Etikettarkiv: frustration

Vem är jag just nu?

vem_ar_jag_just_nu_vilsenhet

Ditt riktiga jag som ligger bakom sjukdomen.

Det tas fram genom korrekt medicinering var det en god vän som sade. Jag frågade honom om han vill umgås med mig för maniernas skull. Då man är sprudlande och energisk. Jag förstod redan innan svaret, men känslan behövde bekräftelse.

Det skulle vara kränkande om så var fallet. För det är inte jag. Detta har jag lärt mig efter mycket om och men.

Att skilja på vad som är vad. Men detta ter sig som en omöjlig uppgift.

Men just nu så vet jag inte vart jag är.

Vem jag är.

Man säger att jag tar för låga doser än att de ska ge effekt, men jag anser att de har fel. Jag minns när jag slutade ta medicineringen, den låga dosen, och detta höll på att sluta mycket dåligt.

De stämningsstabiliserande hjälper mig att inte komma upp i hypomanierna, men jag känner ändå när hjärnan försöker. Då blir det någon form av blandepisod. Hastigheten ökar, destruktiviteten ökar men samtidigt är jag relativt depressiv.

Inte farligt depressiv, men tillräckligt för att jag skall känna att livet fattas mig.

Jag har konstaterat att jag är mycket känslig för mediciner. De olika låga doserna ger ändå stor effekt.

Men jag känner att jag saknar hypomanin. Jag förmedlade detta till min vän, och han sade: ”man minns ju ofta bara det bra.”

Och så kan det vara, att jag bara minns det positiva, hur kul man hade. Därför behöver jag påminna mig om det negativa. Det rentav farliga jag har gjort under hypomana episoder.

Jag känner mig vilsen och undrar hur jag ska definiera mig själv.

Märkt , ,

Elektriciteten

elektriciteten_drommar

Elektricitet frigörs i hjärnan. Som en muskelsammandragning, skapad av el. En stöt, en rejäl sådan. Samt en dröm om en kvinna som envetet reser sig upp fast det är mycket halt. Hon står vid en järnvägsövergång och jag vet inte om hon klarar av att ta sig över den.

Ovetskapen om det var ett epilepsianfall. Rädsla.

Hon kan inte sluta, även fast jag som ser på, ser att det är tröstlöst att försöka.

Jag försöker hjälpa henne men jag får inte nå henne. Får inte hjälpa henne.

Mitt medvetande låter mig inte veta hur det gick för henne, hon kanske fortfarande kämpar.

Hennes kropp var mycket mager och man såg att hon var riktigt sjuk.

Kan det själ jag såg som kämpade så envetet?

 

Märkt , , ,

Den verkliga berättelsen

Den_verkliga_berattelsen_inlaggning

Det är som att lägga pussel, det där med händelseförloppet.

Jag sitter här och letar igenom texter, anteckningar och kalendernoteringar. För att förstå. Förstå vad som skapade denna spiral.

Alkohol var en stor del i det hela. Inte mycket, men varje dag, ett eller två glas. Ibland mer. Luckorna har blivit värre med Oxascand och alkohol i kroppen.

Så jag letar. Letar efter ordning. Men det jag vet är att jag överdoserade omedvetet, tisdagen den åttonde September. Detta är minnen mellan det svarta:

Jag var ute på ett skivsläpp och drack ordentligt samtidigt som jag tog mina piller. Sista ölen drack jag för att den var gratis. Han sade: ”ta med den” och det gjorde jag. Gick och drack på gatan. När den var slut, ställde jag diskret ned den vid en port. Vilket flyt jag hade. Plötsligt noterar jag tunnelbaneskylten och tänkte: ”hemåt.”

Väl på tunnelbanan så slår den sista ölen till. Rejält. Jag drack den mycket snabbt. Och jag märker att jag raglar. Jag är väldigt ensam på tunnelbanan då det var en tisdag, sent på kvällen. Men när jag snubblar över en mans ben fast vi är helt ensamma så inser jag att jag är mer än påverkad. Jag säger ingenting och inte heller han. Men han undrade nog vad jag var för någon.

Jag kliver av tunnelbanan fast det inte behövs, den går raka vägen hem, men det gungar för mycket. En stund förflyter och sedan kliver jag på nästa tunnelbana hemåt och fortsätter färden. Denna gång går det bättre, jag anländer. Men när jag kliver av så klarar benen knappt av att bära mig. Jag hittar en bänk där jag kastar mig ned.

Jag är helt ensam och jag kräks lite i min mun och det enda jag kan tänka är: ”jag måste till sjukhus.”

Tre personer kommer och slår sig ned i närheten. Och jag ber dem om hjälp att gå. Sjukhuset är alldeles i närheten och en stor, trygg, snäll kille tar ett kraftigt tag om min arm. De upprepar: ”det är bra att du ber om hjälp.”

Väl inne på sjukhuset så skrivs jag omedelbart in, och jag ljög om hur mycket jag tagit. Jag sade tre. De förstod nog att jag ljög.

De vänliga människorna leder mig till en stol där jag skall vänta in britsen. Men på något vis tar jag mig till toaletten för att spy. Väl ute igen så söker sköterskan ögonkontakt med mig och säger: ”britsen är runt hörnet.” Sedan är det helt svart tills någon ska sticka en nål i mig. Jag märker knappt av det. Värt att notera att jag är ganska så spruträdd.

Sedan sätter någon EKG och märkliga klisterlappar på mig.

Jag vaknar åter, inslingrad i kablar, förvirrad och onykter med en nål i armen och lappar överallt.

Läkaren frågar åter hur mycket jag tagit och denna gång kom jag närmare sanningen. Hon frågade om jag ville dö. Jag svarade att jag inte ville dö. Hon hämtar någon från psykiatrin att göra en bedömning. Han frågar detsamma och mitt svar är lika. Det var sanning. Men varför jag gjorde det vet jag ej. Jag såg inte konsekvenserna.

Du börjar nyktra till nu: 0,7 promille har du nu”. Sade han skämtsamt. Jag tyckte inte att det var så kul. Men jag började undra hur han visste det? Jag har inte något minne av någonting.

Jag fick ligga på sjukhuset tills jag var redig, vilket tog tid. Ingen såg någon anledning att skriva in mig på psykiatrin då.

Det blev mitt beslut senare, då jag kraftigt önskade att göra om det. Det var så vackert och luddigt och lummigt. Jag ville ha den bedövade känslan igen. Då såg jag konsekvenserna tydligt, men struntade i dem totalt.

Men jag måste ladda minnet negativt: tänk om jag hade träffat fel personer på vägen? Det hade kunnat slutat riktigt illa. Och då blir jag lite rädd. Väldigt rädd. Att jag tappade konsekvenstänket helt. Inte en tanke på att jag skadade mig själv. Och sedan att vilja göra det igen gör oron värre.

Jag är rädd för mina överdoseringar. Att jag inte kan hålla mig ifrån dem. Men hjärnan förstår inte inte varför jag upprepar dem.

Vad händer nästa gång?

Märkt , , , , ,

Hatet mot mig själv

hatet_mot_mig_sjalv

Den gången ville jag skada mig själv, och detta är ett mycket stort steg tillbaka. 

Jag var så arg på mig själv. Jag var så ful, tjock och vidrig. Jag såg mig själv i en bilruta och konstaterade att man inte kan se ut som jag gör.

Jag sade till mig själv att jag var så ful, att jag inte fick gå ut. Den utlösande faktorn var mest håret. Håret som var bångstyrigt och oregerligt.

Ilskan mot mig själv var så enorm. Men mest på grund av alla olösta känslor. Vilka dessa nu är. Det har absolut inget med det externa att göra. Det handlar bara om vad det är som känns, vad det nu är jag vägrar känna.

Och detta förvandlas till hat. Mot mig själv. Vrede och skoningslöshet.

Jag var fel.

Men jag fick en ny verklighet då min psykolog sade åt mig att det är enbart tankar. Tankar som man faktiskt kan välja att agera eller inte agera på.

Eller lämna, om man nu skulle vilja ge sig på ett sådant försök.

Kan man notera tanken, se den och titta lite försiktigt på konsekvenser så har man gjort tanken medveten, och detta är viktigt.

Men även att jobba med närvaron.

Jag säger till mig själv att ångest bara är ångest. Tankarna är starka, men de behöver inte styra mig.

Någon typ av objektivitet.

Jag tänker att jag har ingen anledning till att hata mig själv, jag vet inte vad jag skulle ha gjort för att förtjäna att jag talar som jag gör till mig själv.

Hårda ord och ilskna uttryck. Som en elak förmyndare så dömer jag mig själv, under manteln: att jag skyddar mig själv.

Men detta är tröttsamt, och jag har förändrat detta, så därför är detta bakslag mycket nedslående.

Jag blev påmind, om vad det är jag gör som gynnar mig och jag började gråta. Det kändes skönt att någon berättade för mig om de snälla ting jag faktiskt har lärt mig göra mot mig själv.

Att jag kan vara vänlig mot mig. Men jag behöver bara komma på mig själv då jag talar illa mot mig själv och inse att detta bara är tankar. Inget annat.

Och försöka ta mig vidare från detta bakslag.

Märkt , , , ,

Skottet

Någon har skjutit mig, vem gärningsmannen är vet jag ej.

Skjutit mig i bröstet.
Skoningslöst och tanklöst.

Mitt bröst exploderar,skottet
omgivningen befläckas med blod.

Förlåt mig.

Men ursäkten är verkningslös.
Då inget fel har begåtts.

Detta sker i ultrarapid.
Det går otroligt långsamt och jag känner smärtan, känner in smärtan.

Utgjutelse av blod.

Bröstkorgen slits itu och jag känner i detalj,
hur kulan går in.

Sliter, rivs, smärtan sliter itu min kropp.

Tvingar hjärnan att kapa nervtrådarna till cellerna.
För att slippa känna.

Slippa, av all energi som finns.

Märkt , , ,

Han lärde mig dagar

han larde mig dagar

Glömma vilken dag det är.

Dagar har alltid tett sig triviala för mig. Tid har alltid varit obegriplig för mig.

Allt är lika, att räkna med tid, är att räkna luft. Ett tappande av tid, av luft.

Att glömma vilken dag som är vilken är lätt när man försvinner in i hjärnan och inte har någon kontakt med kroppen, annars brukar den vara duktig på att säga till vad som behöver göras.

Min far sade att det är viktigt att hålla reda på vilken dag som är vilken. Han kan ha rätt.

Men det triviala försvinner inte för det. Jag lever i perioder då dagarna har sin plats. Men de försvinner fort.

Detta sker oberoende på aktivitet. Att vältra sig i avsaknaden av tidsbegreppet.

Men söndagar känns annorlunda. Hur kan det vara så?

Denna dag är en fruktansvärd avvikelse.
Allt är fel denna dag, dofter, känslor och smaker.

Då vet jag att det är veckoskifte. När det smakar annorlunda i munnen eller när benen känns tunga.

Och ett krampande hjärta.

Ett stickande i själen. I ryggslutet.

Som en insekt krälar och bits.

Fast på insidan.

Men om jag känner söndag så borde väl de andra dagarna kännas också? Nej, de flyter samman och blir ett vackert, skönt sammelsurium. Tystnad och lugn, när det oftast flyter på. Att bara få finnas ifred. Men söndagar. Söndagar är tortyr.

Hur kan dagarna skilja sig så, när de egentligen inte finns?

Märkt , ,

Mani

mani_stress

Jag vilar boken lätt på katten, det rycker lite i honom, han förstår inte vad det innebär. Och inte jag heller. Men sysslolöshet och för hög hastighet befinner sig i min kropp.

Han rättar till sig och somnar om. Jag har varit aktiv idag, för aktiv. Att arbeta med något till svetten lackar innebär tydligen att man jobbar för hårt. Men när man är manisk så går det fort.

Jag gräver i potatisjorden, och letar, letar efter ro. Jag hittar ingen, kroppens anspänning dröjer sig kvar.

Fingrarna är för snabba och det blir korrekturfel överallt. Det går inte att samla ihop allting så det blir bra. Jag blir frustrerad och arg, för att kroppen är för långsam. För att det blir för många fel. Jag tvingar då hjärnan under enorma hot, att åtminstone försöka att fokusera på en bokstav i taget.

Hjärnan är för snabb och fingrarna känns slöa, som de vadar i lera.

Kroppen känns snabb men är seg som tuggummi i förhållande till hjärnan och själen.

Att försöka sakta ned, och öka för nu går det fort, samtidigt som det går långsamt.

Jag funderar nu om de olika variablerna som är jag, försöker tävla mot varandra.

Ett blandat humör som frustrerar mig något så enormt.

Märkt , , , ,

Trötthet

trotthet_depression

Hon är så fruktansvärt trött på sig själv.
Egentligen vill hon bara skrika.

Så trött.

Kan hon inte bara be världen att gå?

Men hon håller allt inom sig.

Allt bär hon på sina axlar.

Så trött!

Hon blir frustrerad och förbannad.Det hon vill, det hon känner,
måste säga.

Blir fel.

Hon vill inte bära det, det råkar bara bli så.

Orden blir omvända och meningslösa.

Hon känner att hon borde ha varit tyst från början.
Energin som krävdes att yttra orden, gjorde henne bara mer dränerad.

Ingen vinning.

Ingen mening. Orden trasslar om vartannat.
Så trött.

Förvirring och missförstånd. Degenerering av det allmänna tillståndet.
Förvärrar relationen till människor.

Suddar ut trädens gröna blad.
Existensen suddas långsamt ut.

Märkt , , ,

Väntan

vantan_mani

Väntan,

all denna väntan.

Frustrationen.

Djupa andetag.

Det är så att jag inte står ut.

En agitation.

Allt går för långsamt.
Det känns som om hjärnan försöker ta sig upp till mani men inte lyckas, p g a eller tack vare medicinering.

Men försöker gör den.

Väntan driver mig till vansinne.

Nu under ett par dagar, har jag minskat min medicinering på eget bevåg, och det känns som om jag kom ut ur en dimma.

Tjockleken på hinnan tunnades ut, lättade, och det var skönt.

Nu vet jag inte hur konstruktivt det är i längden men för nu, så tänker jag att jag får njuta av det så länge det varar.

Kanske jag känner mig hemma. Kanske det är bekant.
Oavsett, så får det vara så.
För nu.
Så länge det håller.

Jag vet inte om jag vill tillbaka till den tjocka hinnan. Det känns som att ligga i livmodern, utan omvärlden. Skyddad men inte aktiv i livet.

Skyddad av extra hud.

Märkt , ,

Sidor som inte längre finns

lamna_mig_ ifred

2005

Sluta,

jag vill inte mer.

Men då kommer inget att hända.

Böckernas sidor har upphört att existera.

Sluta, hjälp mig inte.

Låt mig vara.

Pennan är tung men tala vill den åter.

Tystnaden pulserar, likt hammarslag, smärtar den.

Krav, hörnen gråter.

Ilska.

Jag vill inte, jag vill att ni ska ge upp.

Fåglarna skrattar.
Åt vem?

Doften av bläck.
Utspillt.

Ge upp på mig, snälla.

Lämna mig ifred.

Märkt , ,

Meningslöshet

sjalslig_resa
2006

Total meningslöshet,
matematiklektion, men ingen matematik vistas i mitt huvud.

Jag kan inte fokusera på det jag ska.

Längtar ut, bort.
Bara härifrån.

Ork.

Ett slag till och jag faller.

Denna väntan!
Jag kan inte koncentrera mig.

Slå då!

Det går inte att bara finna sig.
Min hjärna vill inte som jag vill.
Eller så är det så.

– Hur mår du?
– Jag behöver ta lite luft.
– Gör det.

Jag går ut, smäller upp Entrédörren och springer.
Utan mål, springer tills benen inte bär.

Tankar som rusar och frustration som befinner sig i musklerna.
Om man springer tillräckligt långt bort, slutar tankarna då?

Hjärnan plågar mig när jag vill fokusera. Men det går inte.

Att bara kunna sätta sig ner och vila.

En kommunikation mellan kropp hjärna och själ.
En konstant kamp.

Märkt , , ,

Perspektivet är fel

Allting är snett,

sneda vinklar, sneda vrår.

Sneda tankar och skevhet.

Märkt , ,

Ord, bokstäver och vissa trivs i kaos

ord_bokstaver_kaos

Jag blir tokig.
Texter samlas på hög,
i huvud,
på papper,
på telefonen,
på datorn.

Jag grimaserar. Åt vad kan man fråga?
Som en treåring som är sur.
För många ord och för mycket att hålla reda på.

Var skall orden samlas för att det ska kännas bra?

De bara samlas på hög.
Fingrarna kan inte skriva tillräckligt fort!

Var skall man stoppa orden någonstans, när det blir för många?

Till klassisk musik och jag känner mig på riktigt galen när orden
och texterna bara sätter sig i halsen.

Att känna luftstrupen snörpas åt med ett par ordentliga händer.
Att känna struphuvudet tryckas inåt. Inåt till där det inte ska
befinna sig. Det klickar liksom till.

Efter 5 minuter så har hjärnan inget syre.

Kategoriseringen bara gör det värre, då hamnar allt skräp gömt lite överallt istället.
Ett förfalskande av kaos som orden skapar och överväldigar.

Vad gör man av sig själv när man bara vill ta ett kliv ur kroppen?
Med för hög puls sprutar det bokstäver, ord och nummer ur mina fingrar.

För många.

Märkt , ,