Suddigt

suddigt_gar_inte

Det går inte. Optimismen som tidigare fyllt mig, är nu borta.

Jag vet inte vad jag ska göra. Skrivandet, framtiden suddas ut. Höljs i moln.

Dimman sprids över berget.

Jag ser inte min väg.

Märkt ,

Avstängd

Hjärnan känns avstängd, överhettad kanske. Jag är så trött.

Märkt

Jaga änglar

jaga_anglar_fobi

Ängeln svarade inte, ska man bli orolig? Nej, jag vände mig om och såg henne framför mig. Hon var en bit bort, att jaga änglar, är det värdigt?

Jag såg henne och funderade en bråkdel av en sekund om jag skulle jaga efter henne?

Det gjorde jag.

Hon är lite impulsiv, stressad och fantastiskt snäll. Hon hade visst dubbelbokat.

Jag sjönk. Tomheten infann sig.

När tomheten känns som när tomhet känns som värst.

Att fylla tomhet, hitta något annat som kan ge positiva konsekvenser.

Hon tog mig ut i världen. Ut i vimlet. Men jag var tvungen att kapsla in mig, för att klara av människorna som rusade omkring mig.

Jag stod i min bubbla, och såg världen mycket snabbt. Själv rörde jag mig i ultra-rapid. Kontrasten var märklig tyckte jag.

Jag funderade över detta en stund.

Men det var helt dugligt. Inga större uppenbarelser eller äventyr hände, men jag fick mig en Chai-latte.

Ängeln hjälpte mig att ta mig ut och det var den största förtjänsten. Även fast mötet inte blev som var tänkt så dög det. Då jag kom ut ur min trygghetszon.

Dagar som man inte orkar spendera ute, kanske man ibland ska spendera ute.

Om det såväl bara är för att exponera sig för den fobi som ligger under ytan. Och trösta sig med en Chai-latte.

Inte ett ord kom till mig, inte heller en tanke vågade visa sig. Inte en känsla. Det var helt tyst.

Men jag tittade på filmen framför mig, och insåg att jag inte var delaktig i någon av parterna.

Isolerad satt jag. Men jag var ute.

Ute.

Märkt , , , , ,

Hoppet är borta

hoppet_ar_borta_tomhet

(gammal ej dat.)

Jag sätter nu stopp, inget mer hopp, jag vill inte ha det.
Jag lämnar hoppet där det ska vara. Där borta, hos någon annan.

Jag ser att ”jag vill inte ha det” är en försvarsmekanism som gör situationen enklare att hantera.
Men så är det.

För nu.

 

Märkt , ,

Att växa upp

att_vaxa_upp_forsta_mani

För många frågor.                                                    (Som gör mig mer och mer förvirrad.)

För mycket känslor.                                                (Som sliter mig själv blodig.)

Vad är lagom?                                                           (Som sparkar på en.)

Ett handikapp.                                                          (Som en osynlig motståndare.)

Som en karusell jag ej kan kliva av.
(Livet ger mig högerkrok efter uppercut.)
(Den går för fort.)

Varför fortsätter man?
Vad gör mig unik?                                                    (Vill jag leva i samhället?)                                                                                                                                                                                                                                                                                        (Vill det ha mig?)

                                                                                       (Vill jag verkligen leva i det?)

Fråga                                                                            (Frågor?)

Väx upp                                                                       (Jag vill inte.)

Vad gör de andra?                                                   (När de känner att de inte orkar längre?)

Känner de så ibland?                                              (Jag gör det.)

                                                                                      (Ibland allt för ofta.)

Andra bär sitt utanpå.
Vissa bär den inuti.
Vissa tar ut det genom sprit, sex
eller arbete.                                                              (Ska jag också göra så?)

Jag vill inte bli en av dem.

Jag vill bara vara mig själv.

Märkt , ,

Döden

Jag trodde aldrig att jag skulle få se denna dag.

Idag.

Att överleva sin tilltänkta dödsdag. Det har jag gjort idag och jag kan inte beskriva känslan. Hela mitt liv har jag trott att jag skulle ha varit död sedan länge. Ändå så har jag har betat av livet bit för bit.

Längs hela vägen så har jag valt livet. Ända sedan problematiken började, så har jag kämpat. Jag trodde aldrig att jag skulle uppnå denna ålder och nu vet jag inte vad jag ska göra med det liv jag valt.

Detta är en insikt som slår mig, att jag har överlevt den tilltänkta dödsdagen. Det är en märklig känsla. En känsla av glädje, stolthet och tacksamhet. Men jag har även tanken att jag har haft tur. Stor tur. Jag fylls av en värmande men samtidigt smärtande känsla i bröstet. Den är svår att definiera. Att jag utsatt mig för sådana faror med mina suicidförsök och överdoser.

En viss skuld och skam infinner sig också.

Men vid varje vägskäl har jag valt livet. Med resonemanget: Är det svårt, ta en dag i taget. Är det värre, ta en timme i taget. Är det outhärdligt, ta en minut i taget.

I varje skov av ångest, så har jag suttit minut för minut och valt livet. Det handlar om minuter. Minuter som jag stått ut, som har förvandlats till timmar. Som har förvandlats till dagar. Och jag har stått ut.

Och valt livet varje gång.

Nu är det dags att aktivt välja och frågor kommer: vilket liv är det jag har jag valt? Vad ska jag göra av resterande liv?

Inget firande skedde idag. En trevlig frukost och ett möte skedde med en ängel. Som inte fruktar, inte räds. Drar sig inte för vad hon säger. Vi talade om Försynen och Universum. Tal om existentiella ting och historier från förr beblandat med kaffe. Med kommande julpynt och ett hem som känns varmt och ombonat med gamla och nya fotografier.

Varför ska man vara rädd?

Jag kan inte haft en bättre födelsedag.

Märkt , , , ,

Det autentiska jag

det_autentiska_jag_angest_tabletter

För dig är jag svag.

Du får mig att må bra, att le.
När inget leende funnes.

En dos.

Ger mig en utstrålning inåt.
Utåt ser jag sliten ut.

Det riktiga jag gentemot det falska jag.

Jag vill vara det falska riktiga jaget, det som är jag.
Som får vara lugn.

Det som jag får av dig.
Det som egentligen är jag.

Att jag får vara jag som jag inte kan vara på egen hand.

Det är märkligt att man saknar en del av sig själv från födelsen.

Märkt ,

Ängeln

angeln_hopp

Dagen började med total orkeslöshet, katterna leker som i ett hockeyspel, ovetandes om mitt tillstånd. Planen för dagen är att möta en ängel, och jag orkar knappt andas.

Vad gjorde jag igår? Kroppen känns som smör och jag kan inte sitta rakryggad.

Men att genomföra planen tänker jag. Man kan inte ställa in med en ängel. Får inte. Det är en synd.

Dock är orkeslösheten är överväldigande och jag leker med tanken.

Jag hittar inte dit. Och detta stressar mig. Men jag tänker att det ska nog gå bra, bara jag tar mig ut. Det är inte långt till ängeln men ändå så är det motigt. För vägen är dold. Höljd i frågor.

Rädslor.

Ett dammoln driver förbi och distraherar mig.

Men jag tänker inte ställa in. Kanske håller jag på att bli sjuk? Nej, jag tror inte det. Det är nog bara depressionen igen.

Men jag måste igenom. Igenom denna vägg. Det kan gynna mig. Att tro på Universum, varför skulle vi annars ha mötts?

En helighet som känns igenom regnrusket utanför.

Vad är det egentligen för kunskap som skall utbytas?

Vad har vi att lära av varandra, om jag får möta henne igen, ordentligt?

Hon hjälpte mig ut, ut, att möta människor. Att ta en Chailatte i lugn och ro, bubbla in sig och studera omvärlden.

Det finns en mening med det mesta, men regeln är: ta dig ut.

Hemma i tryggheten kan intet ske.

Märkt , , , ,

Ångestsömn

angest_somn_oro

Jag ville inte väcka honom, för det är det hans kropp vet, att oro väntar.
Därför söver den sig själv.

Jag ville ha sympati, men avstod.

Att känna sig förbisedd och försöka fokusera på annat. Att vara inne i en smärta. Så hårt.
Men att låta sömnen döva.

Sömnen tar vid när man inte orkar ha ångest längre.

På sjukhuset då jag var inlagd, så skrev jag och somnade och skrev och somnade.

Men det är nyttigt tror jag. Både att sova bort ångest under kontrollerade former och att skriva.

Ett sorts helande.

Väck inte den ångestfyllde som sover är kanske en regel där.

När det inte finns fler alternativ så somnar man, kanske av uttröttning.

Att ångest är ett föråldrat sätt för kroppen att säga till om fara är kanske sant, men det förringar inte smärtan i det.

Att lämna den ångestfyllde sovande i sin lindring, sömnen kan vara gott. Och hoppas att ångesten ger vika.

Att ge någon vilan den så innerligt behöver.

Märkt , ,

Hösten och tomheten

host_och_tomhet_depression

Att se en värld av sepia, jag känner mig bitter och tom. Allt dör.
Personen bredvid mig säger: ”men det är väl vackert?”
Jag tänker att han kan ha rätt, men jag känner det inte.

Bitterheten tar överhanden.
Jag känner mig introvert, svarar knappt och drar upp min halsduk. Jag undrar när röken ur munnen kommer.

Det är inte vackert. Det är mörka tankar som drar förbi. Som skuggor från förr.

Höstens ankomst.
Melankolins tid.

Vi promenerar vidare, i tystnad. Han kanske blev obekväm med frånvaron av reaktion från mig. Han tänker på sitt och jag tänker på mitt. Löven är så monotont färgade så jag blir förvirrad.

Vackert, jag tänker på ordet. Det är ett vackert ord i sig.

Allén vi promenerar under och talar om, är stor och man skulle kunna beskriva den som majestätisk men den tornar upp sig som ett monster i mina ögon.

Jag är kall och det känns mörkt. Doften av döda löv når mig.
Jag undrar om min sinnesstämning smittar av sig.

Om skuggorna visar sig även för honom.
Om melankolin sprider sig.

Jag ryser till. Och säger alldeles försent: ”Jo det är förbryllande vackert.”
Men jag låter inte övertygande. Men förbryllande är det.

Han tittar på mig, möter mina ögon, men svarar ej.
I tystnad går vi vidare, inte obekväm tystnad, men tom. Han känns tom och jag är tom.

Men när man känner sig tom, så har man så mycket känslor inombords så att de inte känns längre.

Att bitterheten får ta över. Smittas.

Skönheten i allén lämnas bakom ryggen och jag ber honom att inte låta skuggorna ta över, kan jag själv göra detta val?

Att tro på mina egna ord när jag uttalar dem.

Märkt , , ,

Vad jagar jag?

vad_jagar_gunilla_von_stjernekrans_abstinens

Medicinen är tom kärlek.
Att jaga moln.
Sätta sig i bilen och leta, leta vilt efter sanning.

Att vännen letar lika febrilt som jag.

Efter vad?

Letar efter den röda månen.
Men det finns bara moln.

Vad är det man har hittat då?
När tomheten är som störst, så måste man ha hittat något?

En annan sanning?

En man inte förväntat sig.
Kanske.

Rena spekulationen och högst subjektiva vinklingar.

Man kommer hem med en trötthet och tunga ben.
Som släpar, du har nästan inte kontroll över dem.

Vilken sanning har uppenbarat sig?
Ingen.
Tomhet.

Men sedan med lite tålamod så uppenbarar sig ett skådespel.
Som får en att glömma.

Glömma bort medicinerna för en sekund.

Märkt , , , ,

Nu

Nu_depression_angest

Efter inläggningen, när jag kom ut, så var jag ganska taggad. Men nu har det falnat.

Just nu är det något typ av vakuum, mina minnesluckor har blivit värre. Men det kan inte vara någon medicin som skapar dem eller förvärrar dem.

Jag kämpar. Det är det enda jag kan säga.

Jag vill inte ha ångest. Jag vill inte ha ont i skuldrorna. Det slipper jag med regelbunden medicinering. Med vid-behovs-medicin. Men den kan jag inte kontrollera, den behöver kontrolleras av professionella. Där mådde jag bra. Helt optimalt med medicineringen. Men man kan inte vara inlagd för alltid.

Detta skapar ett dilemma för mig, och en fråga: kan jag någonsin leva mitt liv som jag vill leva det utan behovsmediciner?

Det går inte att studera med detta, det går inte att arbeta med detta. Och att studierna eller arbetet blir en omfokusering, är helt omöjligt.

Jag vet inte om hjälpen som erbjuds är rätt för mig.
Men jag kämpar.

Rutinerna efter sjukhuset håller jag noggrant.

Men optimismen falnar nu när jag är ute i den riktiga världen igen.

Märkt , ,