Etikettarkiv: surrealism

Katten

katten_vad_ar_verkligt

Katten som jag tror att det är, kommer mot mig. Svart och ståtlig. Men det visar sig att det är en man, en lång och rakryggad sådan.

Han transformerade sig.

Han vill mig något.

Genom hans transformation så försvann den dagdrömda katten.

Han konstaterar att han inte är en katt. Men vad är verkligt?

Den långa gestalten tornar upp framför mig. Han är inte av ondo.
Men han vill mig något.

Tala kan han inte, han gestikulerar och försöker få fram sin icke-talade mening.

Jag förstår honom inte. Hans frustration är stor. Gestalten är mörk och oerhört stolt.

Jag önskar att han kunde få formulera sig. Han mår dåligt, och att inte få tala, är fruktansvärt. Att inte få uttrycka sig.

Vem han är vet man inte. Jag blir inte rädd men osäker blir jag.

Att känna hur någons känslor spiller över på en själv.
Så var det med honom, att jag själv kände frustrationen.

Han försvann som i en snabb vind.

Omedelbart så släppte frustrationen.

Och jag står kvar i mitt kök och funderar på hur man uppfattar verkligheten.

Märkt ,

Maskrosfjun

maskrosfjun_angest

När ångesten tar sig igenom barrikaderna, bryter sig fram och avancerar. Likt i krig.

Tar sig in bakom murarna och bryter sönder
från insidan.

Vänd den ut och in och vänd på den åt det håll du vill.

Andas på den. Blås på den och se hur den splittras.

Som maskrosfjun.

Märkt ,

Verkligheten i bitar

verkligheten_surrealism

Ljud, märkliga ljud, främmande som jag aldrig hört förut.

Gör att jag känner mig främmande för verkligheten.

Jag förstår inte var de kommer ifrån.

De smakar torrt i munnen och jag undrar vart jag är.

Det är som pulserande bitar som faller från ingenting.

Det är så det låter.

Märkligt.

Märkt

Pjäsen

pjasen_mani

En text som jag har svårt att få ihop, den är så splittrad. En rad här och en rad där. Som en märklig pjäs.

Jag har illustrerat vid sidan av, vilka miljöer det utspelar sig.

Jag blir förvirrad av texten, jag var förvirrad när jag skrev den och jag får inte ihop det.

Redigeringen är oerhört svår.

Rader om kompasser, fåglar och flimrande tv-apparater.

För mycket tidshopp, fast jag skrev den i ett stycke. Jag vet inte om jag vågar publicera den som den är, eller om jag kommer att uppfattas som galen.

Jag anser att jag har skrivit och gjort mycket märkliga ting. Men vem kan förtälja? Det finns inga referenser.

Mellanrummen i tidshoppen i texten är vackra. Det är dem som gör texten begriplig. För genom dem kan man dra slutsatsen att en mycket stressad och manisk person har skrivit detta.

Att hjärnan går så snabbt och på högvarv att den missar mellanspelen. Då är det svårt att få fram meningen med meningarna.

En text om att det trasiga kanske kan limmas.

Citering, en dialog. Med en magisk känsla.

Ett avslut om döden och skrivandet.

Att inte förstå sina egna upphittade texter, som har legat undanstoppade i pärmar, lådor och garderober. Skrynkliga, utrivna.

En längtan efter sjukhus, rop på hjälp. Ingen som lyssnar. Och äga ett hem som inte är mitt.

Märkt , , ,

Smaken

smak_verklighet_bipolar

Allt smakar konstigt,
vatten.

Rädd för att bli sjuk.

Magförgiftad, matförgiftad.

Köttfärs.

Ingenting är som det brukar vara.
Allt går för sakta.
Men ändå är sömnen befriande.
16 timmar och missat jobb.

Märkliga lukter som jag inte är säker på om andra känner.

Sovande vakna drömmar med ord som imploderar och exploderar likt nyårsraketer.
Kanske som universum.

Orden kanske var början.

Jag känner då och då att jag vaknar i svett. Oro.
Jag fryser och är rädd.

Är det klokt att ta beslut i sömn?

Äggen slängde jag i det så kallade morse, det jag tänkte äta till frukost.
Klockan var ett.

Jag störs av problemet med smaken.

Kanske jag får hålla mig till välbekanta smaker.
De som tröstar. Omhuldar, som en varm skål med makaroner.
Och gurka, svensk gurka.

Jag lagar mat bara för att kasta den.

Vill inte känna giftsmaken.

Att hantera en spis, blir ett väldigt stort uppdrag.

Maten kastas, den smakar fel.
Och hungern är stor.

 

Märkt , ,

Evidens

evidens_ångest

Evidens på att någonting finns.

Även fast jag har konkreta bevis på att någonting har inträffat, så har jag ibland svårt att tro på det.

Ett ifrågasättande av verkligheten. Vad som skett och inte skett.

Detta ter sig märkligt då jag borde se det inträffade grundat på bevisen. Men så är det ej. Hjärnan ställer till det och säger att det inte bevisar någonting.

Detta är märkligt. Hur hjärnan ställer till det. Att inte tro på verkligheten, vad den nu är för något. Men vi ponerar att verkligheten är den sanna, då borde hjärnan kunna ta in den, det som har skett. Att kunna ta in minnena och bevisen på händelserna. Men det gör den inte. Den bara ifrågasätter och ifrågasätter.

Två exempel: en trasig jacka bevisar ett hundbett, men hjärnan vägrar tro på det. Ett rivmärke från tanden på hunden på armen bevisar att hundens tand tog i. Eller en inspelning som visar på sanningen. Men dessa minnen ifrågasätts.

Detta gör den med så många ting och jag undrar vad det är för funktion i detta. Vad det fyller för verksam effekt. Om det är någon försvarsmekanism?

Det är frustrerande. Att inte få veta att någonting är sant, verkligt och befäst.

Att alltid tvivla på sina sinnen, tankar och känslor. Att aldrig få tryggheten som kommer i och med att någonting är sant.

Lugnet som finns i att ens egna sanning ligger i ens historia. Istället känner jag bara stress, en spändhet och otrygghet.

Hur jag ska komma ifrån detta vet jag ej, då jag inte vet någonting om det. Bara att det stör och inskränker mitt sanna jag. Den jag vill vara.

Det naggar på självförtroendet att inte kunna landa i att historian har haft sin gång och att jag har deltagit i den.

Märkt , ,

Själen

sjalen_existensialism

Solglasögonen till trots, så tittade barnet rakt in i mig, igenom mig.
Efter ett tag så låstes blicken fast i mig.

Med stora ögon, så liten så man nästan tror att det inte kan finnas.

Existentiella känslor far igenom min kropp, som ett positivt isande i ryggen.

Förståelsen och förlåtelsen som faktiskt finns i denna lilla varelse.

Att söka ögonkontakt, något av det första barn gör. Hur ska man veta hur man ska besvara detta på det djupa vis som barnet gör?

Det kändes som denna lilla person förstod så mycket mer än vad som är vedertaget.
Tänk att vilja säga ting och uttrycka saker i ord fast man inte har möjlighet till detta.

Vilken frustration.
Men att se, med stora ögon, se rakt in i den människan som är jag.

Ett återspeglande av sin egna själ i dessa vackra ögon i denna lilla person.

Och frågan återstår: vem är jag?

Märkt , ,

Den upplåsta dörren

den_upplasta_dorren

Nu har jag blivit tokig tror jag.

Jag lider av och till av tvångstankar, så natten till igår så kände jag tillräckligt på dörren tills jag var säker på att den var stängd och låst. Då slutar tankarna till sist.

Men när jag vaknade och skulle gå ut, så var dörren upplåst. Detta repeterade sig natten till idag.

Det är fruktansvärt skrämmande och många tankar drar igång. Vissa mer irrationella än andra. Allt mellan att någon har kommit över en nyckel och gått in i lägenheten, till att spöken har varit här. Eller att jag har gått i sömnen.

Men kontentan är att jag oroar mig för mig säkerhet.

Och en känsla av galenskap är återigen här.

Detta kommer troligtvis göra att jag kommer att falla hårt ned i tvångstankarna då detta är mycket stressande. Att inte få känna sig trygg i sitt eget hem.

Oro och ångesten tilltar. Förvirring. Nästan paranoia.

Surrealism.

En ringklocka ljuder och elektricitet som frigörs i hjärnan. Som en elinducerad muskelsammandragning, samt en dröm om en kvinna som envetet reser sig upp fast det är mycket halt.

Hon står vid en järnvägsövergång och jag vet inte om hon ska lyckas ta sig över den.

En doft av rädsla.

Hon kan inte sluta kämpa, även fast jag som ser på, ser att det är tröstlöst att försöka.

Jag vill försöka hjälpa henne men jag får inte nå henne.

Mitt medvetande låter mig inte veta hur det gick för henne, hon kanske fortfarande kämpar.
Hennes kropp var mycket mager och man såg att hon var riktigt sjuk.

Kan det ha varit min själ jag såg, och drömmen grundad i oro?

Märkt

Han lärde mig dagar

han larde mig dagar

Glömma vilken dag det är.

Dagar har alltid tett sig triviala för mig. Tid har alltid varit obegriplig för mig.

Allt är lika, att räkna med tid, är att räkna luft. Ett tappande av tid, av luft.

Att glömma vilken dag som är vilken är lätt när man försvinner in i hjärnan och inte har någon kontakt med kroppen, annars brukar den vara duktig på att säga till vad som behöver göras.

Min far sade att det är viktigt att hålla reda på vilken dag som är vilken. Han kan ha rätt.

Men det triviala försvinner inte för det. Jag lever i perioder då dagarna har sin plats. Men de försvinner fort.

Detta sker oberoende på aktivitet. Att vältra sig i avsaknaden av tidsbegreppet.

Men söndagar känns annorlunda. Hur kan det vara så?

Denna dag är en fruktansvärd avvikelse.
Allt är fel denna dag, dofter, känslor och smaker.

Då vet jag att det är veckoskifte. När det smakar annorlunda i munnen eller när benen känns tunga.

Och ett krampande hjärta.

Ett stickande i själen. I ryggslutet.

Som en insekt krälar och bits.

Fast på insidan.

Men om jag känner söndag så borde väl de andra dagarna kännas också? Nej, de flyter samman och blir ett vackert, skönt sammelsurium. Tystnad och lugn, när det oftast flyter på. Att bara få finnas ifred. Men söndagar. Söndagar är tortyr.

Hur kan dagarna skilja sig så, när de egentligen inte finns?

Märkt , ,

Ögon av porslin

Blodiga handavtryck på glas.
Tomma ögon av porslin.

Hur normalt allting var.

Mammor med sina små barn.
För små för att förstå vad döden innebär.

Det blir för mycket för mig.

Jag noterar att jag inte andats på ett tag.

Illamående.

Jag vill inte stirra döden i ansiktet.
Jag visualiserar hur mannen tar tag i kvinnan och arrangerar allt tillrätta.
Hennes nakna kropp.

Objektifieringen.

Vad var det för blod?
Det kändes fruktansvärt hotfullt.
Människa? Djur?

Det såg ut som ett meddelande.

Och ett samtal till polisen.

Märkt ,

Sju års olycka eller lycka

Metalliskt är lila tyg.

Pärlorna glänser med en fadd smak.

Masken som existerar för att skydda mig, kväver mig.
Stickande.

Ondskan och livet ligger ned och jag sparkar på det.

Gnager bakom ögonlocken.
Krossade speglar.

Kedjorna sjunker in i mjuk och varm levande hud.

Den skyddar mig.
Oändliga trappor. Trasigt är trasigt samtidigt grönt är grönt.

Huden slits loss och blottar ben.

Skratt och damm sprids i rummet.
Jag ler. Ler åt ondskan.

Ett öppet fönster blänker i solen och att vägra att sätta sig ned.

Märkt , ,

Gula ögon

gula ogon_monster

Jag stannade upp, och vad som än jagat mig så länge, kom aldrig.

Det kom inte smygande. Med iskalla gula ögon.
Med sin beniga vanskapta kropp.

Det snarare betraktade mig, jag känner dess puls, dess utsöndring av svett.
Den avvaktar, hukar.

Och jag känner den konstanta närvaron.

Närvaron var nästan värre än om den slukat mig hel.

Närvaron av den deformerade skuggan.

Den håller samma avstånd. Jämt, iakttar, betraktar.

Den kanske förstår mig lika lite som jag förstår dess avvaktan?

Vi kanske är lika rädda för varandra?

Kanske vill den försvara sig mot mina attacker?
Det kanske är jag som är den skrämmande tanken.

Märkt ,

Dimman

dimman_surrealism2006

Jag ser solen gå upp men jag känner inte värmen. Jag borde njuta av lugnet denna plats inger. Men det gör jag inte, jag känner betongen bakom mig. Hur ytan smeker mig över ryggen. Jag har visst suttit här hela natten. Det här är min plats, min tillhörighet. Man har riktigt god utsikt här, och vägen som går under mig är vacker. Jag har alltid haft en förkärlek för höjder.

Jag funderar på hur jag kunnat sitta här utan att jag känt tiden gå. Kanske har jag stannat upp i tiden? Men att världen fortsatt sin egen tidräkning utan att jag har det? Jag känner mig mycket stel i kroppen, jag har suttit på helspänn hela natten som om någon jagat mig. Då sträcker jag på mig och min kropp slappnar faktiskt av en aning. Men tankarna spinner fortfarande, de släpper sällan taget.

Då och då kommer det en bil under mig och de blinkar med ljuslyktorna. Men det rör mig inte i ryggen.

Men jag måste ändå vidare, för att rastlösheten fyller mig. Jag måste bort. Visst är det en flykt, men det är en flykt som fungerar för mig. Tyvärr, så orkar man inte fly för evigt. Att ständigt fly tär på en och jag känner mig sliten och liten. Min påstådda ork, som en gång var så stark, finns inte längre.

Jag måste vidare, det känns i kroppen men den lyder mig inte. Jag plockar ihop mina få saker jag bär med mig. Sakta samlar jag styrka och lutar mig långsamt bort från den lagom kyliga betongen. Men jag orkar inte ta mig upp. Då lutar jag mig tillbaka och känner efter, sorterar, reflekterar.

Min kropp protesterar nog mot allt jag gör mot den, jag plågar den hårt. Jag torterar den med min ständiga flykt, mitt resande dag och natt utan varken sömn eller mat. Och jag njuter av det, ända in i själen.

Men alla är rädda och har sina egna sätt att fly, medvetet eller omedvetet. Och tänk hur människan dömer! Men det är samma drivkraft vi alla har i oss, det primära, råa.

Människorna jag hade som jag kallade vänner och familj, kallade mig egoistisk. Det är nog ytterst överensstämmande med verkligheten, jag är egoistisk. Det är därför de inte finns i mitt liv längre.

Livet består av valet hur man vill leva.

Nej, jag trycker bort minnena med flit och fokuserar om.

Jag räknar mina revben och när jag kommer till tre, så tvingar jag min kropp att lyda, jag reser mig från den trygga betongväggen och tar med mina tillhörigheter. Jag börjar gå, men det känns hemskt att lämna denna trygga plats, jag slänger en snabb blick tillbaka för att jag vill skapa en perfekt minnesbild. En av få. Jag säger adjö och på skeva ben går jag så snabbt de bär mig. Ty jag vet att om jag dröjer så kommer jag att fastna, i betongväggen. Slukas och bli till sten.

Värmen är borta, nu fryser jag och jag darrar som ett löv. Men jag vet inte om skakningarna beror på kölden eller rädslan och jag kan heller inte erinra när jag åt mat senast. Även det är en del i min flykt… Men jag vet inte, jag orkar inte tänka, orkar inte minnas, jag vill inte det heller. Det vardagliga livet är inget för mig. Jag klarar det inte. ”Det spelar ingen roll.” Hör jag mig själv säga.

Men det gör ju det, egentligen.

Jag ser på världen runtomkring och allt ser så trasigt ut. Som om granarna och de stora skyskraporna skulle falla sönder i tusen bitar, bara man andades på dem. Då tar jag ett djupt andetag bara för att testa, men jag låter bli. För man vet aldrig.

Kanske det redan har gått sönder, det kanske har fallit samman? Fast jag står ensam kvar? Blod, och skinnflådda människor passerar snabbt framför mina ögon. Det luktar brandrök och jag går i cirklar.

Världen har gått under.

Kassörskan frågar mig hur jag mår, och i chock svarar jag ”bra.” Jag tittar på henne med luddig blick men har ingen aning om hur jag kommit hit. Hon noterade att jag inte såg så kry ut och hon brydde sig. Men jag blir inte tacksam utav hennes vänlighet, jag blir rasande. Biter ihop käkarna, och funderar på vilket sätt hon har valt att leva. Eller hur hon kommer att dö. Jag tittar på det svarta rullbandet och försöker tyda vad jag har handlat, det ligger en mängd oformliga klumpar men jag förstår inte vad det är. Men det är normalt att ta hand om det man har inhandlat i affären i plastpåsar, så det är det jag gör. Med omsorg plockar jag upp mina varor och stoppar de i en plastpåse, medan jag noga studerar dem och funderar.

Jag vet inte om jag drömde om kaoset eller om det är detta som är drömmen? Jag kanske står där i glasskärvor och lågor och drömmer om hur en vanlig dag skulle kunna se ut i en fungerande, vacker värld?

Eller så står jag faktiskt i butiken och drömde om kaoset. Jag kan helt ärligt säga att jag inte vet. Jag går mot utgången och kassatjejen säger något med det är så mycket dimma så hennes röst dränks och jag bryr mig inte heller, ”hon ska vara tyst för hon har inte rätt att prata med dig” tänker jag.

En man i uniform kommer fram, och han ser nästan rädd ut, ”konstigt, dessa oformliga varor gör mig kriminell” konstaterar jag.

– Hur står det till här? Är du sjuk? Tar du några mediciner? Frågar han.

Hans radio sprakar till. Och det ljudet skrämmer mig, det är ljudet som får mig att vilja springa, för livet.

Jag tänker inte slösa min dyrbara tid med att svara honom, och dimman tätnar så hans konturer blir otydliga. Jag tar sats men proceduren blir kort och jag sitter fast i ett järngrepp. Jag är totalt skräckslagen och på något sätt frammanar jag all styrka jag har i min slitna kropp, tar mig loss och slår allt vad jag har. Slaget träffar honom ganska dåligt vid örat, och jag hinner tänka: ”det står nu mellan honom och mig.” Han var nu satt ur balans så jag slår igen, denna gång blir det en klockren träff och han faller.

Ilskan växer och allt börjar flöda ur mig, och första sparken kom. Jag börjar måla en mycket vacker tavla medan han försöker resa sig upp i pauserna mellan träffarna. ”Detta kommer att överträffa den vackraste konst” och andra grandiosa tankar rör sig förbi.

När tavlan nästan är klar så tittar jag på vad jag har i min vänsterhand, detta är värt att nämnas, jag är högerhänt. Föremålet i min hand är en helt vanlig pensel, jag stannar upp för en sekund och betraktar den, den är av god kvalitet, fina borst. Så nu tar jag och målar detaljerna.

Jag noterar nu att dimman lättar och skapar mycket bättre sikt än tidigare. Då blottas den vänliga kassörskan, hon gråter och sitter hopkurad på golvet. Jag tittar på henne frågandes: ”gillar du min tavla? Ett mästerverk säg?” Med ett leende. Nu är det hon som är skräckslagen, och jag är lugn.

Då tittar jag ned och ser mannen i uniform. Hans bröst är helt söndertrasat, strimlat. Det verkar som om ett vilt djur har anfallit honom. Han kvider. Hur kan han vara vid liv med dessa skador? Hur valde han detta till sist?

Jag känner den svala ytan mot min rygg och plötsligt ser jag att mina kläder är täckta av färg. Jag känner efter med vänsterhanden på ytan bredvid mig och det är ytterst märkligt vad jag hittar. Det ligger en kniv bredvid mig.

Solen tittar fram, och jag börjar skratta. Här ska jag stanna. Jag är nu äntligen helt avslappnad och rastlösheten är borta för tillfället och jag somnar invid betongväggen bredvid mina kriminella klumpar.

Märkt ,