Etikettarkiv: frånkoppling

Att växa upp

att_vaxa_upp_forsta_mani

För många frågor.                                                    (Som gör mig mer och mer förvirrad.)

För mycket känslor.                                                (Som sliter mig själv blodig.)

Vad är lagom?                                                           (Som sparkar på en.)

Ett handikapp.                                                          (Som en osynlig motståndare.)

Som en karusell jag ej kan kliva av.
(Livet ger mig högerkrok efter uppercut.)
(Den går för fort.)

Varför fortsätter man?
Vad gör mig unik?                                                    (Vill jag leva i samhället?)                                                                                                                                                                                                                                                                                        (Vill det ha mig?)

                                                                                       (Vill jag verkligen leva i det?)

Fråga                                                                            (Frågor?)

Väx upp                                                                       (Jag vill inte.)

Vad gör de andra?                                                   (När de känner att de inte orkar längre?)

Känner de så ibland?                                              (Jag gör det.)

                                                                                      (Ibland allt för ofta.)

Andra bär sitt utanpå.
Vissa bär den inuti.
Vissa tar ut det genom sprit, sex
eller arbete.                                                              (Ska jag också göra så?)

Jag vill inte bli en av dem.

Jag vill bara vara mig själv.

Märkt , ,

Marginaler och signaler

Det började bara snurra, alltet.
En hetsjakt efter det vansinniga skrivandet.
En hetsjakt på vansinnet.

Vansinnet som är så skönt.

Men vad är det att sakna?

Att sakna sjukdomen.

Strunta i tidiga signaler. Och fortsätta driva sig själv uppåt, uppåt.

Uppåt mot galenskap.
Inläggning.
Skador.

Under den nuvarande episoden så brydde jag mig bara inte.
Jag ramlade flera gånger för att jag sprang i lägenheten.

Det kunde inte räcka med att gå.

Jag springer. Springer mot vansinnet.

Jag önskar medicinering som hjälp.
Och vi letar.

Vi letar efter medicinen som kan bryta detta.
Den fina doktorn föreslog en medicin som nu är insatt.

Hon hoppas, och jag klamrar mig fast vid tanken att den måste hjälpa.

Måste hjälpa.

För jag saknar inte detta.
Detta är mycket ansträngande. För lite sömn, för mycket tankar, oregelbunden mat.
Kaos.

Knivar, spisplattor. Allt blir farligt.

”Du blir som ett barn.”

Jag blir arg på meningen och sätter mig ned på en stol.
Som ett barn.

Han har rätt.
Bara att tömma diskmaskinen.

Glaskross.

Vad är detta att sakna?

Kreativiteten flödar förvisso. Hämningarna släpps, på gott och ont. Men det går att bromsa. Om man tittar på de tidiga signalerna.

Med manierna så kommer orden som ett vackert gift.

Men det positiva går att hitta utan manierna, det finns inom en. Det gäller bara att hitta det.

Att släppa rädslorna.
Släppa oron.
Så kanske det går.

Märkt , , , ,

Kroppen

kroppen_dissociation

Åter detta verktyg som inte riktigt är mitt. Avhandlingen, vad som egentligen rör sig i huvudet.

Att känslan att vara malplacerad. På orätt ställe. Inte riktigt vara bekväm i det som skall vara jag. Jag noterar de gånger jag känner att jag är i den, och försöker bevara de minnena för att sedan kunna plocka fram de tankar och känslor igen. Att åter kunna inbringa liv i den och åter få den att vara mänsklig.

Men att känna att jag inte blivit tilldelad rätt. En alienation gentemot min egen kropp. Jag är inte född i fel kön, jag är född i fel kropp. Tankarna vandrar om det skulle vara någon form av dissociation, då jag lämnar den då och då. Men läkaren har ej nämnt detta så det kanske är något annat.

Hjärnan är feminin således borde kroppen vara av feminin art. Men ibland drar hjärnan iväg och känner att man kanske bara borde vara ett väsen. En boll av energi.

En annan art.

När jag var sjutton så försökte jag streta emot det faktum att kroppen skulle vara min. Detta skapade en extrem konflikt i mig.

Jag talade jag med min far huruvida jag är jag eller ej, och han hjälpte mig acceptera att detta verktyg är mitt och att jag helt enkelt måste förlika mig med att jag har detta verktyg att hantera omvärlden med.

För jag är jag. Och att streta emot gör inget gott, det är rent utav skadligt.

Detta tog tid. Att förlika sig med, att mina armar tillhör mig och att benen är mina. Även idag så får jag stunder då jag inte känner mig som mig men då tänker jag att jag har tur att jag fått detta verktyg att hantera saker med.

För konflikten inombords att inte äga sin egen kropp är svår, och mycket skadlig, den upptog stor del av mina tankebanor.

Jag vet inte hur jag ska lägga fram det, och jag vet inte vad det är. Men i dagsläget så styr det inte min hjärna längre, det kommer ibland som stötar och då hör jag min fars ord, att det är ju faktiskt min kropp. Ingen annans. Vems annars skulle den vara?

Gör dig bekant med verktyget och lär dig det till fullo, bli bäst på just ditt verktyg. Gå dina inre kurser och gå ut som ett mer upplyst jag, vilket det än är? Bli bäst på ditt verktyg.

Ett tag i mitt liv hände det som så: att kroppen reste planlöst utan mål, och utan hjärnans vetskap. Jag hamnade på märkliga ställen att bedriva mina sociala studier på.

Jag har hittat de vackraste ting då jag har gått vilse, och det är jag bra på. Men då är hjärnan liksom frikopplad från kroppen. Och här har vi kanske essensen av vad jag vill förmedla med denna text. Frikoppling mellan kropp, hjärna och själ.

Någonstans i mitt liv så klövs jag, i tre bitar. Hjärna, kropp och själ. De stod/står för olika ansvarsområden, vem som skulle/ska hantera vad.

Inkommande ting dirigeras in till vilken part som skall hantera vad.

Hjärnan tar mycket av bördan, den styr och ställer, är mycket ansvarstagande.

Själen, får väldigt lite plats. Vissa personer ser dock direkt in i min själ och detta är skrämmande, för det är dem som kan komma in i mig. Ordentligt. Det är dem sitter med nyckeln.

Kroppen, får enklare uppgifter. Den lagar mat för att få någon att förstå att den älskar personen. Men blir aningen obekväm när den måste trösta sig själv eller andra. Men det är också den som får känna in saker och ting. Skicka signalsubstanser till hjärnan som får dem att tala med varandra.

Denna uppdelning är mycket aktuell och invecklad, och den får mig att känna mig splittrad. Att dessa tre inte ska behöva bedriva kommunikation med varandra. Dessa skall vara integrerade.

Däri ligger hoppet.

Att jag kan få vara mindre kluven.

 

 

Märkt

Verktyget

verktyget_overgrepp

Du måste lära dig vara den person du vill vara, i den kropp du vill vara i.

Detta kämpar jag med. Att lära sig vara mig själv igen. Som jag var innan jag gick sönder.

Jag har länge känt mig felplacerad i min egen kropp. Som om den inte egentligen var ämnad för mig.

Jag har talat med min far om detta när det började, tanken var där, om jag var född i fel kön. Han var öppen och sade: ”men vad är egentligen vad, då? Jag är feminin av mig men skulle inte blivit född som kvinna”. Det är som dessa teorier om det kvinnliga i den manliga och det manliga i det kvinnliga. Vi är alla delar av de båda könen. Så var går gränsen? Jo, när man känner att gränsen är överskriden. Det kände inte jag, så jag valde att vara jag som jag är skapad.

Men efter hans kloka ord så valde jag att denna kropp fick duga. Detta redskap jag måste använda för att interagera med omvärlden fick vara som det var.

Men det närmsta jag kan beskriva känslan inom mig är genom att säga: att det känns som den kroppsdelen som precis tagits ur gips. Så känner jag gällande min kropp överallt, jämt. Främmande. Inte mitt. Som om jag hade placerats i fel kropp. Nu är detta verktyg mitt, ”så jag får lära känna det då” tänkte jag.

Lite ändringar var det fysiskt tvunget att göras tills det blev mitt till fullo.

Men i dagsläget så, känner jag att jag har förlikat mig med att detta är det verktyg som tilldelats mig, och då får jag göra det bästa av situationen. Att bruka det till dess fulla potential. Att använda dessa armar som ska vara mina med att lyfta kaffekoppen och föra den till dess plats.

Men denna känsla kommer lite från och till, den är värre ibland och ibland bättre. Ibland så känns verktyget helt borta och ibland känns kroppen ganska närvarande. Så lite av och till med andra ord.

Varför jag får denna känsla vet jag ej, varifrån den kommer vet jag ej. Men att den är där räcker för att jag ska känna av den och brottas med tankar ikring detta fenomen.

Sedan har trauma inträffat som förstärker denna känsla, våldtäkt, övergrepp: att kroppen inte är min. Och detta är också något att kämpa med. Dessa är inte relaterade, men trauman förstärker min känsla att detta verktyg verkligen inte är till för att utnyttjas. Jag måste försvara mitt verktyg som jag har för att interagera med omvärlden som till och med är ganska rolig ibland. Eller jag behöver mitt verktyg nu, så som jag har kämpat med att förlika mig med.

Jag har kommit till en punkt, där jag måste anstränga mig för att åter vara mitt sanna jag, vilket det nu är. Nu finns inga genvägar. Bara genom aktion kan jag komma närmare. Att göra, mycket små ting, men mediciner kan inte skapa ditt riktiga du. Det är att ta genvägar. Jag måste på egen hand lära mig att åter kunna hantera situationer som förr. När det gick bra. Åter hitta talet. Att tala med människor utan att oron tilltar.

Ingenting av detta är farligt. Att möta någons blick är inte farligt.

Det är inte farligt att finnas. Att åka. Att ta sin plats.

I den större bemärkelsen. Jag måste få min plats i livet.

Att ta den plats verktyget behöver.

Det är dags att börja resa korta sträckor i taget.

Märkt