Kategoriarkiv: Drömmar

Mina actiondrömmar

mina_actiondrommar_dod_angest

Actiondrömmar och betong som grusas,

olyckor och kaos.

Ett enda virrvarr.

Ett tungt fordon över huvudet, redo att falla.

Rädsla, fruktan för döden.

Symbolik och symboler.

Splittras över väggarna.

Märkt , ,

Mördaren

mordaren_drommarJag har alldeles nyss vaknat, med mardrömmen kvar på hornhinnan. Jag vågar inte röra mig ifall hon skulle vara kvar.

Jag får skjuts av min vän, hem till mitt gamla hus. Barndomshemmet. Huset ligger på en återvändsgata och i slutet av den står en kvinna med en pistol riktad mot sin tinning. Jag blir så pass rädd att jag skyndar mig ut ur bilen och går långsamt in på gången som leder till dörren. Det känns som om att hastiga rörelser skulle leda till ett anfall. Tänk om pistolen riktas mot mig?

På vägen till huset så känner jag i fickorna och inser att mina nycklar är borta. Jag genar på tomten mot det stora trädet och ser min vän på långt håll, han har också insett att mina nycklar låg i bilen. Han kastar dem, ett riktigt långt kast, och de hamnar perfekt på en gren så jag kan nå dem. En lättnad.

Stegen vänds åter mor dörren, tryggheten. Vetskapen att det vandrar omkring en kvinna som är beväpnad gör att jag fruktar för livet. Nycklarna sätts i låset och det kärvar.

Jag kämpar med låset och plötsligt känner jag en närvaro till höger om mig. Jag vänder mig långsamt, och ser henne. Hon har fortfarande pistolen riktad mot huvudet. Men hon är arg. Hon har mördat förr. Det känns. Hennes hårda ilskna kyla strålar från henne.

Nu när hon är på nära håll, så ser jag att hennes ansikte är deformerat och missfärgat. Där munnen ska vara är bara ett hål. Ett hål av hud. Hennes ögon stirrar på mig med pistolen hårt tryckt mot sin tinning. Jag vet inte vad jag ska göra, om jag fortsätter med nycklarna så kan jag inte fokusera på henne. Och det måste jag göra, jag kan inte släppa henne med blicken. Det skulle kunna utlösa ett anfall. Men tryggheten är så nära.

Hon står bara och stirrar, hon gör ingenting och jag förstår inte varför hon jagar mig.

Jag chansar, jag krånglar med nycklarna, nu går det fort i drömmen och jag får upp dörren. Jag kommer in, men hinner inte låsa. Hon rusar efter mig och rycker och sliter vansinnigt i dörren och jag håller emot.

Sedan vaknar jag.

Jag vågar inte röra mig. Drömmen hänger kvar även i vaket tillstånd.

Att vara jagad i sådan oerhört långsam takt var något av det värsta jag varit med om. Det var ren och skär psykisk terror.

Det var en dröm där individens energi och händelserna påminner om det jag skrev om tidigare. I fredags. Den passiva aggressionen och dörrar som hålls emot. Fast dragit till sin spets. Det yttersta hotet.

Det var min hjärna som försökte processa det som kommit upp tidigare och gjorde det värre. Implementerade mördare, pistoler och skrämmande deformationer.

Märkt , ,

Den döda kvinnan

dod_somn

Hon är död.

Hon ligger på golvet, framför min säng. Vid sängkanten. Hennes utseende är atypiskt för en skräckfilm. En riktigt bra sådan. Men denna varelse som är av feminin art, kommer långsamt krypande upp för sängkanten, riktigt långsamt.

Hennes stripiga hår landar på täcket och släpas, samtidigt som hon rör sig mot mig.

Ibland ler hon ilsket, ibland inte, men man känner hennes vrede som riktas mot mig. Jag vet inte varför hon är arg och jag vet inte vad som komma skall om, och när hon når mig.

Men det är skrämmande bilder som befinner sig i rummet. Och att se dessa bilder med stängda och öppna ögon är riktigt skrämmande.

Hon kommer till mig på kvällen.

Det är det tillståndet jag hatar, mellantinget mellan sömn och vakenhet. Jag försöker på alla sätt jag kan, döva och avleda detta tillstånd.

Mellan dröm och vakenhet.

Märkt , ,

Hjärnan

hjarnan_drommar

Jag klär av mig och dyker ned under ytan.
Jag upptäcker nätverket av trådar som är hjärnan.

En stor sjö, så många banor, så mycket färg.

Pelare av glas.

De trådar som är färgade röda är de som anknyter höger och vänster hjärnhalva.

Pelarna sträcker sig till himlen. De stod där, strålande, tronande.
Skönhet i dess essens.

Skönheten i min visuella dröm om vackra röntgenbilder får mig att vakna med en helt magisk känsla.

Pelarna går ej att beskriva i ord.
En enormt stor och glittrande känsla sprider sig.

Jag står framför dem med häpnad över hur dessa har skapats.

Att få färdas i det mest komplexa som skapats är en gåva som är få förunnat samt att drömma i färg.

Märkt , , ,

Elektriciteten

elektriciteten_drommar

Elektricitet frigörs i hjärnan. Som en muskelsammandragning, skapad av el. En stöt, en rejäl sådan. Samt en dröm om en kvinna som envetet reser sig upp fast det är mycket halt. Hon står vid en järnvägsövergång och jag vet inte om hon klarar av att ta sig över den.

Ovetskapen om det var ett epilepsianfall. Rädsla.

Hon kan inte sluta, även fast jag som ser på, ser att det är tröstlöst att försöka.

Jag försöker hjälpa henne men jag får inte nå henne. Får inte hjälpa henne.

Mitt medvetande låter mig inte veta hur det gick för henne, hon kanske fortfarande kämpar.

Hennes kropp var mycket mager och man såg att hon var riktigt sjuk.

Kan det själ jag såg som kämpade så envetet?

 

Märkt , , ,

Vardagsfysik

vardagsfysik_grubbel

Att studera vardagsfysiken i vattenpärlor på en vindruta och ponera att man skulle bli yngre med åren.

Vad gör jag här?

Jag skriver.

Att titta på sina händer som har sett och känt så mycket. Känna och notera hur de greppar ting.
Tyngden i telefonen, flödet i vattnet som rinner över ens händer.

En visselpipa ljuder. Väcker mig. Väcker min trötta kropp.
Ljud i drömmar som nästan hörs på riktigt.

Det är såhär att vara jag.

Skrämmande bilder på hornhinnan.

Med händer som knutit sig.

Hårt.

Av ångest. Av drömmar.

Mardrömmar.

Att känna vatten som porlar över fingertopparna tar mig tillbaka.
Till verkligheten, verkligheten som möjligtvis är vår.

Märkt

Den gamle mannen

den_gamle_mannen_drom

Den äldre mannen kom till mig i en dröm i natt. Jag kände honom mycket väl. Han dog 2005. Och jag har aldrig mött honom sedan dess. Men nu mötte jag honom igen och det var fantastiskt. Vi talade och diskuterade. Om många ting. Tänk att denna dröm kanske egentligen varade i en sekund, fast det kändes som om vi fick tid för varandra.

Denna man har betytt och betyder mycket för mig. Jag har aldrig riktigt släppt hans död, den gick inte att processa. För att den fick inte finnas, men ändå fanns den. Då, kände jag att han inte fick dö. Ur en rent egoistisk synpunkt. ”Hur ska jag klara mig utan honom?” Tänkte jag.

Och i dagsläget så känner jag att jag har så mycket att berätta för honom, det är så mycket som har hänt. Jag behöver honom även idag.

I drömmen som jag fick för en kort sekund, kunde jag berätta för honom en bråkdel av vad jag egentligen ville berätta för honom. Viktiga ting. Ting som sker på daglig basis. Vi pratade länge i drömmen men det var inte tillräckligt.

Jag tänker på honom idag. Med vilket intresse han lyssnade på det alla hade att säga. Han tog sig tid. Speciellt för barn. När det gällde mig så blev han intresserad av det mesta som intresserade mig och blev således en del av detta.

I slutet av den långa eller korta drömmen så kom jag fram till ett trappsteg, ett stort sådant. Det är nog mycket symbolik i detta, jag har ett stort trappsteg framför mig. Ett trappsteg man måste klättra över. Inte en vägg. Ett stort trappsteg. Som om jag vore en miniatyr-människa. Som trappsteget blir ett berg. Åter. Berget.

Det är väl enkelt att tolka symboliken i detta men den var viktig för mig.

Meningen: ”att försöka ringa till någon som inte finns.” Känner nog många igen sig i. Man hinner liksom inte förstå att personen är borta. Samtidigt älskar jag denna mening för att den beskriver Den oändliga kärleken, men även sorgen.

Jag försökte ringa många gånger innan jag förstod.

Förstod att han var död.

Men jag har i alla fall drömmen, så vi fick återkoppla lite av vad som hänt sedan han lämnade det fysiska tillståndet.

Märkt , , , ,

Känna doften av krig

kanna_doften_av_krig

Jag vaknade till vinandet från raketer.

Helikoptrar och rädsla. Skräck kände jag. Terror och katastrofen var här.

Med bara fötter på golv fullt med insekter.

Någon tar beslutet att bestämma över om vi får leva eller dö.

En man kommer och häller kallt en het kopp svart kaffe på henne. Förnedrar henne.

Hon har inte förstått beslutet men det har jag. Hon leker i misären, förnöjt, med insekterna som om det vore hennes vänner. Jag kan inte hantera detta och brister, men jag kan inte låta min syster se mitt sammanfall, så jag går därifrån.

Det spelar ingen roll hur många skrik som kommer ut ur min mun, hon kommer ändå aldrig komma tillbaka. Men min syster är död. Och detta är oåterkalleligt. Det är ljud jag inte känner igen. Det är ljud som bara kan skapas av krig.

Tårar bara trillar ned, forsar, och att försöka beskriva detta med ord känns omöjligt. Ingenting kan poängtera kylan, tröttheten och tomheten, tillräckligt.

Ljuden jag utstöter låter inte som mina. De kommer någon annanstans ifrån och jag undrar vem det är som låter.

Märkt , ,

Jag visste inte vad jag bjudit in

sang_jag_visste_inte

Jag vaknade skräckslagen i min säng. Jag visste jag inte vad jag bjudit in.

Min kropp är låst, förstelnad. Demonen är ovanför mig och ett stryptag som närmar sig.

Tystnad. En frånvänd rygg.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Varelsen satt ovanpå mig och jag var frusen av skräck.
Ett blekt ansikte som jag inte vet om det är mitt eller varelsens.

Jag har just stirrat något värre än döden rakt i ansiktet,
där, behövde jag och bad om hjälp.

Men fick ingen.

Varelsen är nu borta, den har gått sin väg, men bilden sitter kvar på hornhinnan och jag vågar inte blunda. Fortfarande paralyserad av skräck.

Med lemmar som värker av adrenalin och en puls som nästan gör att hjärtat stannar, känner jag att jag vill fly. Gömma mig under täcket som ett skrämt litet barn.

Jag försöker att lugna ned mig själv men det går inte något vidare. Pulsen håller sig hög och jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir arg och ledsen. Men känner ändå skuld, för vad vet jag däremot inte.

Ensamheten i tvåsamhet är fruktansvärd.

Själv, står jag där mitt i skräcken och behöver tröst. Jag vill slänga skuld i ansiktet på honom också, hårt, för att jag inte får den plats som är min. Men väljer att inte göra det.

Jag stänger in mig. Låser den själsliga dörren och har inte för avsikt att öppna. Bitterheten kokar som en motbjudande brygd.

Men när skräcken vändes till ilska så kändes det bättre. Ilska är något jag känner igen mig i. Ilskan har en speciell plats i mig då jag länge definierat mig själv som arg.

Efter kulmen av detta enorma stresspåslag som transformerades till det bekanta: ilska, så lägger det sig.

Men vreden kokar lugnande och jag somnar om i gryningen.

Märkt , , , ,

Sömnmonster

Skrikande ansikten i mörker, och händer som försöker greppa och smeka mina vader under sängen. När man tittar tillbaka och möts av en blick därinunder.
Knotiga och utmärglade, gråa händer.

Maran som rider en med ett vansinnigt uttryck i hennes ansikte.
Det jag såg var stora ickeseende ögon. Ett ansikte som inte var av denna värld.

Ett monster med fyrkantig mun och ser nästan ut som en robot. Kantig.

En annan individ med ögon som ser ut som munnar. Talar ord jag inte kan förstå.

På ett okänt språk.

Eller ett par ben som öppnar sig och blottar mörker.

Ett sönderklöst ansikte utan liv.
Fruktan för ens egna liv. Jag vågar inte ens röra mig.

Rör du dig, så dör du.somnmonster

Jag ser ansikten, med tomma ögon,
med gapande munnar.

Skriker de? Jag hör bara brus.

Jag har länge funderat vad de är för något, om de vill mig något.
Vad de ger uttryck för.

Ett blodigt leende, följs av enorm paranoia. En flykt från polisen med någon man älskar med en spotlight riktad rakt på mig.

Tortyr.

En älskad gråter.
Att se en sönderslagen man.

Jag skriker: ”Har någon ringt ambulans?!”

Det låg riktigt mycket blod i tunnelbanegången.
En vän, en gammal kollega, ligger på en sittbänk,
jag tror mig se att han har lyckats ta sig upp själv, men han rosslar till, högt.

Och vännen säger med tårar i ögonen: ”vi går.”

Jag ville stanna och prata med mannen, men klarar det inte.
Tomhet. Som ett skal.

Snälla maran jag ber dig, på mina bara knän. Låt mig slippa.