Etikettarkiv: inläggning

Natten

natten_tunneln_inlaggning

Natten förflöt i en korridor, knappt någon sömn infann sig.

Min ordinarie sömnmedicin kunde jag inte ta, då de var tvungna att väcka mig för att göra vissa kontroller på mig i vaket tillstånd. Men på något vis lyckades jag med att få ett lugn.

Röntgen visade inte på något märkligt, detta är betryggande.

Att försöka släppa gårdagen till där den hör hemma.

Märkt

Fysisk sjukdom

fysisk_sjukdom_inlaggning

Nu är det söndag. Igen.
Inlagd pga fysisk sjukdom denna gång.

Det kändes lite som ett slagfält när jag äntrade genom dörren.

Folk var spridda över lokalen, men detta stillades fort.

Jag fick en plats i korridoren, där jag kunde få känna att den var min.

En kudde, lite smörgås och kaffe på kvällskvisten.

Det blir nog bra.

Märkt

Vardagen

vardagen_depression

Jag mår så dåligt.

Jag vet inte om det är något särskilt som hänt. Men vi återkom från semestern och jag kraschade helt.

Kanske för att jag kom bort ifrån vardagen, bort från ångesten. Fly för en stund. Att ha snö precis utanför.

Det kändes så skönt att fly. Men man måste till sist åter till vardagen, eller så kommer den smygande.
Allt blir vardag till sist. Vart du än är.

Men jag förstår inte varför jag sjönk så lågt.

Innan semestern hade jag planer: söka jobb, studera, allt möjligt. Men det försvann.

Jag gick på en grupp som handlar om patientinformation gällande bipolär sjukdom, dagen vi kom hem. Där utlöstes vissa känslor och jag höll på att börja gråta. Ämnet var hur anhöriga drabbas av sjukdomen.

Att de lider med en.

Detta gjorde ont. Och i diskussionsgruppen så kände jag så många ting. Det kan vara så att det är av godo, men det var svårt att inte stänga av. Är svårt.

Jag höll på att överdosera, men det blev ”bara” lite för många tabletter. Detta är inte bra. Men det var inte lika mycket impuls som tidigare.

Det var mer överlagt, det fanns tankar med i bilden, men det gick ändå inte att hejda.

Jag tror att det är det bättre alternativet men det är inte bra. Jag fick skakningar i armar och ben och vaknade av detta.

Någonting måste göras. Jag måste bryta detta.

Jag vill inte behöva inläggning igen.

Märkt , , ,

Frågor

fragor_inläggning

Diskussionen om inläggning ventileras igen.

Varför vet jag ej.

Jag borde verkligen ha lärt mig. Lärt mig att hanteringssätten inte är hållbara.

Ändå så fortsätter jag med dem. De inbitna sätten.

Men det är på grund av att de nya är så mycket tamare. Mina vilda drastiska sätt lockar.

De nya sätten är inte integrerade ännu, och vissa sätt frustrerar mig.

Jag talar inte om det med min närmsta vän, han frågar: ”varför har du inte sagt något?”

Jag vet inte varför jag inte sagt något, det handlar nog mer om att jag vägrar inse det själv. Vägrar att känna själv.

Därför upptäcker jag det inte förrän det är försent. I desperation ringer jag akut-teamet och de hjälper oftast. Men det kan bli fel även där.

Kontentan är att jag känner mig skör och vardagssysslor är oerhört svåra. Så som att sitta upp.

Men inläggning är nog inte svaret nu, snarare en tätare kontakt med mottagningen tror jag.

Det är inte försent att försöka att åter ta tag i det, det äckliga som ligger och gnager, det klistriga och svarta.

Under den spegelblanka ytan.

Gräva ned i gruset som inte är vänt på på ett tag.

Märkt , , ,

Dagen jag lades in

kanslor_infor_inläggning

Någonstans längs vägen har konsekvenstänkandet försvunnit. Eller inte försvunnit men jag struntar i konsekvenserna.

Jag lade in mig för att jag inte ville hamna på intensiven. Jag såg tydligt konsekvenserna av mitt kommande handlande, men tänkte göra det ändå. Detta berättade jag för min behandlare och hon kallade in läkare.

Nervositet uppkom när jag insåg vad som komma skulle. Att bli inlagd. På sjukhus, för att mitt mående påverkar mig så pass mycket att jag bestämt tänker ta en större mängd piller.

Läkaren ringer omedelbart till avdelningen men ingen plats finns. Hon går iväg och säger att hon skall hitta en plats till mig. Jag och min vän får inte lämna lokalen, utan får sitta och vänta i ett tomt samtalsrum till en lösning finnes. Detta skedde vid lunch och hon sade till behandlaren: ”ge dem mackor, kaffe, vad än de vill ha.” Vi nekar vänligt, båda två. Jag av nervositeten som gjorde mig illamående och min vän, kanske av samma anledning. Jag satt med handsvett och oro för vad som komma skulle. Vart jag skulle hamna någonstans. Vi fick vänta ganska länge, men lösningen kom i formen: läkaren. Som sade: det finns en plats nu.

Jag blir hämtad och eskorterad, det kändes att det var en rutin som skulle följas. Att eskorten skulle gå till på ett visst sätt. Men det var skönt, kvinnan pratar lugnande med mig och säger att detta inte är så dramatiskt. Ibland behövs detta. Och visst är det så, för min egen säkerhet.

Men allt är läskigt den första gången. Jag hade många föreställningar om hur det skulle vara på avdelningen. Att det skulle vara riktigt sjuka personer där, men alla var där av i princip samma anledning som jag själv.

Det var mycket lugnt på avdelningen, det var några som vankade av och an, vissa tog kontakt, men de flesta höll sig för sig själva.

Hur hamnade jag här? Det var en mängd småsaker som skedde vid början av svackan, men inte någonting av större betydelse. Det var nog så att de skapade en kedjereaktion som resulterade i att jag inte ville känna. Känna alls.

Därför stängde jag ned. När jag stänger ned får jag ångest. Det är bra att känna, hör jag mig själv säga. Men kan jag applicera det på mig själv? Det är så svårt att känna in känslan och placera den vart den hör hemma. Och det kan göra ont.

Det kommer att göra ont, men det måste göras. Sliten. Men det finns inget annat.

Märkt , , ,

Tristess

tristess_inlaggning

Det är inte roligt att vara inlagd igen, men det fyller sitt syfte. Jag skulle bra mycket hellre vara hemma, men vem vet hur det skulle sluta då? Men sedan kan jag ju inte vara inlagd för evigt. Någonstans måste jag hitta tillbaka till mitt balanserade jag.

Så jag kan klara mig i vardagsstressen. Den knäcker mig.

I skrivande stund så har jag ångestdämpande i kroppen. Men trots detta, så känner jag att ångesten ligger och gnager, skaver.

Jag måste. Det låter ganska tråkigt, men jag måste. Måste hitta tillbaka till att kunna leva själv. Jag saknar hemma och vill tillbaka hem.

Men man måste vara realistisk också. Min vän kan inte dela ut medicinerna och ta över det ansvar som skall vara mitt. Då måste vården ta vid tills jag är kapabel igen.

Att jag sätter mig och skriker rakt ut i bilen är ett tydligt tecken på mitt mående.

Min vän vet såklart inte vad han ska göra, vad kan man göra när någon mår så pass dåligt att inget annat finns att göra än att skrika?

Skjutsa mig till sjukhus” tror jag att jag säger.

Alla dessa beslut. Fram och tillbaka. Men ingen kommer undan.

Men jag har inget skydd längre. Det har rasat.

Men jag känner att det kanske är övergående. Jag hoppas på en ljusare framtid. Jag har haft det annorlunda förr, bättre, och kommer komma tillbaka dit. Det är bara nu som jag har en enorm svacka.

Jag försöker ändra på mina negativa beteenden och inse att jag måste hantera saker på de sätt jag känner till, men inte brukar mig av. Påminna mig om de hanteringssätt som är konstruktiva som jag glömt.

Att erinra mig om att det bara är tillfälligt.

Märkt , ,

Berättelsen om den andra inläggningen

den_andra_inlaggningen

Jag kommer åter in på avdelningen och återigen så ser jag henne. Min favorit. Jag är helt söndergråten, och vinkar till henne lite försiktigt som att varken hon eller jag ska gå sönder. Hon ler försiktigt och vinkar tillbaka.

Jag kom in vid middagstid och efter övertalning om att jag ska äta gör jag det. Med ångestdämpande i kroppen går det lättare. Jag sätter mig ned vid det sista bordet, med ryggen till resten av matsalen så ingen ska se mig gråta. Jag intar maten, långsamt, jag tuggar samtidigt som tårarna rinner. ”Hur smakar maten?” Jag har ingen aning. Jag känner bara ångest och tårar.

Bordet fylls av servetter, maten på tallriken reduceras mer och mer. Jag fick inte i mig mycket, men jag fick i mig något i alla fall.

Jag får ligga i korridoren då det är överfullt på avdelningen och en man sätter sig vid fåtöljerna precis bredvid min säng. Jag blev vansinnig, och min vän fräser: detta ska väl ändå ses som hennes rum? Och jag protesterar så mycket jag orkar.

Det var kanske otrevligt, men det är därför jag är här. För att få vara i fred. Ingen annan påträngande energi i närheten. Han fick gå. Slutet på korridoren är min. Det är som att markera revir. Men jag behöver mitt utrymme.

Det är alldeles för ljust, jag ligger vid nödutgången, och belysningen är också ett påträngande element på kvällen när man ska sova. Jag lägger en tröja över huvudet och får min sömn. Jag känner dock tacksamhet över att jag inte behöver dela sovplats, även fast det inte är helt optimalt.

Att ta kontakt med personalen är också svårt. Vissa kan inte bemöta på ett korrekt sätt. Det är lite som ett lotteri. Ibland kan det hjälpa. Ibland inte. Detta är synd.

Jag är så känslig. Och jag vet inte hur jag ska orka leva med känsligheten, för den kommer inte försvinna. Den går inte att jobba bort. Men den kan troligtvis hanteras.

Mannen som tidigare försökt sätta sig bredvid mig kommer åter och försöker kommunicera med mig. Han säger: ”och du ligger fortfarande i korridoren?” Jag bara nickar. Inte ett ord besvarar jag honom med. Han går.

Jag vaknar av personalen, de är för högljudda, de skrattar och pratar högt. Alldeles för tidigt. Jag blir arg på att de är så glada. Men det får man väl vara, men det känns lite respektlöst när man är på en psykiatrisk mottagning.

Jag skall åter stickas och jag håller på att svimma, jag ligger på britsen där och funderar en stund över mitt liv. Över ångesten. Varför jag inte vill känna så innerligt att jag hellre tar ångesten.

För att det är jag som bromsar behandlingen, på grund av det är för smärtsamt.

Men jag vill inte ha sådan här kraftig ångest längre. Det är kanske värt att känna alla känslor?

För någon gång måste jag få bli fri.

Jag har nu blivit tilldelad ett rum. Och jag lägger mig tillrätta, det enda man har här är tid. Tid att spendera på bästa sätt. Inte att fördriva. Utan spendera den på bästa sätt.

Jag har sådan ångest så jag är i behov av ångestdämpning, och är på väg till sjuksyster. Där står en kille i en dörröppning, han hälsar. Jag har aldrig sett honom förut. Men jag hälsar tillbaka. Han kändes mystisk på något vis.

En han tedde sig mest som en figur. Kontur.

Jag talade ingenting med honom, men han fanns där och jag märkte av honom.

Nu är jag utskriven och funderar på vad detta gett mig. Kontentan av dessa inläggningar är att jag har fått en nollställning och en tankeställare.

Jag kan inte vara kvar i detta. Jag skall försöka titta på framtiden, ta ett djupt andetag och ta en sak i taget. Det kan te sig som trivialt men nu kanske jag vågar.

Märkt

Ont i skuldror eller insikt

ont_i_skuldror_eller_insikt

Denna smärta i armarna!
Det krampar och sliter, smärtan förflyttar sig från armar till bröstet.

Och den sitter i mellan skuldrorna.

Mest i överkroppen.

Att försöka beskriva hur ångesten känns är svårt då man knappt kan känna in en enda känsla.

Alla känslor på en gång. Och det är väl det som blir ångest antar jag.

Men att fokusera, fokusera på vad som helst.
Bara göra. Göra någonting.

Eller att mötas med den, säga: ”hej ångest, där är du igen.”
Mötas med den och inte vara rädd.

Inte vara rädd för den.

Ångest är inte farligt i sig.
Det är ”bara” ångest.

Att inte vara rädd för stora känslor.
Vilket jag är. Positiva som negativa.

Jag har blivit rädd för ångesten. Fruktansvärt rädd. Skräckslagen.
Det var jag inte förr. Men nu får jag ångest, av att tänka på ångest.

Märkt ,

Talet till mig själv

talet_till_mig_ själv

Skrivet tiden under inläggning:

Nu vill jag skada mig själv.
Men jag har inget att skada mig själv med.

Hatar jag mig själv så mycket?
Egentligen så gör jag inte det.

Jag tycker inte att jag har gjort fel.
Jag förtjänar inte detta.

Att ha sådan ihållande ångest.

Du kan dö av dina överdoser.
En gång blir det för mycket.

Du skadar dig själv.
Förstår du det?

Men konsekvenserna är dolda i dimma.

Jag undrar åter varför. Och jag frågar en vän.

Personen svarade, och detta är ett direkt citat:

Och i överdoserandet vad det så skönt. Inga känslor, ingen oro, inga smärtor och minnena smärtade inte och på så vis slapp jag en stund.”

Därför. Att få slippa. Att vara i harmonin som faktiskt infinner sig vid en ”lagom” överdos.

Men det känns som jag försöker mörda mig själv.
Inte ta livet av mig. Mörda mig själv.

Jag säger det igen: för jag vill leva.

Märkt , ,

Nästa överdos

overdosering_inlaggning_igen

Dag tre efter utskrivning. 2015-09-17

Jag har åter överdoserat. På en mycket harmlös medicin. Lyrica. Men jag är uppe i 950 mg, eller mer. Jag minns inte riktigt. Dagen började som vanligt med ångest utan egentlig anledning. Kraftig sådan.

Jag tog mina mediciner som vanligt och åt frukost. Tog en Oxascand, min vid-behovs-medicin. Enligt ordination. Men sedan hände något. Jag tog 400mg ytterligare av Lyrican. Detta blir 500 mg inom kort tid på morgonen.

Sedan hade jag 150 mg med mig i fickan. Dessa tog jag hos läkaren jag skulle på återbesök till, efter inläggningen. Jag knaprade vidare under dagen för att behålla ”fyllan” man får vid höga doser Lyrica.

På kvällen tog jag ytterligare 300 mg.

Jag får en märklig känsla i halsen av Lyrican. Som att det blir torrt men ändå inte. Som att behöva svälja hela tiden. Det är uppenbart att jag inte kan hantera mina mediciner för tillfället. Och vi ska försöka hitta en lösning på det. På måndag. 

Efter överdosering nummer två lades jag åter in på Lördagen.

På måndag ska akutläkaren ringa min ordinarie läkare och kolla hur vi gör med medicindelning. Vad vi ska hitta för lösning. Impulshanteringen är inte den bästa och när ångesten är här, blir det en livsfarlig kombination.

Det är så svårt att se vad jag gör, men inte kunna hindra eller hantera. En hjälplöshet infinner sig.

Märkt ,

Lördag

lordag_inlaggning

Nu är jag åter inlagd, jag skrevs ut för tidigt. Men en stressad läkare kan inte göra en korrekt bedömning.

Detta handlar om kaoset som blev min lördag.

Jag vaknade utan större ångest. Men den tilltog kraftigt ju mer jag vaknade till. Min behandlare ringde till mig kl 09.30 och vi talade lite, jag talade mest i sömnen. Dagen förflöt med större och större ångest trots mina vid-behovs-mediciner. De hjälpte, men mycket marginellt.

Jag bröt ihop över mitt minne, då jag hade bokat ett möte med en vän. Men mellan telefonmöten, ångest och vid-behovs-medicin så glömdes detta möte bort.

Detta fick jag otroligt dåligt samvete över, det straffade en människa som jag tycker väldigt mycket om.

Det är inte lätt att stå som anhörig, detta ser jag klart och tydligt. Det är inte lätt att genomlida detta för någon involverad.

Varken att se på när jag bara skriker rakt ut, eller behöva dela ut mediciner på avsedda tider.

Det går inte.

Och det värsta är, jag vet inte vad jag ska göra.

Eller det kanske jag vet. Kanske jag behöver titta på det som inte tittats på. Kanske jag behöver känna känslorna när de kommer. Jag behöver göra det jag är som mest skräckslagen för. Och hur det går får vi se.

Att möta sina värsta farhågor.

Märkt

Berättelsen om den första Inläggningen

inlaggning

Direkt när jag blir tilldelad ett rum så ser jag henne. Jag tyckte omedelbart om henne. Dock så var hon ganska gammal och mycket sjuk. I vad visste jag inte först. Detta återstod att se. Hon låg som ett litet knyte i sängen och såg mycket ledsen ut. Samtidigt som hon var mycket vacker.

Hennes sjukdom visade sig vid lunch. Efter ett intaget Digestivekex så tyckte hon att hon hade ätit för mycket. Då förstod jag.

Det märktes på en gång att hon var en mycket distingerad kvinna. Fin.

Hennes man kom och hälsade på. Det enda jag hörde var hans ordentliga klackar och oändliga kärlek.

Varje dag kom han.

Vi började vid tredje dagen tala med varandra. Hon var mycket bildad. Vi talade om litteratur.

Men liksom jag själv så var hon mycket trasig.

Jag fick ett smärtsamt igenkännande när ordet provtagning kom upp. Hon önskade som jag tidigare önskat.

Önskat att det var positivt. Så man slipper göra valet själv. Det görs åt en. Detta gjorde ont i mig. Att vi båda har känt och känner på detta vis. Jag känner inte på detta vis längre. Men det är mycket smärtsamt, och jag tänker på mina anhöriga.

Hon och jag talade flera gånger och jag njöt av hennes sällskap. Det var harmoniskt att höra hennes andning bredvid mig i rummet.

Vid en lunch så skålade vi ihop, med vatten, och jag sade att champagne hade varit bättre. Då lös hon upp en aning och höll med.

Den andra kvinnan jag träffade kom in på mitt rum och klappade mig nästan omedelbart på kinden och sade: ”vad vackra ögon.” Och det jag hörde, men hon inte sade: ”Var inte ledsen, var inte ledsen, då förstör du dina ögon.”

Jag sitter på min tilldelade säng och tänker att detta var ett mycket framfusigt handlande.

Men hon fick mig att öppna upp och gråta. Och detta var fint mitt i det burdusa handlandet.

Samtidigt var hon mycket tillbakadragen.

Jag lägger mig i sängen, i min bubbla, mitt hörn. Vara ifred. I fred. Och jag noterar steg. Hur folk går, för sig, rör sig. Att lyssna på omgivningen men inte behöva vara delaktig. Kravlöst.

Som mannen som gick så tungt på hälarna, hans börda, tyngd hördes i golvet där han gick.

Vid eftermiddagsfikat såg jag henne, och det var som att möta ett spöke från förr, det kanske var meningen. Meningen att jag skulle få se henne igen. Eller bli påmind. Men det känns mest som att bli torterad.

Att möta henne igen, ett möte i mig. Mötas med tankarna och känslorna. Men varför just här? Varför just nu? De var så lika så jag blev rädd. Men det var inte hon fick jag intala mig flera gånger.

Jag träffar den stressade doktorn efter fyra timmar och han säger: ”du måste ha varit ordentligt sänkt.” Det djupare samtalet blev aldrig av, avdelningen var alldeles för överbelastad.

Jag fick mycket tid att tänka.

Men att behöva bli inlagd för att få perspektiv på saker och ting.

En total återställning. Ett skydd. En fin förvaring, där man kan fokusera på att försöka mötas och lugna ned sig.

En skötare sade: ”du har lösningen i dina händer men du tar den inte.”

Något skuldbeläggande ligger i denna mening kan man kanske tycka. Men det stämmer. Tyvärr är det är inte så enkelt att ta lösningen, även fast man ser den.

Det ter sig som det är väldigt långt borta.

Som att lära sig att äta igen. Eller att försöka bli frisk. Att vända på skutan och åka åt rätt håll.

Sedan kom det en kvinna jag omedelbart hatade. Någonting i hennes gång fick mig att må illa. Hennes energi var fel. Hon var så neurotisk. Hon var äldre och pratade konstant. Klängde på sina barn, även när de gick. Hon ringde dem och belastade sina bördor på dem.

Tänk om jag gör detsamma? Jag intalar mig själv att jag försöker att inte lägga över mina bördor som ett ok på mina anhöriga. De har sagt att det inte fungerar så, de förklarar att man är älskad oavsett. Det är fint. Och det märktes på döttrarna, de älskade verkligen sin mor.

Men jag står inte ut med henne. Hon pratar med mig och jag låter bli att svara då hon inte ställde någon fråga. Hon sade ett påstående och jag var tyst. Jag kände att jag inte hade någon skyldighet att svara överhuvudtaget. Jag hade för mycket själv och att svara henne skulle tära på min integritet.

Därför lät jag bli. Detta är ovanligt. Men åter: jag är här för min skull. Och att göra någonting för henne var inte ett alternativ, när jag skulle må sämre av det.

Jag tog hand om mig själv. Respekterade mig själv.

Detta var något jag lärde mig, att ta ett djupt andetag och tänka till. Vad som är bäst att göra. Sedan att applicera det hemma i vardagsstressen är en annan historia.

Märkt

Debatten om inläggning

Nu debatteras inläggning åter, jag kan inte hålla koll på mig själv. Att min bästa vän ska agera sjuksyster är inte rätt. Det ska professionella hantera. Men när man inte kan svara för sig själv, så ska inte anhöriga gå in och ansvara för en. Det går inte.

Jag resonerar att då är det bättre att utbildad personal finns tillhanda konstant.

Men det är ångesten som är boven. Jag kan inte hantera den längre. Det har blivit för stor. Och rädslan.

Jag har tre Oxascand vid behov som ordination. Och dessa delas ut av min bästa vän. Samt Lyrican. Då blir det så att han får vara sjuksyster, läkare och polis på en gång. Och detta är inte ok.

Det blir svårt och jag frågar om det tär på honom, han svarar: ”nej, men det tär på mig att du mår dåligt.”

Det var fint. Men jag kan inte hantera mig själv, och varför det har gått ned så djupt kan jag inte svara på. Men det uppkom en mängd så kallade ”triggers” inom en kort tid. Dessa är nedskrivna, och bortglömda.

Jag glömmer det som gör ont. Men det gör ont ändå. En annan smärta. Det är kanske så att jag måste ta itu med det nu, att det är därför jag får upp dessa saker. Att jag inte kan trycka ned dem längre, och det enda sättet att hålla de på avstånd är genom medicin.

Jag kanske måste ta itu med det nu. Att jag inte kan skjuta på det längre. Hur jobbiga känslorna än är.

Att bita ihop och ta det nu.

Märkt