Kategoriarkiv: Fiktivt

Häxan

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kvinnan kom promenerande, hon såg först ung ut, men när hon kom närmare så visade det sig att hon var riktigt gammal. Hon gick väldigt snabbt i förhållande till hennes ålder.

Detta tedde sig mycket märkligt, jag fick en surrealistisk känsla och funderade en stund om hon var en häxa.

En fiktiv karaktär. Hon var inte ful, men hon hade ett underligt utseende. Intressant. Och hjärnan spinner iväg, tankarna för mig till sagor, fast i vardagen.

Transformationen inträder. Hennes vackra spira antar form och hennes krökta rygg skjuter spikar.

Skuldrorna är täckta ett naturligt pansar.

Hon kommer fram till sin bil och den blir en karavan av hästar. En hord som dundrar fram. Förstör allt i sin väg. Och hon rider i full galopp i ett glittrande skratt, fyllt av inbillning. Skrattet är vackert skrämmande och hon bär sin spira med stolthet. Hon leder horden disciplinärt. Den följer minsta vink. Som i ett anfall mot ingenting.

Mina fantasier skenar framåt i en rasande galopp. Tänk vad man kan få av en enkel resa till matvaruaffären.

Vardagsmagi.

Supen

supen_fyllan_ol

En rulltrappa som leder in till den stora staden. Neonljus och stadstrafik.

Hur kan det vara så mycket bilar på natten? De flesta är väl taxibilar utgår jag ifrån, jag kontrollerar inte tesen.

Jag vandrar upp på gatan, alldeles lummig. Lemmarna antar jag att jag har kontroll på. Men utifrån ser det inte ut så.

Polisen åker förbi och jag känner mig skyldig för det brott jag begått. Vilket det nu är? Jag skärper till lemmarna för att inte verka misstänkt. Diskret ställer jag ned ölen på gatan. Den är slut. Plötsligt får jag en tredje persons vinkel på det hela: att jag gick på gatan och drack öl för mig själv.

Men jag är helt enkelt alltid den skyldiga. Detta är faktum i mitt huvud.

De åker vidare och jag andas ut. Jag ville inte tala med polisen.

Jag är ordentligt drucken. Med glansiga ögon och sluddrigt tyst tal för mig själv.

Det är inte vidare kallt. Men ändå så huttrar jag.

Mina steg väljer att färdas mot det blåa neonljuset. Som en mal dras jag mot det.

Även fast jag helst skulle vilja kravla ned till tunnelbanan.

Men någonting säger åt mig att jag ska ditåt. Jag har inget val än att lyda.

Längs med gatan vandrar jag så rakt jag kan. Mina ögon möter en annan persons ögon, jag blir dömd. Domen vilar tungt i dennes ögon. Jag skäms. Så att det gör ont. Skarprättaren.

Kanske jag skulle låtit polisen ha tagit mig. Dragits till deras blåa lampor istället. Så jag kan få passa in i rollen som jag inte får plats i.

Länge har jag sett mig själv som en brottsling. Men jag har aldrig gjort något direkt brottsligt. Men skulden jag bär på får mig att dricka. Det vet jag. Tungt kriminell. Orden vilar på tungan.

Festen jag var på var det någon som uppmanade mig att svälja ned något piller och jag är inte den som är den. Pillret var blått och vackert på det vis bara ett piller kan vara. Mannen uppmanar mig att ta med mig ölen. ”Ta med dig den.” Detta är inget jag skulle gjort på eget bevåg.

Mot ljuset, de blåa neonskyltarna. De fascinerar mig på ett bisarrt vis. Jag har närmat mig dem och står och stirrar. Vad de gör reklam för vet jag ej, det är alldeles för suddigt i mina ögon.

Malen i mig njuter. Att stå i ansiktet som strålar rakt på mitt ansikte. Ett möte med guden under berusning. Att tro på ljuset.

Eller bara ett fylledelirium. Att tycka sig hitta något större i en trolös värld. Som i nyktert tillstånd springs förbi.

Men mellantinget då?

Tobak

tobak_obskyra_mannen

Han blåste röken rakt i ansiktet på honom, man såg tydligt att mannen inte uppskattade denna handling. Han var mycket full och var frikostig med sin kritik mot oss runt bordet.

Han talade om auktioner och andra fynd han hade gjort i sitt liv. Nästan skrytsamt.

På något obskyrt sätt.

Han var mycket burdus. Klumpig nästan.

Han ville byta plats, mannen som blev blåst cigarettrök på. Men den obskyre mannen höll oss kvar.

Någonting var magnetiskt med honom. Paradoxalt.

Hans mullrande skratt spreds i röken.

En obekväm energi, och flera viljor som inte vill.

Vi konverserar artigt med honom och det är svårt att höra. Höra vad var och en säger. Energin som utstrålas, tar över och stör ljudet. Ljudvågorna.

Maten kommer in och vi tackar på förhand. Han har beställt in kött. Och bearnaise.

Han smaskar, helt ohämmat, men maten smakar nog godare när man äter på det viset.

Maten som nu intas, skapar en tystnad. Att äta med andakt. Tystnaden spränger nästan oss inifrån.
Och ljudet från tuggande.

Ingen får för sig att säga någonting. Kan det vara så att samtliga frenetiskt letar efter meningsfulla saker att säga, men inte hittar något?

Vad kan sägas som är meningsfullt med munnen full?

Mannen har fått en paus ifrån röken. Men efter intagen måltid så skall cigaretter åter tändas. Lystenhet.

Och nyfunnen mättnad.

Servitören ler när han dukar av, han tittar inte direkt dömande på alla ölglas, men han poängterar med sina ögon, att det var lite väl mycket drucket.

Konversationen är avslutad och notan skall betalas.

Alla vrider på sig, när mannen vill stå för hela summan: ”det är ju bara pengar.” Säger han. Han var en sådan som gärna ville påskina att han var extravagant, när han egentligen inte är det. Att vara någon annan, det var hans konstlade sätt som gjorde situationen ännu mer obekväm.

Tystnad, skulle man låta honom hållas? Låta honom ha kvar sig själsliga bild av sig själv, eller skulle man krossa den?

Han var obskyr, burdus och otrevlig. Och händelsen att man hamnade vid samma bord, skulle jag gärna undvikt. Men att krossa hans bild av sig själv låter jag någon annan göra.

En frågande blick till mitt sällskap, hur de tolkade situationen.

De väljer att också släppa notan till honom.

Jag tackar artigt för mig, tackar för kaffet, tackar för maten och kan inte hjälpa att jag känner att jag kryper för honom.

Mannen svarar inte men går härifrån med egot intakt. Och det enda jag såg var en ryggtavla, raglande och en mycket ensam man.

Mitt egna ego får jag kämpa med.

Märkt ,

Krig och krigföring

krigforing

Minnen av att ha förlorat allt.
Att bara se min mun skrika.
Mina ögon rinna.

Illamående och skärmytslingar.

Blodspillan.

Desperation, hunger, ilska.

Känslor som borde vara intensiva verkar vara kalla och logiska.

Skott hördes i skogen och skapar kaotiska målningar på mina hornhinnor.

Förlust.

Se mig ligga och blöda.

Fotografier från förr. 

Ljud

Han ligger i sängen, blev väckt av dunkandet. Ilskan i honom växer, frustrationen. Han blir bara argare och argare.

Hans lägenhet är dunkelt upplyst av mycket svagt, varmt ljus.

Huset han bor i är ett trevåningshus, på nedre botten. Misskötseln av verandan är grov, ty orken tryter.

Han går långsamt och metodiskt upp för att hämta sin pistol som han omsorgsfullt har bäddat in i en vacker gammal metallåda av militär art. Han låser långsamt upp och tar vapnet i handen.

Han känner sig trygg när han håller sin kalla tunga pistol i handen. Ilskan till trots så är han lugn.

Men ilskan är av en kokande, molande sort.ljud surrealism

Mannen försökte att fokusera på annat, avleda ilskan på olika vis. Han vankar fram och tillbaka mellan de olika rummen.

Sommarvärmen forcerar fram svettpärlor i pannan och under armarna på honom.

Dunkandet genomtränger allt.
Genom biblioteket, salongen, och matsalen. Han lyssnar intensivt, var kommer det ifrån?

Beslutet är taget.

Han går och lägger sig i sängen igen och försöker hålla emot. Hålla i för glatta livet. Och pistolen håller han i till knogarna vitnar.

Käkbenen spänner han om och om igen. Ögonen är fokuserade på taket.

Han fokuserar på hur han andas. In och ut, och simulerar en mycket lugn andning. Men andningen är enbart på låtsas. Han är spänd och vet inte hur han ska bli av med anspänningen som plågar honom.

Han får för sig att det är grannen ovanför men är inte helt säker på att det är han som väsnas. Svetten lackar och han är inte säker på om orsaken är stress eller hetta.

Är dunkandet på riktigt, eller befinner ljuden sig i hans hjärna?

Dofterna av sommaren tränger igenom hans frustration och han får njuta för en sekund.

Men beslutet är redan taget.

Han riktar pistolen mot dunkandet och fyrar av.

Märkt ,

Sju års olycka eller lycka

Metalliskt är lila tyg.

Pärlorna glänser med en fadd smak.

Masken som existerar för att skydda mig, kväver mig.
Stickande.

Ondskan och livet ligger ned och jag sparkar på det.

Gnager bakom ögonlocken.
Krossade speglar.

Kedjorna sjunker in i mjuk och varm levande hud.

Den skyddar mig.
Oändliga trappor. Trasigt är trasigt samtidigt grönt är grönt.

Huden slits loss och blottar ben.

Skratt och damm sprids i rummet.
Jag ler. Ler åt ondskan.

Ett öppet fönster blänker i solen och att vägra att sätta sig ned.

Märkt , ,

Gula ögon

gula ogon_monster

Jag stannade upp, och vad som än jagat mig så länge, kom aldrig.

Det kom inte smygande. Med iskalla gula ögon.
Med sin beniga vanskapta kropp.

Det snarare betraktade mig, jag känner dess puls, dess utsöndring av svett.
Den avvaktar, hukar.

Och jag känner den konstanta närvaron.

Närvaron var nästan värre än om den slukat mig hel.

Närvaron av den deformerade skuggan.

Den håller samma avstånd. Jämt, iakttar, betraktar.

Den kanske förstår mig lika lite som jag förstår dess avvaktan?

Vi kanske är lika rädda för varandra?

Kanske vill den försvara sig mot mina attacker?
Det kanske är jag som är den skrämmande tanken.

Märkt ,

Roboten och degen

degen_robot

För mig kändes han som en robot.
Plastig kändes han, jag tittade närmre på honom och försökte se tillstymmelse av känsla.

Jag undrar vad jag gjorde för fel?

Jag tittar på min ledsna deg.
Och börjar arbeta med den, även fast jag vet att den inte kommer att bli bra.
”Är det någon symbolik i detta”? Tänker jag.

Men den smakar ju gott.

Och på plåten lägger jag ut trådarna som glutenet bildat.
I långa remsor, drar jag ut degen, nästan på ett bisarrt vis.

Jag drivs ändå till att grädda den redan misslyckade degen. Farmors recept.
Måste slutföra det iallafall.

Oj vad ledsen den ser ut, alldeles grå.
Fast mönstret som bildats är rätt så tjusigt.

Ett odjur, vad det nu är för något.

Jag hoppas att det går ännu mer åt helvete. Hoppa på så drar vi, nu ska vi så långt söderut som det bara går. Och kastar en handfull deg på kaklet. Skrattar till lite.

Degen känns slapp och livlös, inte spänstig och luftig som den sig bör. Den ser urvattnad och blek ut. Men det är ändå mysigt med deg till trots att den är död.

Mina händer blir kladdiga, inte mycket, men nu drar vi, till det yttersta, yttersta.
Ett par handskar av deg bildas. Tjocka handskar.

Detta resulterar i att jag måste diska mina händer rena med diskborste, för att få de rena.
En hel procedur.

Plåten är nu färdiggräddad så att säga och jag tittar på min misslyckade deg.
Och jag ser att det inte har blivit rätt.
Men vad är det som möter mig i den nu gyllenbruna om än lite platta bulltrådskakan?

Ett litet ansikte.

Det var fantastiskt, och jag resonerar att det måste vara detta som är konst.
Men inte bara det, ansiktet har tittat på mig förut fast då såklart under andra omständigheter.

I en målning jag skapade på måfå var det jag såg henne sist. Kan det vara slumpen?
Jag frågar roboten varför min döda deg är fantastisk och han svarar ”nej, vad tänker du?”

Så mycket energi på någonting som man vet, inte kommer att bli bra.
Men hela kärleksakten med degen gjorde mig tillfredsställd.

Det var som att gå på lina och jag såg, just det så tydligt.

Balansen

Fokus

Och önskan att driva igenom.

Det är kanske det som är receptet?
Och det var skönt, att ha med sitt autentiska jag hela vägen över linan. Kontrollen fanns, samtidigt som jag släppte taget och flög.

För en kort stund var jag fri i min vardagsmagi.

Men jag vågade inte nämna någonting för honom.

Märkt ,

Dimman

dimman_surrealism2006

Jag ser solen gå upp men jag känner inte värmen. Jag borde njuta av lugnet denna plats inger. Men det gör jag inte, jag känner betongen bakom mig. Hur ytan smeker mig över ryggen. Jag har visst suttit här hela natten. Det här är min plats, min tillhörighet. Man har riktigt god utsikt här, och vägen som går under mig är vacker. Jag har alltid haft en förkärlek för höjder.

Jag funderar på hur jag kunnat sitta här utan att jag känt tiden gå. Kanske har jag stannat upp i tiden? Men att världen fortsatt sin egen tidräkning utan att jag har det? Jag känner mig mycket stel i kroppen, jag har suttit på helspänn hela natten som om någon jagat mig. Då sträcker jag på mig och min kropp slappnar faktiskt av en aning. Men tankarna spinner fortfarande, de släpper sällan taget.

Då och då kommer det en bil under mig och de blinkar med ljuslyktorna. Men det rör mig inte i ryggen.

Men jag måste ändå vidare, för att rastlösheten fyller mig. Jag måste bort. Visst är det en flykt, men det är en flykt som fungerar för mig. Tyvärr, så orkar man inte fly för evigt. Att ständigt fly tär på en och jag känner mig sliten och liten. Min påstådda ork, som en gång var så stark, finns inte längre.

Jag måste vidare, det känns i kroppen men den lyder mig inte. Jag plockar ihop mina få saker jag bär med mig. Sakta samlar jag styrka och lutar mig långsamt bort från den lagom kyliga betongen. Men jag orkar inte ta mig upp. Då lutar jag mig tillbaka och känner efter, sorterar, reflekterar.

Min kropp protesterar nog mot allt jag gör mot den, jag plågar den hårt. Jag torterar den med min ständiga flykt, mitt resande dag och natt utan varken sömn eller mat. Och jag njuter av det, ända in i själen.

Men alla är rädda och har sina egna sätt att fly, medvetet eller omedvetet. Och tänk hur människan dömer! Men det är samma drivkraft vi alla har i oss, det primära, råa.

Människorna jag hade som jag kallade vänner och familj, kallade mig egoistisk. Det är nog ytterst överensstämmande med verkligheten, jag är egoistisk. Det är därför de inte finns i mitt liv längre.

Livet består av valet hur man vill leva.

Nej, jag trycker bort minnena med flit och fokuserar om.

Jag räknar mina revben och när jag kommer till tre, så tvingar jag min kropp att lyda, jag reser mig från den trygga betongväggen och tar med mina tillhörigheter. Jag börjar gå, men det känns hemskt att lämna denna trygga plats, jag slänger en snabb blick tillbaka för att jag vill skapa en perfekt minnesbild. En av få. Jag säger adjö och på skeva ben går jag så snabbt de bär mig. Ty jag vet att om jag dröjer så kommer jag att fastna, i betongväggen. Slukas och bli till sten.

Värmen är borta, nu fryser jag och jag darrar som ett löv. Men jag vet inte om skakningarna beror på kölden eller rädslan och jag kan heller inte erinra när jag åt mat senast. Även det är en del i min flykt… Men jag vet inte, jag orkar inte tänka, orkar inte minnas, jag vill inte det heller. Det vardagliga livet är inget för mig. Jag klarar det inte. ”Det spelar ingen roll.” Hör jag mig själv säga.

Men det gör ju det, egentligen.

Jag ser på världen runtomkring och allt ser så trasigt ut. Som om granarna och de stora skyskraporna skulle falla sönder i tusen bitar, bara man andades på dem. Då tar jag ett djupt andetag bara för att testa, men jag låter bli. För man vet aldrig.

Kanske det redan har gått sönder, det kanske har fallit samman? Fast jag står ensam kvar? Blod, och skinnflådda människor passerar snabbt framför mina ögon. Det luktar brandrök och jag går i cirklar.

Världen har gått under.

Kassörskan frågar mig hur jag mår, och i chock svarar jag ”bra.” Jag tittar på henne med luddig blick men har ingen aning om hur jag kommit hit. Hon noterade att jag inte såg så kry ut och hon brydde sig. Men jag blir inte tacksam utav hennes vänlighet, jag blir rasande. Biter ihop käkarna, och funderar på vilket sätt hon har valt att leva. Eller hur hon kommer att dö. Jag tittar på det svarta rullbandet och försöker tyda vad jag har handlat, det ligger en mängd oformliga klumpar men jag förstår inte vad det är. Men det är normalt att ta hand om det man har inhandlat i affären i plastpåsar, så det är det jag gör. Med omsorg plockar jag upp mina varor och stoppar de i en plastpåse, medan jag noga studerar dem och funderar.

Jag vet inte om jag drömde om kaoset eller om det är detta som är drömmen? Jag kanske står där i glasskärvor och lågor och drömmer om hur en vanlig dag skulle kunna se ut i en fungerande, vacker värld?

Eller så står jag faktiskt i butiken och drömde om kaoset. Jag kan helt ärligt säga att jag inte vet. Jag går mot utgången och kassatjejen säger något med det är så mycket dimma så hennes röst dränks och jag bryr mig inte heller, ”hon ska vara tyst för hon har inte rätt att prata med dig” tänker jag.

En man i uniform kommer fram, och han ser nästan rädd ut, ”konstigt, dessa oformliga varor gör mig kriminell” konstaterar jag.

– Hur står det till här? Är du sjuk? Tar du några mediciner? Frågar han.

Hans radio sprakar till. Och det ljudet skrämmer mig, det är ljudet som får mig att vilja springa, för livet.

Jag tänker inte slösa min dyrbara tid med att svara honom, och dimman tätnar så hans konturer blir otydliga. Jag tar sats men proceduren blir kort och jag sitter fast i ett järngrepp. Jag är totalt skräckslagen och på något sätt frammanar jag all styrka jag har i min slitna kropp, tar mig loss och slår allt vad jag har. Slaget träffar honom ganska dåligt vid örat, och jag hinner tänka: ”det står nu mellan honom och mig.” Han var nu satt ur balans så jag slår igen, denna gång blir det en klockren träff och han faller.

Ilskan växer och allt börjar flöda ur mig, och första sparken kom. Jag börjar måla en mycket vacker tavla medan han försöker resa sig upp i pauserna mellan träffarna. ”Detta kommer att överträffa den vackraste konst” och andra grandiosa tankar rör sig förbi.

När tavlan nästan är klar så tittar jag på vad jag har i min vänsterhand, detta är värt att nämnas, jag är högerhänt. Föremålet i min hand är en helt vanlig pensel, jag stannar upp för en sekund och betraktar den, den är av god kvalitet, fina borst. Så nu tar jag och målar detaljerna.

Jag noterar nu att dimman lättar och skapar mycket bättre sikt än tidigare. Då blottas den vänliga kassörskan, hon gråter och sitter hopkurad på golvet. Jag tittar på henne frågandes: ”gillar du min tavla? Ett mästerverk säg?” Med ett leende. Nu är det hon som är skräckslagen, och jag är lugn.

Då tittar jag ned och ser mannen i uniform. Hans bröst är helt söndertrasat, strimlat. Det verkar som om ett vilt djur har anfallit honom. Han kvider. Hur kan han vara vid liv med dessa skador? Hur valde han detta till sist?

Jag känner den svala ytan mot min rygg och plötsligt ser jag att mina kläder är täckta av färg. Jag känner efter med vänsterhanden på ytan bredvid mig och det är ytterst märkligt vad jag hittar. Det ligger en kniv bredvid mig.

Solen tittar fram, och jag börjar skratta. Här ska jag stanna. Jag är nu äntligen helt avslappnad och rastlösheten är borta för tillfället och jag somnar invid betongväggen bredvid mina kriminella klumpar.

Märkt ,

Glassbilen

Hård och kall metall
Mot en varm och mjuk kropp
Glassbilen
När det blir för tyst,
det är då man vet att man ska bli orolig.

Rosa sorbet ligger smält på marken. Splitter från glas.

Som en massa, urskiljer rörelser, doften triggar mitt sinne.

Krockkuddar som sipprar gas och en känsla av undergång.

Ut och in, det glittrar ont

ut och in_surrealism

Morgonens kalla mörker sveper över mig, kretsande planeter.

Grusets torra väta samtidigt havets torra vågor. Jag ser i blått, vad är detta? Det luktar rosa, avsaknad?

Icke existerande läppar formar ord som inte finns. Tar emot sådant ingen vet. Intet förstår det blå och rosa.

Klockorna brinner, spindlarna smetar ut sig. Lever mer än livet är dött. Hoppas inte träden ser mig.
Röken när den svarta ensamma asfalten svalnar.

Blir orolig.
Bläcket sprids i blodet, förgiftar och glittrar. Majsfälten vill fly, de rör på sig. Men kommer ingenvart.

Fyrkantigt? Nej, det är en döende.

Vi föds i blod och galla, broarna sjunger. Skräcken förgyller månens gröna blod.
Dimensioner ändras och öronen talar i tungor.

Frågor som ingen förstår ställs utav:
tomt är svaret. Frågan är svaret.

Bomullen sticker mig i händerna och inget blod. Lägg tiden i en korg och smaka på den.
Bitter är smaken, förruttnelse men ändå                                upp och ner.

Under den gyllene linjen kryper insekter.

Döden inifrån och ut. Sett allt salt, surt och bittert.
Solen är det.

Närmare är alltet som aldrig funnits.

Märkt , ,

En analogi

 

Analogi_humorkaosJag har en saga att berätta. Hjärnan det var ett kaxigt fanstyg. Den gillade att domdera och bestämma. Man skulle kunna säga att den var en riktig översittare.

Kroppen den var en sådan som oftast bara hängde med, den var inte någon man direkt lade märke till i första taget. Men hade du frågat kroppen vad den tyckte om sig själv och de andra så hade den svarat neutralt: ”jo’rå.”

Men själen var av den försiktiga sorten, tyst och tillbakadragen var den. Den gjorde inte mycket väsen av sig.

Hjärnan var då oftast den som bestämde: allt mellan om kroppen får äta eller kissa till om själen får känna eller inte.

Kroppen är dock rätt så tjurig av sig, den protesterar om den tycker något är fel, men hjärnan hävdar att den har sista ordet. Men säger kroppen nej så är det nej.

Själen är mycket medgörlig och den frågar alltid hjärnan snällt men får tyvärr i princip alltid nej till alla förfrågningar den har. Och själen är snabb att ge sig. Den kan inte hävda sig alls. Men i det tysta så blir den ledsen och nedtryckt.

Hjärnan kunde inte bry sig mindre.
Den drivs helt och hållet av sina egna begär, och sin egen tro på vad som är bäst för denna varelse den besitter. För den vet alltid bäst. Inte skulle den nedlåta sig till att lyssna på den lilla fega eller det där tjuriga som kallas för kroppen.

Jo, de är ganska så oförskämda mot varandra. Men det är bara kroppen och hjärnan som går in i fight. Stackars själen står i ett hörn och tittar på.

En kropp kan ställa till med rätt mycket dumheter om behoven inte tillgodoses.
Listan kan göras lång.

Då är det klart att hjärnan blir ännu surare och argare, för den förstår inte att den själv är orsaken till att kroppen protesterar.
Hjärnan blir bara ännu argare, ser ni vart det leder? Jo, hårdare tyglar, mer protester, hårdare tyglar och mer protester.

Själen försöker ibland gå in som medlare men är tyvärr ett väldigt tyst och ineffektivt organ.

 

 

Ingenting gott kommer från detta inbördeskrig.