Etikettarkiv: bipolär

Att förstöra

att_forstora_skuld_skam

Jag har inte reflekterat över sista tiden. Det gör jag nu.

Medicinen tog ned mig. Tog ned mig från de värsta topparna.

Jag slapp inläggning på grund av min hypomana period.
En del i mig säger att det skulle vara skönt, men den friska delen säger att det inte vore skönt.

Ångesten har också avtagit tack vare medicineringen tror jag. De gröna små godisbitarna som är så giftiga har hjälpt.

Jag vill inte sluta med dem. Jag sover som en Gud och blir faktiskt lyckligare med dem, av dem.

Jag förstår inte vilken livskvalitetshöjare dem är.

Men jag får för mig att det är dem som gör att jag går upp i vikt.

Nu vill jag sluta med dem.

Min logik.

Hjärnan som förstör.

Hur tankarna kastar och förändras.
Hur jag kan vara så olika från dag till dag.

Jag känner inte igen mig själv.

 

Märkt

Vem är jag just nu?

vem_ar_jag_just_nu_vilsenhet

Ditt riktiga jag som ligger bakom sjukdomen.

Det tas fram genom korrekt medicinering var det en god vän som sade. Jag frågade honom om han vill umgås med mig för maniernas skull. Då man är sprudlande och energisk. Jag förstod redan innan svaret, men känslan behövde bekräftelse.

Det skulle vara kränkande om så var fallet. För det är inte jag. Detta har jag lärt mig efter mycket om och men.

Att skilja på vad som är vad. Men detta ter sig som en omöjlig uppgift.

Men just nu så vet jag inte vart jag är.

Vem jag är.

Man säger att jag tar för låga doser än att de ska ge effekt, men jag anser att de har fel. Jag minns när jag slutade ta medicineringen, den låga dosen, och detta höll på att sluta mycket dåligt.

De stämningsstabiliserande hjälper mig att inte komma upp i hypomanierna, men jag känner ändå när hjärnan försöker. Då blir det någon form av blandepisod. Hastigheten ökar, destruktiviteten ökar men samtidigt är jag relativt depressiv.

Inte farligt depressiv, men tillräckligt för att jag skall känna att livet fattas mig.

Jag har konstaterat att jag är mycket känslig för mediciner. De olika låga doserna ger ändå stor effekt.

Men jag känner att jag saknar hypomanin. Jag förmedlade detta till min vän, och han sade: ”man minns ju ofta bara det bra.”

Och så kan det vara, att jag bara minns det positiva, hur kul man hade. Därför behöver jag påminna mig om det negativa. Det rentav farliga jag har gjort under hypomana episoder.

Jag känner mig vilsen och undrar hur jag ska definiera mig själv.

Märkt , ,

Mani igen

mani igen_inläggning

När man är manisk så minskar ångesten för mig. Men istället ökar frustrationen. Men det är lindrigare att känna. Tyvärr drabbas anhöriga mer än en själv.

Väntan. Aggression mot långsamhet.
Irritation.
Ren och skär ilska.

Men jag skulle inte kalla det genuin glädje. Bara fart. Hastigheten i hjärnan handlar det om.
Hastigheten i handlingarna.
Man får saker gjorda. Kreativiteten flödar. Men vissa saker glöms.

Tas bort.
Raderas.

Ur kalendrar och ur hjärnan.
Borttappade sms.

Försvinner.

Glömska, att se sig för.
Omgivningen.

Som en dödlig tomhet.
Glömma att se dig för.

Glömma av vad som är viktigt.

Märkt , ,

Att växa upp

att_vaxa_upp_forsta_mani

För många frågor.                                                    (Som gör mig mer och mer förvirrad.)

För mycket känslor.                                                (Som sliter mig själv blodig.)

Vad är lagom?                                                           (Som sparkar på en.)

Ett handikapp.                                                          (Som en osynlig motståndare.)

Som en karusell jag ej kan kliva av.
(Livet ger mig högerkrok efter uppercut.)
(Den går för fort.)

Varför fortsätter man?
Vad gör mig unik?                                                    (Vill jag leva i samhället?)                                                                                                                                                                                                                                                                                        (Vill det ha mig?)

                                                                                       (Vill jag verkligen leva i det?)

Fråga                                                                            (Frågor?)

Väx upp                                                                       (Jag vill inte.)

Vad gör de andra?                                                   (När de känner att de inte orkar längre?)

Känner de så ibland?                                              (Jag gör det.)

                                                                                      (Ibland allt för ofta.)

Andra bär sitt utanpå.
Vissa bär den inuti.
Vissa tar ut det genom sprit, sex
eller arbete.                                                              (Ska jag också göra så?)

Jag vill inte bli en av dem.

Jag vill bara vara mig själv.

Märkt , ,

Marginaler och signaler

Det började bara snurra, alltet.
En hetsjakt efter det vansinniga skrivandet.
En hetsjakt på vansinnet.

Vansinnet som är så skönt.

Men vad är det att sakna?

Att sakna sjukdomen.

Strunta i tidiga signaler. Och fortsätta driva sig själv uppåt, uppåt.

Uppåt mot galenskap.
Inläggning.
Skador.

Under den nuvarande episoden så brydde jag mig bara inte.
Jag ramlade flera gånger för att jag sprang i lägenheten.

Det kunde inte räcka med att gå.

Jag springer. Springer mot vansinnet.

Jag önskar medicinering som hjälp.
Och vi letar.

Vi letar efter medicinen som kan bryta detta.
Den fina doktorn föreslog en medicin som nu är insatt.

Hon hoppas, och jag klamrar mig fast vid tanken att den måste hjälpa.

Måste hjälpa.

För jag saknar inte detta.
Detta är mycket ansträngande. För lite sömn, för mycket tankar, oregelbunden mat.
Kaos.

Knivar, spisplattor. Allt blir farligt.

”Du blir som ett barn.”

Jag blir arg på meningen och sätter mig ned på en stol.
Som ett barn.

Han har rätt.
Bara att tömma diskmaskinen.

Glaskross.

Vad är detta att sakna?

Kreativiteten flödar förvisso. Hämningarna släpps, på gott och ont. Men det går att bromsa. Om man tittar på de tidiga signalerna.

Med manierna så kommer orden som ett vackert gift.

Men det positiva går att hitta utan manierna, det finns inom en. Det gäller bara att hitta det.

Att släppa rädslorna.
Släppa oron.
Så kanske det går.

Märkt , , , ,

Snön

snon_kaos

2009

Jag har tappat kartan, fåglar mitt i vintern? Har de inte flyttat ännu? Det är mitt i vintern.
De borde inte vissla nu, det är för kallt.

Tv:ns flimmer, myrornas krig.
Lämna mig ifred sade han. Men ”Alla vill ha dig.”
Sanden och öken är det han känner.

Varför har jag då gått vilse igen?
Vågar jag tro att en skärva har limmats?
Denna lägenhet skulle inte blivit min.
Känns inte som mitt hem.

 

– Och kompassen?

 

Men håret blir blondare med citron.
– Katter hatar citron.

Jag är i mitt så kallade hem.
Inga sjukhussängar kan rädda dig nu.

Järn mot järn. Röster på radion.
Snön virvlar i vinden.

Någon säger:
– Vad säger du Blondie?
– Kallar du mig blond?
Ett busigt leende.

Morfinet sprids i kroppen och pojken dör.

Sov nu min vän och skriv.

Märkt , ,

Döden

Jag trodde aldrig att jag skulle få se denna dag.

Idag.

Att överleva sin tilltänkta dödsdag. Det har jag gjort idag och jag kan inte beskriva känslan. Hela mitt liv har jag trott att jag skulle ha varit död sedan länge. Ändå så har jag har betat av livet bit för bit.

Längs hela vägen så har jag valt livet. Ända sedan problematiken började, så har jag kämpat. Jag trodde aldrig att jag skulle uppnå denna ålder och nu vet jag inte vad jag ska göra med det liv jag valt.

Detta är en insikt som slår mig, att jag har överlevt den tilltänkta dödsdagen. Det är en märklig känsla. En känsla av glädje, stolthet och tacksamhet. Men jag har även tanken att jag har haft tur. Stor tur. Jag fylls av en värmande men samtidigt smärtande känsla i bröstet. Den är svår att definiera. Att jag utsatt mig för sådana faror med mina suicidförsök och överdoser.

En viss skuld och skam infinner sig också.

Men vid varje vägskäl har jag valt livet. Med resonemanget: Är det svårt, ta en dag i taget. Är det värre, ta en timme i taget. Är det outhärdligt, ta en minut i taget.

I varje skov av ångest, så har jag suttit minut för minut och valt livet. Det handlar om minuter. Minuter som jag stått ut, som har förvandlats till timmar. Som har förvandlats till dagar. Och jag har stått ut.

Och valt livet varje gång.

Nu är det dags att aktivt välja och frågor kommer: vilket liv är det jag har jag valt? Vad ska jag göra av resterande liv?

Inget firande skedde idag. En trevlig frukost och ett möte skedde med en ängel. Som inte fruktar, inte räds. Drar sig inte för vad hon säger. Vi talade om Försynen och Universum. Tal om existentiella ting och historier från förr beblandat med kaffe. Med kommande julpynt och ett hem som känns varmt och ombonat med gamla och nya fotografier.

Varför ska man vara rädd?

Jag kan inte haft en bättre födelsedag.

Märkt , , , ,

Det autentiska jag

det_autentiska_jag_angest_tabletter

För dig är jag svag.

Du får mig att må bra, att le.
När inget leende funnes.

En dos.

Ger mig en utstrålning inåt.
Utåt ser jag sliten ut.

Det riktiga jag gentemot det falska jag.

Jag vill vara det falska riktiga jaget, det som är jag.
Som får vara lugn.

Det som jag får av dig.
Det som egentligen är jag.

Att jag får vara jag som jag inte kan vara på egen hand.

Det är märkligt att man saknar en del av sig själv från födelsen.

Märkt ,

Smaken

smak_verklighet_bipolar

Allt smakar konstigt,
vatten.

Rädd för att bli sjuk.

Magförgiftad, matförgiftad.

Köttfärs.

Ingenting är som det brukar vara.
Allt går för sakta.
Men ändå är sömnen befriande.
16 timmar och missat jobb.

Märkliga lukter som jag inte är säker på om andra känner.

Sovande vakna drömmar med ord som imploderar och exploderar likt nyårsraketer.
Kanske som universum.

Orden kanske var början.

Jag känner då och då att jag vaknar i svett. Oro.
Jag fryser och är rädd.

Är det klokt att ta beslut i sömn?

Äggen slängde jag i det så kallade morse, det jag tänkte äta till frukost.
Klockan var ett.

Jag störs av problemet med smaken.

Kanske jag får hålla mig till välbekanta smaker.
De som tröstar. Omhuldar, som en varm skål med makaroner.
Och gurka, svensk gurka.

Jag lagar mat bara för att kasta den.

Vill inte känna giftsmaken.

Att hantera en spis, blir ett väldigt stort uppdrag.

Maten kastas, den smakar fel.
Och hungern är stor.

 

Märkt , ,

Depression

depression

Depression, aktivering när ingen energi finns. ”Jag orkar inte,” är vanliga ord i detta tillstånd.

En omåttlig trötthet. Total dränering, och en känsla av meningslöshet. Ögon som rinner, och kallsvettningar.

Muskler som känns slöa och tafatthet.

En trötthet i rösten som släpar sig fram, släpar sig ut.

När den egentligen inte vill.

En dränering som kommer av varje ord som yttras.

Någon nära säger:

Kan du bekräfta att du hör vad jag säger?”

En vag nickning eller ett tafatt ”ja.”

Men detta är väl osanning, hur kan man höra när man inte orkar stå upp eller ens tänka?

En tröghet och fördröjning i talet och även i skriften.

Hur kan jag finnas när tankeverksamheten avstannar?

Märkt , , ,

Trasigt porslin

trasigt_porslin_mani

Man säger att man ska ta det lugnt när man är manisk, att inte ta på sig mer än vad man behöver. Men när man gör som man blir tillsagd, så minskar enbart magnituden på aktiviteterna. För mig blir det ett extremt flöde av texter som måste ned på pränt. Och extremt mycket hemma-aktiviteter.

Och en väldigt uttröttad hjärna. När jag börjar tappa för mycket saker, vet jag att det går för fort.

Men det är relativt trygga premisser. Ganska trygga aktiviteter i alla fall.

När jag är hypoman, sådär riktigt högt för just mig, så kan det bli riskfyllt. Hjärnan tror sig veta bäst och att allt är möjligt. Som att kroppen är någon typ av superhjälte som klarar alla påfrestningar. Till och med en kollision med en buss.

Detta kan leda till rent destruktiva handlingar. Till trots mot att man tror att man har världen i sin hand.

Hemma så håller man manin inom rimliga gränser. Dumdristigheten kan inte slå lika hårt som när man promenerar i en vägkant.

En form av simulerad trygghet. Kanske falsk. Hemmet kan också vara farligt. Som dagen jag trodde jag kunde lyfta en tvättmaskin och fick den på foten. Eller kylskåpet jag trodde jag kunde bära själv, som höll på att tippa över mig. Sedan så kan man inte skyddas från sig själv, förutom på sjukhus.

Men när resorna till Ikea blir för många, för att inhandla porslin så vet jag att det är dags att sakta ned.

Jag vet inte när manierna uppenbarar sig. Jag kan inte mina förvarningar. Det bara blir, sedan är man där. Men rädslan att gå ut när jag är manisk kan inte få hindra mig. Att fängsla sig själv vid dessa episoder är inte heller rätt. Man måste få leva även under dessa episoder.

Men det har blivit så, för jag blev riktigt rädd i efterhand, den dagen jag trodde att min kropp kunde stå emot en kollision med en buss. Det var riktigt läskigt när den rationella sidan ser vad som höll på att hända.

Det var nära. Men fortfarande, så får rädslan inte stå i vägen. Dessa två sidor måste på något vis sammanfogas.

Det tar tid för mig att reagera, att processa vad som just hänt. Ibland tar det en halvtimme innan jag reagerar, ibland sex månader.

Men faran som uppstod var riktigt läskig känner jag nu. Så hur skyddar jag mig?

Märkt , , ,

Den verkliga berättelsen

Den_verkliga_berattelsen_inlaggning

Det är som att lägga pussel, det där med händelseförloppet.

Jag sitter här och letar igenom texter, anteckningar och kalendernoteringar. För att förstå. Förstå vad som skapade denna spiral.

Alkohol var en stor del i det hela. Inte mycket, men varje dag, ett eller två glas. Ibland mer. Luckorna har blivit värre med Oxascand och alkohol i kroppen.

Så jag letar. Letar efter ordning. Men det jag vet är att jag överdoserade omedvetet, tisdagen den åttonde September. Detta är minnen mellan det svarta:

Jag var ute på ett skivsläpp och drack ordentligt samtidigt som jag tog mina piller. Sista ölen drack jag för att den var gratis. Han sade: ”ta med den” och det gjorde jag. Gick och drack på gatan. När den var slut, ställde jag diskret ned den vid en port. Vilket flyt jag hade. Plötsligt noterar jag tunnelbaneskylten och tänkte: ”hemåt.”

Väl på tunnelbanan så slår den sista ölen till. Rejält. Jag drack den mycket snabbt. Och jag märker att jag raglar. Jag är väldigt ensam på tunnelbanan då det var en tisdag, sent på kvällen. Men när jag snubblar över en mans ben fast vi är helt ensamma så inser jag att jag är mer än påverkad. Jag säger ingenting och inte heller han. Men han undrade nog vad jag var för någon.

Jag kliver av tunnelbanan fast det inte behövs, den går raka vägen hem, men det gungar för mycket. En stund förflyter och sedan kliver jag på nästa tunnelbana hemåt och fortsätter färden. Denna gång går det bättre, jag anländer. Men när jag kliver av så klarar benen knappt av att bära mig. Jag hittar en bänk där jag kastar mig ned.

Jag är helt ensam och jag kräks lite i min mun och det enda jag kan tänka är: ”jag måste till sjukhus.”

Tre personer kommer och slår sig ned i närheten. Och jag ber dem om hjälp att gå. Sjukhuset är alldeles i närheten och en stor, trygg, snäll kille tar ett kraftigt tag om min arm. De upprepar: ”det är bra att du ber om hjälp.”

Väl inne på sjukhuset så skrivs jag omedelbart in, och jag ljög om hur mycket jag tagit. Jag sade tre. De förstod nog att jag ljög.

De vänliga människorna leder mig till en stol där jag skall vänta in britsen. Men på något vis tar jag mig till toaletten för att spy. Väl ute igen så söker sköterskan ögonkontakt med mig och säger: ”britsen är runt hörnet.” Sedan är det helt svart tills någon ska sticka en nål i mig. Jag märker knappt av det. Värt att notera att jag är ganska så spruträdd.

Sedan sätter någon EKG och märkliga klisterlappar på mig.

Jag vaknar åter, inslingrad i kablar, förvirrad och onykter med en nål i armen och lappar överallt.

Läkaren frågar åter hur mycket jag tagit och denna gång kom jag närmare sanningen. Hon frågade om jag ville dö. Jag svarade att jag inte ville dö. Hon hämtar någon från psykiatrin att göra en bedömning. Han frågar detsamma och mitt svar är lika. Det var sanning. Men varför jag gjorde det vet jag ej. Jag såg inte konsekvenserna.

Du börjar nyktra till nu: 0,7 promille har du nu”. Sade han skämtsamt. Jag tyckte inte att det var så kul. Men jag började undra hur han visste det? Jag har inte något minne av någonting.

Jag fick ligga på sjukhuset tills jag var redig, vilket tog tid. Ingen såg någon anledning att skriva in mig på psykiatrin då.

Det blev mitt beslut senare, då jag kraftigt önskade att göra om det. Det var så vackert och luddigt och lummigt. Jag ville ha den bedövade känslan igen. Då såg jag konsekvenserna tydligt, men struntade i dem totalt.

Men jag måste ladda minnet negativt: tänk om jag hade träffat fel personer på vägen? Det hade kunnat slutat riktigt illa. Och då blir jag lite rädd. Väldigt rädd. Att jag tappade konsekvenstänket helt. Inte en tanke på att jag skadade mig själv. Och sedan att vilja göra det igen gör oron värre.

Jag är rädd för mina överdoseringar. Att jag inte kan hålla mig ifrån dem. Men hjärnan förstår inte inte varför jag upprepar dem.

Vad händer nästa gång?

Märkt , , , , ,

Historia och framtid

historia_framtid

2011 var ett ödesdigert år.

Då jag blev uppsagd på grund av stora nedskärningar på det företag jag arbetade på. Samtidigt var en anhörig mycket sjuk, på väg in i döden.

Och att samtidigt behöva ta tag i byråkratin som är arbetsförmedlingen blev för mycket för mig.

Att inte få boka om ett möte för att närvara hos sin anhörige, då man inte visste om det var sista gången man skulle få träffas.

Detta i kombination med arbetslöshet och att ha förlorat en anhörig, så blev jag medicinerad med en mycket dålig medicin. Den fick mig att skjuta upp i vikt.

Då sjönk jag totalt och kunde inte komma tillbaka. Jag blev sjukskriven och förlorades totalt i min ätstörning. Men utan den hade jag inte kunnat hålla ihop mig på begravningen och detta var jag tacksam för. Jag tänkte det när tårarna rann: ”tack ätstörning, tack för att du hjälper mig så.” Men nu är det ju så att ta till en ätstörning för att hantera känslor inte är en god idé så jag fick hjälp ganska fort.

Mina lögner hur mina matvanor såg ut, var ganska genomskinliga då jag gick ned mycket fort. För fort, för mycket. För den gick jag i behandling i nästan ett år. Och lärde mig äta igen.

Det är märkligt det där, att faktiskt glömma hur man äter. Att bli osams med något som skall gynna en.

Men sedan träffade jag på en fantastisk person från försäkringskassan och en från arbetsförmedlingen och de hjälpte mig så gott de kunde.

De hjälpte till att få en deltidsanställning, men där havererade det igen på grund av bipolariteten samt troligtvis utbrändheten som spökade.

Jag har lärt mig att man måste stå på samma sida och dra åt samma håll, men det är tyvärr inte så vanligt inom Arbetsförmedlingen, ofta hamnar man på motsatta sidor. Och psykiatrin har det inte lätt. Med alldeles för dålig bemanning och stress så är det svårt att få hjälpen när den behövs.

Men nu har jag äntligen fått hjälpen. Med en underbar doktor och en riktigt bra behandlare så känner jag att det går framåt.

Men efter 2011 så kan jag inte stresshantera. Det går inte, jag knäcks när minsta press läggs på mig. Jag vill framåt, men jag vet inte om jag vågar.

Anledningen är att jag är så fruktansvärt rädd, är att jag riskerar att rasa totalt igen. Jag vill inte tillbaka dit. Nu är min tillvaro någorlunda stabiliserad tack vare mycket tid och mycket hjälp. Men det har varit svårt längs vägen gällande sådant som inte ska behöva vara svårt. Som kontakten mellan mig och olika instanser.

För tillfället så känner jag att jag måste hitta något där inga rutiner krävs. Där man är helt fri. Jag känner nämligen att jag inte kan passa in i rutiner. Jag får inte till det. Det är bättre men jag passar fortfarande inte in i den vanliga världen ännu, och det kommer jag aldrig kommer göra. Men jag hoppas på en plats som är min.

Dagar finns inte för mig, nattrutiner är inte att tala om. Därför kan det bli svårt att skaffa ett vanligt jobb. Där ser jag inget hopp.

Men om jag hittar något eget, så kanske jag ser hoppet, och att börja försiktigt.

Märkt , , ,