Etikettarkiv: saknad

Vem är jag just nu?

vem_ar_jag_just_nu_vilsenhet

Ditt riktiga jag som ligger bakom sjukdomen.

Det tas fram genom korrekt medicinering var det en god vän som sade. Jag frågade honom om han vill umgås med mig för maniernas skull. Då man är sprudlande och energisk. Jag förstod redan innan svaret, men känslan behövde bekräftelse.

Det skulle vara kränkande om så var fallet. För det är inte jag. Detta har jag lärt mig efter mycket om och men.

Att skilja på vad som är vad. Men detta ter sig som en omöjlig uppgift.

Men just nu så vet jag inte vart jag är.

Vem jag är.

Man säger att jag tar för låga doser än att de ska ge effekt, men jag anser att de har fel. Jag minns när jag slutade ta medicineringen, den låga dosen, och detta höll på att sluta mycket dåligt.

De stämningsstabiliserande hjälper mig att inte komma upp i hypomanierna, men jag känner ändå när hjärnan försöker. Då blir det någon form av blandepisod. Hastigheten ökar, destruktiviteten ökar men samtidigt är jag relativt depressiv.

Inte farligt depressiv, men tillräckligt för att jag skall känna att livet fattas mig.

Jag har konstaterat att jag är mycket känslig för mediciner. De olika låga doserna ger ändå stor effekt.

Men jag känner att jag saknar hypomanin. Jag förmedlade detta till min vän, och han sade: ”man minns ju ofta bara det bra.”

Och så kan det vara, att jag bara minns det positiva, hur kul man hade. Därför behöver jag påminna mig om det negativa. Det rentav farliga jag har gjort under hypomana episoder.

Jag känner mig vilsen och undrar hur jag ska definiera mig själv.

Märkt , ,

Gå sönder

ga_sonder_karlek

Att gå sönder. Gå sönder av värme.

Det finns inte mycket mer att säga.

Att spricka, spricka i bitar.

Krossas så vackert.

Skärvor i färger som man bara kan se i regndroppar.

Titta på bitarna. Smaka på dem, njuta av dem.

Krossas så vackert.

Bitar av en själv. Att blöda på insidan.

Äta upp dem och nära sig själv.

Att möta, möta värmen.

Skärvor av okänt material ligger i bitar.

På golvet, parketten, och det doftar.

Doften får aldrig försvinna.

Varsågod, du får dem om du vill ha dem.

Och cirkeln är sluten.

Märkt ,

Bara min psykolog och jag

Baramin_psykolog_och _jag_mlnnen_psykiatri

Jag lämnar det stora sjukhusbyggnaden med armar som värmer lite varmt och tårar bakom ögonen.

Ansiktet hettar.

Jag känner lite ledsenhet. Men jag vet att jag känner lite mer än ”lite ledsenhet.”

Vilsenheten blöder i hjärtat.
Det bränner i själen och jag känner hur jag trasas sönder.

Nu har en epok gått ur tiden. Detta skrämmer mig och jag känner sorg.

Vi möttes för första gången i den gula villan. Jag kom dit utan större tilltro eller hopp, men det var varmt och tryggt.

Någon fanns i andra änden. Svarade.
Mötte min dimmiga blick.
Det var en ung röst.

Förklarade för mig vad jag kände och varför. Dessa känslor hade jag ingen aning om vad de var för några.

Jag har alltid varit dålig på att definiera djupa ting. Särskilt känslor. De har mest funnits där.

Dessa hjälpte han mig med.

Han var rak, varm, och välmenande.

Den gula villan var vacker, gammal. Med vita karmar runt fönstren, och en gammal vit dörr.

Sekreteraren fanns när ingen annan funnes på plats. ”Men jag kan ju lyssna.” Brukade hon säga.

Vilken fantastisk mening.

En sådan värme finnes sällan. Ens om man letar. Letar noga. Jag kunde gråta inför henne. Det är inte så många jag kan gråta inför.

Men han hjälpte mig, hjälpte mig att känna. Lära känna mina egna känslor, ingen annans. Implementerade ord och meningar som är så naturliga men svåra att hitta själv.

Han hjälpte till med läkningen.

Och saknaden av relationen är stor. Det är mest nostalgi som talar, men det är ok. Det är ok att sakna något som hjälpte så mycket. Någon som hjälpte så mycket.

Men att ha fått komma till den gula villan var ett mirakel som nog räddade mitt liv. Att den uppenbarade sig som en trygg plats, med varma medkännande människor.

Mannen med det röda skägget förde mig dit, han var en medhjälpare, gjorde att jag fick komma dit jag skulle. Det måste ha varit menat. Dessa personer har tillfört så mycket i mitt liv.

Och jag känner tacksamhet. Men ett litet stygn finns fortfarande kvar i hjärtat av att ha lämnat denna epok.

Märkt , , ,

Den gamle mannen

den_gamle_mannen_drom

Den äldre mannen kom till mig i en dröm i natt. Jag kände honom mycket väl. Han dog 2005. Och jag har aldrig mött honom sedan dess. Men nu mötte jag honom igen och det var fantastiskt. Vi talade och diskuterade. Om många ting. Tänk att denna dröm kanske egentligen varade i en sekund, fast det kändes som om vi fick tid för varandra.

Denna man har betytt och betyder mycket för mig. Jag har aldrig riktigt släppt hans död, den gick inte att processa. För att den fick inte finnas, men ändå fanns den. Då, kände jag att han inte fick dö. Ur en rent egoistisk synpunkt. ”Hur ska jag klara mig utan honom?” Tänkte jag.

Och i dagsläget så känner jag att jag har så mycket att berätta för honom, det är så mycket som har hänt. Jag behöver honom även idag.

I drömmen som jag fick för en kort sekund, kunde jag berätta för honom en bråkdel av vad jag egentligen ville berätta för honom. Viktiga ting. Ting som sker på daglig basis. Vi pratade länge i drömmen men det var inte tillräckligt.

Jag tänker på honom idag. Med vilket intresse han lyssnade på det alla hade att säga. Han tog sig tid. Speciellt för barn. När det gällde mig så blev han intresserad av det mesta som intresserade mig och blev således en del av detta.

I slutet av den långa eller korta drömmen så kom jag fram till ett trappsteg, ett stort sådant. Det är nog mycket symbolik i detta, jag har ett stort trappsteg framför mig. Ett trappsteg man måste klättra över. Inte en vägg. Ett stort trappsteg. Som om jag vore en miniatyr-människa. Som trappsteget blir ett berg. Åter. Berget.

Det är väl enkelt att tolka symboliken i detta men den var viktig för mig.

Meningen: ”att försöka ringa till någon som inte finns.” Känner nog många igen sig i. Man hinner liksom inte förstå att personen är borta. Samtidigt älskar jag denna mening för att den beskriver Den oändliga kärleken, men även sorgen.

Jag försökte ringa många gånger innan jag förstod.

Förstod att han var död.

Men jag har i alla fall drömmen, så vi fick återkoppla lite av vad som hänt sedan han lämnade det fysiska tillståndet.

Märkt , , , ,

Lönnen

lonnen_sorg

Nu kommer hösten, hösten påverkar mig mer än vad jag vill påskina.

Jag gråter nu. Har gjort, i flera dagar. Och detta kan bero på höstens ankomst.

Men jag ser hösten mycket klarare nu,
du måste hitta dina egna vägar på ditt sätt.”

Träden dör på hösten och så även han.

Jag förlorade en vän. En förebild och en själsfrände. Någon som var mitt allt.

Det fanns ingen som var som han, denna energi i denna man var extraordinär. Och många tyckte om sig själva mer efter man träffat honom. Det blir så när man blir behandlad med vördnad och respekt.

En artighet och vänlighet. Han lärde mig att med artighet och starka ord kommer man långt.

Han hade humor, var fyndig och intelligent.

Hösten kommer.
Då tingen börjar förruttna.

Färgerna exploderar för att sedan förvittra.

Som ett storslaget adjö.

Men hans adjö var lugnt och stilla. Han lugnade mig, min ilska. Jag insåg att hans liv var på väg att ta slut, men vägrade inse fakta.

Om ilskan var stark nog, så kanske något skulle förändras.

Men han var lugn och vacker. Låg rakryggad med stolthet över sitt liv. Han var nöjd. Och det var det som gjorde som ondast. Han var nöjd. Han ville lämna sin plats till någon annan.

Egoismen tog över och jag tänkte: jag då? Vad händer med mig?

Han talade varmt men med trötthet: Du klarar det. Se bara framåt.

Och jag höll hans hand och grät och grät. Vi båda visste att det var sista samtalet vi skulle ha.

Han var lugn och jag var panikslagen. Alla känslor på en gång. Ilska, sorg och frustration. Jag tänkte på hans händer, som var ett par riktiga arbetarhänder.

Jag höll i dem hårt och tittade noga på dem så jag aldrig skulle glömma dem. Verkligen insupa bilderna på dessa händer, som klappat mig lugn när jag var liten och ledsen.

Som hållit i mig när vi gick över gatan.

Dessa händer som visat och förklarat så mycket. Hur man gör saker.

Som har förklarat, experimenterat med syror och baser och skrivit tusentals texter.

Han lugnade min ilska som vanligt, med sin trygghet, så jag återfick min röst jag hade tappat på grund av känsloutloppet.

Samtalet var fint och han tittade med sin knappa syn, på trädet utanför den stora sjukhusbyggnaden. Han njöt av det. Han såg inte mycket på slutet, men han måste ha känt närvaron av naturen. Det var han så glad över. Att han fick ett rum med en jättelik lönn utanför.

Sedan när jag gick därifrån så svartnar minnet helt. Min kropp och hjärna måste ha stängt ned. Att inte orka, kunna eller vilja hantera döden.

Märkt , ,

Röken

roken_hemlangtan

Inte vantrivas, men att sakna hemma.
Att ha ett hem man inte har tillgång till.

Saknad, innebär kanske någon typ av smärta, jag är dålig på att definiera denna känsla.

Att vilja, men inte kunna.

Att längta till glittrande snö och frihet. Med ångesthanteringssätt utanför dörren.

Med tårar i ögonen och alkohol i kroppen.

Varm, mysig cigarettrök som en aura.

Det sätter sig i kläderna men det bryr jag mig inte om just nu. Jag låter mig dras med i hans berättelse om sitt egentliga hem. Jag blir rörd.

Vilken kärlek som finns, till en plats.

Bakfylla och skratt.

Öl.

Som spills och det lokala vardagsrummet alla är välkomna till.

Alla får slå sig ned. Alla är välkomna.

En värme i kontrast till den generella kylan, som kommer från människor man inte känner.

Märkt ,

Hans hjärta var tveksamt till att slå

gift_hans_hjärta

Mörkret infriar sina löften,
återigen.
Välkommen gamle vän.

I ljusskenets låga.
Musiken i mina öron,
varför,

jag förstår inte.

Alkoholen sprider sitt gift.
Ingen eller få, står emot.

Välkommen min vän.
Är det det som kallas nostalgi?

Du dunkar, likt hammarslag.

River loss papperet och sliter det i bitar, är det det som kallas själen?
Men ändå förändrad?

Ljusen har brunnit ut.

Torka av livet med en handduk och titta på det.

Så vad är det man ser?
En längesedan vit handduk är nu nedsmutsad och sliten.

Märkt , ,

Bläcket

bläcket_sorg

Armen som sträcks ut är inte min. Den känns främmande och avvikande.
Vem är det som gör denna handling, kan jag ställas svarande för detta?

Den är illa tilltygad av bläck, då jag tidigare skrivit med ett kladdigt sådant.
Handen öppnar dörren och jag möts av mörker, men ögonen vänjer sig fort.

I förrådet finns enkla redskap och en trädgårdsslang. En stol också vill jag minnas.

Men detta ger ej någonting.

Jag känner in kroppen som inte är min.

Jag vänder ut igen och inser hur främmande alltet ter sig. En kropp som är satt på denna jord för att virra omkring i en minneslund och inte riktigt veta vad den ska ta sig till.

I ringar vandrar jag. Flera gånger, utan att hitta mening. Att söka sig till kyrkor var naturligt vid desperation, men svaren uteblev.

Bilen jag inte borde kört kommer jag åter till, och tänker att ett monument borde resas. Ett ståtligt sådant, som firar hans minne.

Ett sådant restes inte denna kväll.

Det blev ett mycket litet och försynt monument. Ett par stenar travade på varandra.

Jag mötte ingen denna kväll, men jag önskade detta. Någon som kunde bekräftat detta skeende. Sett att det var verkligt.

Bekräftat att jag var jag.

Märkt , ,

Kyrkogården

Jag tittar ned på mina egna händer men ser att de inte är mina.
Detta är icke mina egna handlingar.
Ni kan inte hålla mig svarande för detta.
Till kyrkogården gick jag, kanske jag hoppades på att finna någon.

Men fann ingen.
Enbart mörker, men jag, hoppfull trots mitt inre mörker letar.

kyrkogarden_sorg_saknad

Jag tycker mig se att det fattas något, jag fyller tomrummet
med stenar och löv.
Jag greppar det som finns tillhanda.

Med panik i ryggen, som slickar en som eld, sitter jag tafatt och söker finna tröst.
Sökandes efter en ny eldsjäl.

Men tystnaden hänger tungt över den enbart, självuppslukande natten.
Hon sitter på knä, ömsom gråtandes, ömsom förföljd samt buren av en tyngd.
Eller någon form av skräck.

Men hittar tillbaka gör jag ej. Kyrkogården ter sig större än vad den egentligen är.
Det återkommande Vilse är här. Som jagar en, med stor och glädjefylld lusta.
Jag hoppades att finna någon, någon med svar.

Men hatet gapade tomt emot mig.
Förvirringen rådde min kropp, hjärna och själ.

En undran om vem som gör detta, eller vad människan måste utsättas för?

Himlen och helvetet var nära. Hon stod naken, både inför Gud och inför Satan och tvingades sona sina synder.
Skärskåda sig själv med sitt mest kritiska öga. Med deras blickar som föll på hennes kropp.
Hon var skräckslagen och ensam. Tron fanns någonstans djupt i mig, men vad skulle jag tro på?

Det uggleflickan förstod den kvällen, var att det finns inget hopp. Inget att tro på.

Trots detta var allt verkligt, samtidigt som hon visste att det inte var verkligt på riktigt.

Med vetskapen att händelseförloppet bara är en hallucination skapad av mediciner, så var färgerna, känslorna och dofterna så enormt verkliga. Vad ska man tro på?

Om man kan ta på något betyder det att det är verkligt då?

Märkt , ,