Kategoriarkiv: Bipolär

Att förstöra

att_forstora_skuld_skam

Jag har inte reflekterat över sista tiden. Det gör jag nu.

Medicinen tog ned mig. Tog ned mig från de värsta topparna.

Jag slapp inläggning på grund av min hypomana period.
En del i mig säger att det skulle vara skönt, men den friska delen säger att det inte vore skönt.

Ångesten har också avtagit tack vare medicineringen tror jag. De gröna små godisbitarna som är så giftiga har hjälpt.

Jag vill inte sluta med dem. Jag sover som en Gud och blir faktiskt lyckligare med dem, av dem.

Jag förstår inte vilken livskvalitetshöjare dem är.

Men jag får för mig att det är dem som gör att jag går upp i vikt.

Nu vill jag sluta med dem.

Min logik.

Hjärnan som förstör.

Hur tankarna kastar och förändras.
Hur jag kan vara så olika från dag till dag.

Jag känner inte igen mig själv.

 

Märkt

Vem är jag just nu?

vem_ar_jag_just_nu_vilsenhet

Ditt riktiga jag som ligger bakom sjukdomen.

Det tas fram genom korrekt medicinering var det en god vän som sade. Jag frågade honom om han vill umgås med mig för maniernas skull. Då man är sprudlande och energisk. Jag förstod redan innan svaret, men känslan behövde bekräftelse.

Det skulle vara kränkande om så var fallet. För det är inte jag. Detta har jag lärt mig efter mycket om och men.

Att skilja på vad som är vad. Men detta ter sig som en omöjlig uppgift.

Men just nu så vet jag inte vart jag är.

Vem jag är.

Man säger att jag tar för låga doser än att de ska ge effekt, men jag anser att de har fel. Jag minns när jag slutade ta medicineringen, den låga dosen, och detta höll på att sluta mycket dåligt.

De stämningsstabiliserande hjälper mig att inte komma upp i hypomanierna, men jag känner ändå när hjärnan försöker. Då blir det någon form av blandepisod. Hastigheten ökar, destruktiviteten ökar men samtidigt är jag relativt depressiv.

Inte farligt depressiv, men tillräckligt för att jag skall känna att livet fattas mig.

Jag har konstaterat att jag är mycket känslig för mediciner. De olika låga doserna ger ändå stor effekt.

Men jag känner att jag saknar hypomanin. Jag förmedlade detta till min vän, och han sade: ”man minns ju ofta bara det bra.”

Och så kan det vara, att jag bara minns det positiva, hur kul man hade. Därför behöver jag påminna mig om det negativa. Det rentav farliga jag har gjort under hypomana episoder.

Jag känner mig vilsen och undrar hur jag ska definiera mig själv.

Märkt , ,

Mani igen

mani igen_inläggning

När man är manisk så minskar ångesten för mig. Men istället ökar frustrationen. Men det är lindrigare att känna. Tyvärr drabbas anhöriga mer än en själv.

Väntan. Aggression mot långsamhet.
Irritation.
Ren och skär ilska.

Men jag skulle inte kalla det genuin glädje. Bara fart. Hastigheten i hjärnan handlar det om.
Hastigheten i handlingarna.
Man får saker gjorda. Kreativiteten flödar. Men vissa saker glöms.

Tas bort.
Raderas.

Ur kalendrar och ur hjärnan.
Borttappade sms.

Försvinner.

Glömska, att se sig för.
Omgivningen.

Som en dödlig tomhet.
Glömma att se dig för.

Glömma av vad som är viktigt.

Märkt , ,

Cirklar

cirklar_kaos_existentialism

Ingenting men med en eftersmak av kaos.

 

Allting men med en smak av panik.

 

Huvudet fullt av tomhet.

 

En existentialism i kroppen.

 

Med det goda

 

och
det onda.

 

Funderingar som snörs in.

Snöras in.

 

In i kalabaliken
och det som enbart går i cirklar

Märkt

Att växa upp

att_vaxa_upp_forsta_mani

För många frågor.                                                    (Som gör mig mer och mer förvirrad.)

För mycket känslor.                                                (Som sliter mig själv blodig.)

Vad är lagom?                                                           (Som sparkar på en.)

Ett handikapp.                                                          (Som en osynlig motståndare.)

Som en karusell jag ej kan kliva av.
(Livet ger mig högerkrok efter uppercut.)
(Den går för fort.)

Varför fortsätter man?
Vad gör mig unik?                                                    (Vill jag leva i samhället?)                                                                                                                                                                                                                                                                                        (Vill det ha mig?)

                                                                                       (Vill jag verkligen leva i det?)

Fråga                                                                            (Frågor?)

Väx upp                                                                       (Jag vill inte.)

Vad gör de andra?                                                   (När de känner att de inte orkar längre?)

Känner de så ibland?                                              (Jag gör det.)

                                                                                      (Ibland allt för ofta.)

Andra bär sitt utanpå.
Vissa bär den inuti.
Vissa tar ut det genom sprit, sex
eller arbete.                                                              (Ska jag också göra så?)

Jag vill inte bli en av dem.

Jag vill bara vara mig själv.

Märkt , ,

Marginaler och signaler

Det började bara snurra, alltet.
En hetsjakt efter det vansinniga skrivandet.
En hetsjakt på vansinnet.

Vansinnet som är så skönt.

Men vad är det att sakna?

Att sakna sjukdomen.

Strunta i tidiga signaler. Och fortsätta driva sig själv uppåt, uppåt.

Uppåt mot galenskap.
Inläggning.
Skador.

Under den nuvarande episoden så brydde jag mig bara inte.
Jag ramlade flera gånger för att jag sprang i lägenheten.

Det kunde inte räcka med att gå.

Jag springer. Springer mot vansinnet.

Jag önskar medicinering som hjälp.
Och vi letar.

Vi letar efter medicinen som kan bryta detta.
Den fina doktorn föreslog en medicin som nu är insatt.

Hon hoppas, och jag klamrar mig fast vid tanken att den måste hjälpa.

Måste hjälpa.

För jag saknar inte detta.
Detta är mycket ansträngande. För lite sömn, för mycket tankar, oregelbunden mat.
Kaos.

Knivar, spisplattor. Allt blir farligt.

”Du blir som ett barn.”

Jag blir arg på meningen och sätter mig ned på en stol.
Som ett barn.

Han har rätt.
Bara att tömma diskmaskinen.

Glaskross.

Vad är detta att sakna?

Kreativiteten flödar förvisso. Hämningarna släpps, på gott och ont. Men det går att bromsa. Om man tittar på de tidiga signalerna.

Med manierna så kommer orden som ett vackert gift.

Men det positiva går att hitta utan manierna, det finns inom en. Det gäller bara att hitta det.

Att släppa rädslorna.
Släppa oron.
Så kanske det går.

Märkt , , , ,

Snön

snon_kaos

2009

Jag har tappat kartan, fåglar mitt i vintern? Har de inte flyttat ännu? Det är mitt i vintern.
De borde inte vissla nu, det är för kallt.

Tv:ns flimmer, myrornas krig.
Lämna mig ifred sade han. Men ”Alla vill ha dig.”
Sanden och öken är det han känner.

Varför har jag då gått vilse igen?
Vågar jag tro att en skärva har limmats?
Denna lägenhet skulle inte blivit min.
Känns inte som mitt hem.

 

– Och kompassen?

 

Men håret blir blondare med citron.
– Katter hatar citron.

Jag är i mitt så kallade hem.
Inga sjukhussängar kan rädda dig nu.

Järn mot järn. Röster på radion.
Snön virvlar i vinden.

Någon säger:
– Vad säger du Blondie?
– Kallar du mig blond?
Ett busigt leende.

Morfinet sprids i kroppen och pojken dör.

Sov nu min vän och skriv.

Märkt , ,

Smaken

smak_verklighet_bipolar

Allt smakar konstigt,
vatten.

Rädd för att bli sjuk.

Magförgiftad, matförgiftad.

Köttfärs.

Ingenting är som det brukar vara.
Allt går för sakta.
Men ändå är sömnen befriande.
16 timmar och missat jobb.

Märkliga lukter som jag inte är säker på om andra känner.

Sovande vakna drömmar med ord som imploderar och exploderar likt nyårsraketer.
Kanske som universum.

Orden kanske var början.

Jag känner då och då att jag vaknar i svett. Oro.
Jag fryser och är rädd.

Är det klokt att ta beslut i sömn?

Äggen slängde jag i det så kallade morse, det jag tänkte äta till frukost.
Klockan var ett.

Jag störs av problemet med smaken.

Kanske jag får hålla mig till välbekanta smaker.
De som tröstar. Omhuldar, som en varm skål med makaroner.
Och gurka, svensk gurka.

Jag lagar mat bara för att kasta den.

Vill inte känna giftsmaken.

Att hantera en spis, blir ett väldigt stort uppdrag.

Maten kastas, den smakar fel.
Och hungern är stor.

 

Märkt , ,

Frågor

fragor_inläggning

Diskussionen om inläggning ventileras igen.

Varför vet jag ej.

Jag borde verkligen ha lärt mig. Lärt mig att hanteringssätten inte är hållbara.

Ändå så fortsätter jag med dem. De inbitna sätten.

Men det är på grund av att de nya är så mycket tamare. Mina vilda drastiska sätt lockar.

De nya sätten är inte integrerade ännu, och vissa sätt frustrerar mig.

Jag talar inte om det med min närmsta vän, han frågar: ”varför har du inte sagt något?”

Jag vet inte varför jag inte sagt något, det handlar nog mer om att jag vägrar inse det själv. Vägrar att känna själv.

Därför upptäcker jag det inte förrän det är försent. I desperation ringer jag akut-teamet och de hjälper oftast. Men det kan bli fel även där.

Kontentan är att jag känner mig skör och vardagssysslor är oerhört svåra. Så som att sitta upp.

Men inläggning är nog inte svaret nu, snarare en tätare kontakt med mottagningen tror jag.

Det är inte försent att försöka att åter ta tag i det, det äckliga som ligger och gnager, det klistriga och svarta.

Under den spegelblanka ytan.

Gräva ned i gruset som inte är vänt på på ett tag.

Märkt , , ,

Depression

depression

Depression, aktivering när ingen energi finns. ”Jag orkar inte,” är vanliga ord i detta tillstånd.

En omåttlig trötthet. Total dränering, och en känsla av meningslöshet. Ögon som rinner, och kallsvettningar.

Muskler som känns slöa och tafatthet.

En trötthet i rösten som släpar sig fram, släpar sig ut.

När den egentligen inte vill.

En dränering som kommer av varje ord som yttras.

Någon nära säger:

Kan du bekräfta att du hör vad jag säger?”

En vag nickning eller ett tafatt ”ja.”

Men detta är väl osanning, hur kan man höra när man inte orkar stå upp eller ens tänka?

En tröghet och fördröjning i talet och även i skriften.

Hur kan jag finnas när tankeverksamheten avstannar?

Märkt , , ,

Trasigt porslin

trasigt_porslin_mani

Man säger att man ska ta det lugnt när man är manisk, att inte ta på sig mer än vad man behöver. Men när man gör som man blir tillsagd, så minskar enbart magnituden på aktiviteterna. För mig blir det ett extremt flöde av texter som måste ned på pränt. Och extremt mycket hemma-aktiviteter.

Och en väldigt uttröttad hjärna. När jag börjar tappa för mycket saker, vet jag att det går för fort.

Men det är relativt trygga premisser. Ganska trygga aktiviteter i alla fall.

När jag är hypoman, sådär riktigt högt för just mig, så kan det bli riskfyllt. Hjärnan tror sig veta bäst och att allt är möjligt. Som att kroppen är någon typ av superhjälte som klarar alla påfrestningar. Till och med en kollision med en buss.

Detta kan leda till rent destruktiva handlingar. Till trots mot att man tror att man har världen i sin hand.

Hemma så håller man manin inom rimliga gränser. Dumdristigheten kan inte slå lika hårt som när man promenerar i en vägkant.

En form av simulerad trygghet. Kanske falsk. Hemmet kan också vara farligt. Som dagen jag trodde jag kunde lyfta en tvättmaskin och fick den på foten. Eller kylskåpet jag trodde jag kunde bära själv, som höll på att tippa över mig. Sedan så kan man inte skyddas från sig själv, förutom på sjukhus.

Men när resorna till Ikea blir för många, för att inhandla porslin så vet jag att det är dags att sakta ned.

Jag vet inte när manierna uppenbarar sig. Jag kan inte mina förvarningar. Det bara blir, sedan är man där. Men rädslan att gå ut när jag är manisk kan inte få hindra mig. Att fängsla sig själv vid dessa episoder är inte heller rätt. Man måste få leva även under dessa episoder.

Men det har blivit så, för jag blev riktigt rädd i efterhand, den dagen jag trodde att min kropp kunde stå emot en kollision med en buss. Det var riktigt läskigt när den rationella sidan ser vad som höll på att hända.

Det var nära. Men fortfarande, så får rädslan inte stå i vägen. Dessa två sidor måste på något vis sammanfogas.

Det tar tid för mig att reagera, att processa vad som just hänt. Ibland tar det en halvtimme innan jag reagerar, ibland sex månader.

Men faran som uppstod var riktigt läskig känner jag nu. Så hur skyddar jag mig?

Märkt , , ,

Historia och framtid

historia_framtid

2011 var ett ödesdigert år.

Då jag blev uppsagd på grund av stora nedskärningar på det företag jag arbetade på. Samtidigt var en anhörig mycket sjuk, på väg in i döden.

Och att samtidigt behöva ta tag i byråkratin som är arbetsförmedlingen blev för mycket för mig.

Att inte få boka om ett möte för att närvara hos sin anhörige, då man inte visste om det var sista gången man skulle få träffas.

Detta i kombination med arbetslöshet och att ha förlorat en anhörig, så blev jag medicinerad med en mycket dålig medicin. Den fick mig att skjuta upp i vikt.

Då sjönk jag totalt och kunde inte komma tillbaka. Jag blev sjukskriven och förlorades totalt i min ätstörning. Men utan den hade jag inte kunnat hålla ihop mig på begravningen och detta var jag tacksam för. Jag tänkte det när tårarna rann: ”tack ätstörning, tack för att du hjälper mig så.” Men nu är det ju så att ta till en ätstörning för att hantera känslor inte är en god idé så jag fick hjälp ganska fort.

Mina lögner hur mina matvanor såg ut, var ganska genomskinliga då jag gick ned mycket fort. För fort, för mycket. För den gick jag i behandling i nästan ett år. Och lärde mig äta igen.

Det är märkligt det där, att faktiskt glömma hur man äter. Att bli osams med något som skall gynna en.

Men sedan träffade jag på en fantastisk person från försäkringskassan och en från arbetsförmedlingen och de hjälpte mig så gott de kunde.

De hjälpte till att få en deltidsanställning, men där havererade det igen på grund av bipolariteten samt troligtvis utbrändheten som spökade.

Jag har lärt mig att man måste stå på samma sida och dra åt samma håll, men det är tyvärr inte så vanligt inom Arbetsförmedlingen, ofta hamnar man på motsatta sidor. Och psykiatrin har det inte lätt. Med alldeles för dålig bemanning och stress så är det svårt att få hjälpen när den behövs.

Men nu har jag äntligen fått hjälpen. Med en underbar doktor och en riktigt bra behandlare så känner jag att det går framåt.

Men efter 2011 så kan jag inte stresshantera. Det går inte, jag knäcks när minsta press läggs på mig. Jag vill framåt, men jag vet inte om jag vågar.

Anledningen är att jag är så fruktansvärt rädd, är att jag riskerar att rasa totalt igen. Jag vill inte tillbaka dit. Nu är min tillvaro någorlunda stabiliserad tack vare mycket tid och mycket hjälp. Men det har varit svårt längs vägen gällande sådant som inte ska behöva vara svårt. Som kontakten mellan mig och olika instanser.

För tillfället så känner jag att jag måste hitta något där inga rutiner krävs. Där man är helt fri. Jag känner nämligen att jag inte kan passa in i rutiner. Jag får inte till det. Det är bättre men jag passar fortfarande inte in i den vanliga världen ännu, och det kommer jag aldrig kommer göra. Men jag hoppas på en plats som är min.

Dagar finns inte för mig, nattrutiner är inte att tala om. Därför kan det bli svårt att skaffa ett vanligt jobb. Där ser jag inget hopp.

Men om jag hittar något eget, så kanske jag ser hoppet, och att börja försiktigt.

Märkt , , ,

Mani

mani_stress

Jag vilar boken lätt på katten, det rycker lite i honom, han förstår inte vad det innebär. Och inte jag heller. Men sysslolöshet och för hög hastighet befinner sig i min kropp.

Han rättar till sig och somnar om. Jag har varit aktiv idag, för aktiv. Att arbeta med något till svetten lackar innebär tydligen att man jobbar för hårt. Men när man är manisk så går det fort.

Jag gräver i potatisjorden, och letar, letar efter ro. Jag hittar ingen, kroppens anspänning dröjer sig kvar.

Fingrarna är för snabba och det blir korrekturfel överallt. Det går inte att samla ihop allting så det blir bra. Jag blir frustrerad och arg, för att kroppen är för långsam. För att det blir för många fel. Jag tvingar då hjärnan under enorma hot, att åtminstone försöka att fokusera på en bokstav i taget.

Hjärnan är för snabb och fingrarna känns slöa, som de vadar i lera.

Kroppen känns snabb men är seg som tuggummi i förhållande till hjärnan och själen.

Att försöka sakta ned, och öka för nu går det fort, samtidigt som det går långsamt.

Jag funderar nu om de olika variablerna som är jag, försöker tävla mot varandra.

Ett blandat humör som frustrerar mig något så enormt.

Märkt , , , ,