Etikettarkiv: harmoni

Bergen och dimman

berg_harmoni_natur

Bergen stod tysta i dimman.

Reste sig rakryggade.

Snön leker i håret och jag känner mig fri.

Jag slänger mig i en driva, jag bryr mig inte om att folket tittar och funderar.

Tittar upp mot himlen.

Jag tittar på dimman.

Tittar på mitt inre.

Ser harmoni.
Ser lugn.

Märkt , ,

Resonans

resonans

Marken är frusen, ett knastrande under fötterna.

Ett ljud som ger resonans i mig.

Sprids i fötterna, benen. Låren, och resonerar vidare in i själen.

Märkt , ,

Varelsen

varelsen_frihet_karlek

Jag går i ett konstant trauma känns det som, jag har aldrig haft känsla för tid, rum eller plats. Eller mening.

 

– Åh! Jag skrev poesi om ugglor!

 

Vems fotsteg följer jag?

Hon vill skydda mig, det känns i hennes kramar. Men ändå så har jag svårt att lyssna.
Slungas tillbaka till svunnen tid. Så som kramper kommer det minnen.

Relation efter relation.

En röst i nuet: ”du såg så rädd ut?”
Nej, svarar jag med det hårda skalet på.

Ett sms bryter av.

Jag vandrar i trauma upp till knäna.
Och återupplevande
vaksamhet
minnesförlust

är daglig dags.

Hur länge dröjer kollapsen?

Men det enda jag vill är att döva.

Litar du på mig?”
Jag vet inte.”

En vacker kvinna dansar, själv.

Hon säger med det skönaste leende:”varför är jag den enda som dansar?”

De tre andra sitter hänförda. Men ändå i sina egna världar. Tillsammans.

Hennes ord sjunker in, och de tre andra ansluter sig till dansen.
Vi upplöstes och andades samma luft. När inga konturer finns längre.

Varför kan man inte alltid få känna såhär?

Sluta vara så snygg.”

Med gungande rörelser dansar vi, nära, nära.

Jo det gör jag, litar på dig.”
Det visste jag redan, men det var skönt att höra det från dina läppar.”

Vi är befinner oss inte kvar i lägenheten längre. Vi är på taket, i himlen och i jorden. I våra hjärtan.

Lycka och sorg finns i samma rum, i samma människor, snart så kunde jag inte känna om det var hans känslor som existerade. Om vi existerade överhuvudtaget.

Vi var ett väsen med samma livskraft, samma tyngd. Samma sorg.

Alltet samlat i den lilla ettan i den stora staden med vinflaskor på bordet.

Och människor som bara gråter, skrattar, andas och njuter.
Fyllda av kärlek.

 

Märkt , , , , ,

Att färdas

fardas_depression

När solen skiner sådär, på ett visst sätt, sprids kärleken i kroppen. Med varma solglasögon på sig och elledningar som sträcker sig i all evighet.

Myrstackar och att färdas, färdas långt.

Skönhet och frihet.

Med ett gnissel och gnagande i bakhuvudet. Att vilja öppna husdörren och falla fritt.

Ett varande mellan olika nivåer, olika världar och balansen.

Oändligt, att färdas, färdas långt.

Det gnager om katastrofer, undergång och den stundande domedagen.

Märkt ,

Futurum

futurum_sjalar

Är det någon skillnad mellan att se framtiden och förutse?

Att se någon göra ett ting innan det finns.
Är det ett glapp i hjärnans synapser?
Ett glapp i tiden.

Ett glapp i varandet.

Att höra någons tankar, någon som talar ens egna ord.

Ett svar utan ställd fråga.
Ett glapp i händelserna och i kronologin.

Ett glapp i det verbala som redan finns, och i det tysta som redan skriker.

Hur kan detta finnas?

En överbryggning mellan själar.
Två själar som möts. Även fast de alltid känt varandra.

Och en förvirring över vem du och jag är.

En själaförbindelse.

Märkt , , ,

Detta gift

detta_gift

Ännu en gång,
denna förgiftning.

Musik, och stämning som säger: välkommen hem.

Njut av ölen.

Njut av fyllan när den varar.

Att ljudet överröstar gör ingenting. Musiken är viktigare än samtalet.

Tomt tal och den vackra, stämningsfulla musiken överröstar.

Tack.

Jag njuter av mörkret musiken skapar.

En stackars DJ står och sliter. Det känns som om att få finnas är det mest relevanta.

Finnas.

Fylla.

Mot sjukhuset.

Märkt , , , ,

Mannen i parken

mannen_sommar_harmoni

Det är natt och jag betraktade mig själv.

Ett filosofiskt, mycket djupt samtal, om någon gud och andra ting.
Vi kände inte varandra men det skapades vackra tankebanor ihop.

Länge satt vi tillsammans.

Vem var han?

Han hade någon typ av makt. Auktoritet.
Och påtalade att sin tändare var trasig.

Gudar, och tilltron att själv kunna kontrollera.

En park, gräs under bara fötter, mitt inne i staden.

Att sitta under ett tak är inget för mig. Jag vill ha himmel över mig.

Talar.

Med stadens mystiska brummande och filosofi med en annan okänd medmänniska.
Doften av sommar, damm och gräs.

Råd om livet och andra väsen.

Ångesten är Satan som försöker nå en.

Känna sig närmare, och enas om någonting större.

Märkt , , ,

Hustaket

hustaket_dans_karlekSom en brokig skara dansar vi ihop.

På ett hustak.
Med solnedgång och kärlek.

Soluppgång kanske?

Gröna klätterväxter och alkohol som sipprar.

Suggestiv musik, suggestiva känslor.
Milsvid utsikt. Tak överallt.
Ett räcke att hålla fast i om man skulle få för sig att lätta.

Att greppa en kropp, som rör sig erotiskt.

Men att inte fullt ut bry sig om vem det är.

Bara värme och vänskap.
Trygghet och glädje.

En aura finns omkring oss. Och leenden som både syns, och känns när man blundar.

Auran flödar, gränser suddas ut.

Märkt , ,

Vatten

Vatten_avslappning

Ibland handlar det bara om att tömma hjärnan.
Även fast den fortfarande spinner så får den slappna av en aning.

Denna tillfredsställelse får jag vid havet.

Hjärnan får iallafall en liten paus.

Vid vatten och susande, svajande träd.
Yttre harmoni.

En vän som andas lugnt, ligger och tuggar på ett grässtrå.
Han med sina tankar och jag med mina.
Inre harmoni.

Vatten som talar en till ro med sina vackra ljud.
Vaggar båten med fina skvalp.

Man borde bygga en brygga.

Solen lyser men det är fortfarande lite kallt i vinden som yttrar ord som inte funnits ännu.

Märkt , ,

Paradox

hopp_paradox_trad

Minnen och dofter som påminner om det stora huset samt känslan av att styra sina egna steg.
Myror som kryper upp ur asfalt.

Att höra en näktergal mitt på dagen, sitta och ropa förvirrat i sitt guldgröna träd.

Solen lyser och maskrosor som vill föröka sig, släpper sitt dun i luften. Nästan som snö.

Motsatser

Syrén, hägg och mylla är det som väcker barndomskärleken till huset och träden på tomten.

Det verkar som om människor känner att jag är en vandrare.
Promenader och tankar och blomstrande pelargoner.

Att stå vid rodret och vara beredd. Beredd på nästa kast.

Men en ljusning och hopp söker sig in i mig och jag känner in dofterna.
Det känns som om jag dansar fram, steg för steg.

Nyfikenheten.

Sommaren är nästan här och det ser ut som om det snöar.
Snö och sommar på samma gång.

Hur kan allt vackert och alla känslor få plats i samma värld?

Märkt , ,

Aritmetik

Med Imovansmak i munnen och med tankar på aritmetik och hur lite man vet.

Analys: man blir duktigt ostadig på benen, men det tänker nog inte busschauffören på.

Benen är sega som fullblod och det är väl också tanken med det hela.

Azerbajdzjan. Det är tankar, tamponger och besvärligheter i fickan. Och de mystiska känslor som är en kokande brygd.

Kitteln är tung och riktigt gammaldags, vet ej vem som har bestämt sig för att ställa dit den.

En iskaffe är alltid ett störningsmoment och ett rån. De jävlarna. Limmade böcker och snurrkaffe.

En medicin tar sönder en bit av ditt verktyg, hjälper kanske ett annat.

Iskaffet smakar pengar. Det var dåligt brända 51 kr.

Hur lite man vet, igår sysselsatte jag mig för en stund, att försöka konvertera riksdaler till dagens valuta. Det var en mycket svår uppgift. Inte ens när stora stygga riksbanken inte vet, då är det klurigt.

Jag började då räkna själv men konstaterade att det var för många daler och riksdaler man kunde välja mellan.

Men konklusionen var att inte spelade någon roll, då riksdalern och det svenska riksmyntet blev synonymer med varandra där på 1800-talet någon gång.

Åter till de dåligt brända 51 kronorna. Jag sätter mig på det lilla vältrafikerade fiket och studerar folket.

En 7-åring som kör lite barhäng, har stängt av sina öron för sin mor, men ej mormor. En riktigt cool kille.

Mamman med dåligt självförtroende pratar med tjejen som jobbar. Båda besitter en känsla att det är fel att breda ut sig.

Haha, tänkte jag. Här har man ockuperat de två största fåtöljerna och jag skäms inte ens över det.

Jag filosoferar en stund och går sedan därifrån. På ett ytterligare fik så ser jag ett ansikte jag känner igen. Det var norskan. En kvinna som en månad tidigare, kom till mig på en busstation som en räddare i nöden. Den dagen kunde jag knappt ta mig ut. Och så möttes vi. Hon fick mig att skratta och le, 90 år var hon. Talade mycket och kärleksfullt, som om jag var någon som hon genuint brydde sig om. Jag tänkte lite moloket att, efter vi hade sagt adjö: vill universum att vi ska mötas igen, så gör vi det. Och där stod hon med sina vänner. Jag samlar mod och tar kontakt. Jag förklarar att jag hade tänkt mycket på henne, hon sken upp och tyckte att hon skulle bjuda mig på en fika. Jag får hennes telefonnummer och börjar nästan tro på änglar.

Att en dag som var så dålig, kunde räddas av varma, raka och sådana ord som man inte förväntar sig av en dam på 90 år.

Just nu så sitter jag mycket bekvämt i en hängfåtölj, lite avskiljt från vimlet.

Det är tre svarta fåtöljer uppställda bredvid varandra i en halvmåne med lagom stort avstånd så man känner att man får vara ifred. Jag sitter i mitten med två män på vardera kant. Riktigt propra. Den ena sitter och ser ut att göra någonting mycket viktigt på sin iPad och den andra försöker etablera kontakt på sin silvriga telefon. Allvarligt ser det ut att vara. Snabbt möttes våra ögon och han bestämde sig för att gå.

Märkt , ,