Etikettarkiv: rädsla

Demolering och dagen jag ringde 112

demolering_panikangest

Det bara skär, skär som knivar.

I ryggen, i magen men mest i själen.

Tafatt men i vild panik ringer jag samtal efter samtal efter hjälp.

Tankarna går om jag ska ringa 112 för att förklara att jag måste bli kopplad till präst.

Jag undrar hur jag någonsin ska kunna komma tillbaka fullt.

Jag tror att jag förstör och demolerar.
Kvinnan på larmcentralen är varm och vänlig.

Samtidigt tänker jag att jag ska sluta med mina mediciner. För att förstöra rejält.

Logiken är icke klar.

Men att känna meningslöshet, tomhet och utanförskap är inte roligt.

Rädslan kommer, för att jag ska tappa den säkerhet jag har.

Märkt , , , ,

Mördaren

mordaren_drommarJag har alldeles nyss vaknat, med mardrömmen kvar på hornhinnan. Jag vågar inte röra mig ifall hon skulle vara kvar.

Jag får skjuts av min vän, hem till mitt gamla hus. Barndomshemmet. Huset ligger på en återvändsgata och i slutet av den står en kvinna med en pistol riktad mot sin tinning. Jag blir så pass rädd att jag skyndar mig ut ur bilen och går långsamt in på gången som leder till dörren. Det känns som om att hastiga rörelser skulle leda till ett anfall. Tänk om pistolen riktas mot mig?

På vägen till huset så känner jag i fickorna och inser att mina nycklar är borta. Jag genar på tomten mot det stora trädet och ser min vän på långt håll, han har också insett att mina nycklar låg i bilen. Han kastar dem, ett riktigt långt kast, och de hamnar perfekt på en gren så jag kan nå dem. En lättnad.

Stegen vänds åter mor dörren, tryggheten. Vetskapen att det vandrar omkring en kvinna som är beväpnad gör att jag fruktar för livet. Nycklarna sätts i låset och det kärvar.

Jag kämpar med låset och plötsligt känner jag en närvaro till höger om mig. Jag vänder mig långsamt, och ser henne. Hon har fortfarande pistolen riktad mot huvudet. Men hon är arg. Hon har mördat förr. Det känns. Hennes hårda ilskna kyla strålar från henne.

Nu när hon är på nära håll, så ser jag att hennes ansikte är deformerat och missfärgat. Där munnen ska vara är bara ett hål. Ett hål av hud. Hennes ögon stirrar på mig med pistolen hårt tryckt mot sin tinning. Jag vet inte vad jag ska göra, om jag fortsätter med nycklarna så kan jag inte fokusera på henne. Och det måste jag göra, jag kan inte släppa henne med blicken. Det skulle kunna utlösa ett anfall. Men tryggheten är så nära.

Hon står bara och stirrar, hon gör ingenting och jag förstår inte varför hon jagar mig.

Jag chansar, jag krånglar med nycklarna, nu går det fort i drömmen och jag får upp dörren. Jag kommer in, men hinner inte låsa. Hon rusar efter mig och rycker och sliter vansinnigt i dörren och jag håller emot.

Sedan vaknar jag.

Jag vågar inte röra mig. Drömmen hänger kvar även i vaket tillstånd.

Att vara jagad i sådan oerhört långsam takt var något av det värsta jag varit med om. Det var ren och skär psykisk terror.

Det var en dröm där individens energi och händelserna påminner om det jag skrev om tidigare. I fredags. Den passiva aggressionen och dörrar som hålls emot. Fast dragit till sin spets. Det yttersta hotet.

Det var min hjärna som försökte processa det som kommit upp tidigare och gjorde det värre. Implementerade mördare, pistoler och skrämmande deformationer.

Märkt , ,

Den döda kvinnan

dod_somn

Hon är död.

Hon ligger på golvet, framför min säng. Vid sängkanten. Hennes utseende är atypiskt för en skräckfilm. En riktigt bra sådan. Men denna varelse som är av feminin art, kommer långsamt krypande upp för sängkanten, riktigt långsamt.

Hennes stripiga hår landar på täcket och släpas, samtidigt som hon rör sig mot mig.

Ibland ler hon ilsket, ibland inte, men man känner hennes vrede som riktas mot mig. Jag vet inte varför hon är arg och jag vet inte vad som komma skall om, och när hon når mig.

Men det är skrämmande bilder som befinner sig i rummet. Och att se dessa bilder med stängda och öppna ögon är riktigt skrämmande.

Hon kommer till mig på kvällen.

Det är det tillståndet jag hatar, mellantinget mellan sömn och vakenhet. Jag försöker på alla sätt jag kan, döva och avleda detta tillstånd.

Mellan dröm och vakenhet.

Märkt , ,

Att färdas

fardas_depression

När solen skiner sådär, på ett visst sätt, sprids kärleken i kroppen. Med varma solglasögon på sig och elledningar som sträcker sig i all evighet.

Myrstackar och att färdas, färdas långt.

Skönhet och frihet.

Med ett gnissel och gnagande i bakhuvudet. Att vilja öppna husdörren och falla fritt.

Ett varande mellan olika nivåer, olika världar och balansen.

Oändligt, att färdas, färdas långt.

Det gnager om katastrofer, undergång och den stundande domedagen.

Märkt ,

Elektriciteten

elektriciteten_drommar

Elektricitet frigörs i hjärnan. Som en muskelsammandragning, skapad av el. En stöt, en rejäl sådan. Samt en dröm om en kvinna som envetet reser sig upp fast det är mycket halt. Hon står vid en järnvägsövergång och jag vet inte om hon klarar av att ta sig över den.

Ovetskapen om det var ett epilepsianfall. Rädsla.

Hon kan inte sluta, även fast jag som ser på, ser att det är tröstlöst att försöka.

Jag försöker hjälpa henne men jag får inte nå henne. Får inte hjälpa henne.

Mitt medvetande låter mig inte veta hur det gick för henne, hon kanske fortfarande kämpar.

Hennes kropp var mycket mager och man såg att hon var riktigt sjuk.

Kan det själ jag såg som kämpade så envetet?

 

Märkt , , ,

Trasigt porslin

trasigt_porslin_mani

Man säger att man ska ta det lugnt när man är manisk, att inte ta på sig mer än vad man behöver. Men när man gör som man blir tillsagd, så minskar enbart magnituden på aktiviteterna. För mig blir det ett extremt flöde av texter som måste ned på pränt. Och extremt mycket hemma-aktiviteter.

Och en väldigt uttröttad hjärna. När jag börjar tappa för mycket saker, vet jag att det går för fort.

Men det är relativt trygga premisser. Ganska trygga aktiviteter i alla fall.

När jag är hypoman, sådär riktigt högt för just mig, så kan det bli riskfyllt. Hjärnan tror sig veta bäst och att allt är möjligt. Som att kroppen är någon typ av superhjälte som klarar alla påfrestningar. Till och med en kollision med en buss.

Detta kan leda till rent destruktiva handlingar. Till trots mot att man tror att man har världen i sin hand.

Hemma så håller man manin inom rimliga gränser. Dumdristigheten kan inte slå lika hårt som när man promenerar i en vägkant.

En form av simulerad trygghet. Kanske falsk. Hemmet kan också vara farligt. Som dagen jag trodde jag kunde lyfta en tvättmaskin och fick den på foten. Eller kylskåpet jag trodde jag kunde bära själv, som höll på att tippa över mig. Sedan så kan man inte skyddas från sig själv, förutom på sjukhus.

Men när resorna till Ikea blir för många, för att inhandla porslin så vet jag att det är dags att sakta ned.

Jag vet inte när manierna uppenbarar sig. Jag kan inte mina förvarningar. Det bara blir, sedan är man där. Men rädslan att gå ut när jag är manisk kan inte få hindra mig. Att fängsla sig själv vid dessa episoder är inte heller rätt. Man måste få leva även under dessa episoder.

Men det har blivit så, för jag blev riktigt rädd i efterhand, den dagen jag trodde att min kropp kunde stå emot en kollision med en buss. Det var riktigt läskigt när den rationella sidan ser vad som höll på att hända.

Det var nära. Men fortfarande, så får rädslan inte stå i vägen. Dessa två sidor måste på något vis sammanfogas.

Det tar tid för mig att reagera, att processa vad som just hänt. Ibland tar det en halvtimme innan jag reagerar, ibland sex månader.

Men faran som uppstod var riktigt läskig känner jag nu. Så hur skyddar jag mig?

Märkt , , ,

Sjukdom

sjukdom_sorg

En dagsuppdatering.

Oron, rädslan. Att leva i ovissheten ett tag utan att veta hur länge ett tag är.

En mycket god vän, ligger nu på sjukhus.

Jag skrev att jag blödde, blödde på insidan. Han gör det. Och man vet ej ännu vad som är trasigt.

Rädslan får mig att gråta. Tårar för honom. Tårar som långsamt väller upp bakom ögonlocken.

Min oro kan inte ta över, får inte ta över.

Min första tanke som först var undermedveten gjorde jag medveten. Den var: ”nu slutar du äta, det hjälper, du vet att det hjälper.” Ett gammalt hanteringssätt. Men sedan kommer insikten: det handlar inte om dig. Du måste ta hand om dig själv så du orkar finnas. Så du kan ta hand om dina nära.

Att den tanken blev medveten, betyder otroligt mycket. När man säger den högt så hör man hur dåligt det låter: att sluta äta.

Du behöver finnas för dina nära. Finnas för de som behöver dig. Att inte göra det, är fegt. Då rymmer du.

Rym inte.

Märkt , , ,

Dagen jag lades in

kanslor_infor_inläggning

Någonstans längs vägen har konsekvenstänkandet försvunnit. Eller inte försvunnit men jag struntar i konsekvenserna.

Jag lade in mig för att jag inte ville hamna på intensiven. Jag såg tydligt konsekvenserna av mitt kommande handlande, men tänkte göra det ändå. Detta berättade jag för min behandlare och hon kallade in läkare.

Nervositet uppkom när jag insåg vad som komma skulle. Att bli inlagd. På sjukhus, för att mitt mående påverkar mig så pass mycket att jag bestämt tänker ta en större mängd piller.

Läkaren ringer omedelbart till avdelningen men ingen plats finns. Hon går iväg och säger att hon skall hitta en plats till mig. Jag och min vän får inte lämna lokalen, utan får sitta och vänta i ett tomt samtalsrum till en lösning finnes. Detta skedde vid lunch och hon sade till behandlaren: ”ge dem mackor, kaffe, vad än de vill ha.” Vi nekar vänligt, båda två. Jag av nervositeten som gjorde mig illamående och min vän, kanske av samma anledning. Jag satt med handsvett och oro för vad som komma skulle. Vart jag skulle hamna någonstans. Vi fick vänta ganska länge, men lösningen kom i formen: läkaren. Som sade: det finns en plats nu.

Jag blir hämtad och eskorterad, det kändes att det var en rutin som skulle följas. Att eskorten skulle gå till på ett visst sätt. Men det var skönt, kvinnan pratar lugnande med mig och säger att detta inte är så dramatiskt. Ibland behövs detta. Och visst är det så, för min egen säkerhet.

Men allt är läskigt den första gången. Jag hade många föreställningar om hur det skulle vara på avdelningen. Att det skulle vara riktigt sjuka personer där, men alla var där av i princip samma anledning som jag själv.

Det var mycket lugnt på avdelningen, det var några som vankade av och an, vissa tog kontakt, men de flesta höll sig för sig själva.

Hur hamnade jag här? Det var en mängd småsaker som skedde vid början av svackan, men inte någonting av större betydelse. Det var nog så att de skapade en kedjereaktion som resulterade i att jag inte ville känna. Känna alls.

Därför stängde jag ned. När jag stänger ned får jag ångest. Det är bra att känna, hör jag mig själv säga. Men kan jag applicera det på mig själv? Det är så svårt att känna in känslan och placera den vart den hör hemma. Och det kan göra ont.

Det kommer att göra ont, men det måste göras. Sliten. Men det finns inget annat.

Märkt , , ,

Bilen

bilen_ljusblixt

Jag kände inte att jag drev iväg, vi färdades i bilen, inte långfärds, men långt.
Plötsligt känner jag att jag vaknar, till ett sken. Ett tomt och tidlöst rum. Det var stort och litet till ytan, samtidigt. Instängd bakom osynliga väggar som faller.

Utan tillstymmelse av känsla, tanke och plats.

Illamående och fylld av yrsel så börjar jag gråta och hyperventilera.
Pulsen går i full fart och jag inser att jag faktiskt inte är död.

Hur kan man tro att man är död, när man inte kan tro det i detta tillstånd?
Det enda som bekräftade att jag inte var död var att jag just trodde detta.

Jag tror att jag är död, det är därför jag lever.

Min vän som sitter bredvid mig i bilen tittar förvånat på mig efter mitt återvändande och jag förklarar den inträffade händelsen: att jag kände mig död.

Han tittar på mig lugnande men frågande vad det var som hände. Men jag kan inte ge några svar. Skräckslagen och med dödsångest, svarar jag andfått: ”jag dog.”

Var det så? Hade jag just sett döden?

Känslan av att inse att man inte är död övergår till känslan att vara galen. Svårt sjuk. Att det var hjärnan som började hallucinera. Jag har ingen som helst erfarenhet av hallucineringar så jag kunde inte uttala mig om detta, men dessa tankar skrämde upp mig på nästa plan.

Denna rädsla har alltid varit överhängande, att tappa taget helt. Att den lilla kontroll jag har, skall försvinna.

Men vad var det för ljusfenomen som skrämde livet ur mig så? Kanske det bara var en enkel dröm. Eller det avslappnade tillstånd man är mitt i mellan sömn och vakenhet.

Inget svar har uppenbarat sig, men minnet lever kvar. En molande rädsla, att jag ska möta det igen.

Märkt

Jag visste inte vad jag bjudit in

sang_jag_visste_inte

Jag vaknade skräckslagen i min säng. Jag visste jag inte vad jag bjudit in.

Min kropp är låst, förstelnad. Demonen är ovanför mig och ett stryptag som närmar sig.

Tystnad. En frånvänd rygg.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Varelsen satt ovanpå mig och jag var frusen av skräck.
Ett blekt ansikte som jag inte vet om det är mitt eller varelsens.

Jag har just stirrat något värre än döden rakt i ansiktet,
där, behövde jag och bad om hjälp.

Men fick ingen.

Varelsen är nu borta, den har gått sin väg, men bilden sitter kvar på hornhinnan och jag vågar inte blunda. Fortfarande paralyserad av skräck.

Med lemmar som värker av adrenalin och en puls som nästan gör att hjärtat stannar, känner jag att jag vill fly. Gömma mig under täcket som ett skrämt litet barn.

Jag försöker att lugna ned mig själv men det går inte något vidare. Pulsen håller sig hög och jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir arg och ledsen. Men känner ändå skuld, för vad vet jag däremot inte.

Ensamheten i tvåsamhet är fruktansvärd.

Själv, står jag där mitt i skräcken och behöver tröst. Jag vill slänga skuld i ansiktet på honom också, hårt, för att jag inte får den plats som är min. Men väljer att inte göra det.

Jag stänger in mig. Låser den själsliga dörren och har inte för avsikt att öppna. Bitterheten kokar som en motbjudande brygd.

Men när skräcken vändes till ilska så kändes det bättre. Ilska är något jag känner igen mig i. Ilskan har en speciell plats i mig då jag länge definierat mig själv som arg.

Efter kulmen av detta enorma stresspåslag som transformerades till det bekanta: ilska, så lägger det sig.

Men vreden kokar lugnande och jag somnar om i gryningen.

Märkt , , , ,

Den skriande munnen

Han skriker vansinnigt, gör att jag inte får ligga stilla.
Det var inte i ilska, utan i galenskap och frustration.

Ett obscent iakttagande.

Allt för nära och jag ber honom att lämna mer plats.
den_skriande_munnen

En öppen mun och uppspärrade ögon.

Sömnen infinner sig icke.
Vitt ljussken trasslar sig in bakom den mörkläggande gardinen.

Det spelar ingen roll hur mycket man försöker.
Klockan närmar sig två.

Jag ser honom i detalj, nere på molekylnivå.
Fula stora tänder. Läppar som dras tillbaka och ett stort svart svalg.

Kort skäggstubb ligger som gräs runt munnen.
Kvällsrädslan kommer.

Och jag är inte ensam.

Märkt , ,