Etikettarkiv: gammalt

Varelsen

varelsen_frihet_karlek

Jag går i ett konstant trauma känns det som, jag har aldrig haft känsla för tid, rum eller plats. Eller mening.

 

– Åh! Jag skrev poesi om ugglor!

 

Vems fotsteg följer jag?

Hon vill skydda mig, det känns i hennes kramar. Men ändå så har jag svårt att lyssna.
Slungas tillbaka till svunnen tid. Så som kramper kommer det minnen.

Relation efter relation.

En röst i nuet: ”du såg så rädd ut?”
Nej, svarar jag med det hårda skalet på.

Ett sms bryter av.

Jag vandrar i trauma upp till knäna.
Och återupplevande
vaksamhet
minnesförlust

är daglig dags.

Hur länge dröjer kollapsen?

Men det enda jag vill är att döva.

Litar du på mig?”
Jag vet inte.”

En vacker kvinna dansar, själv.

Hon säger med det skönaste leende:”varför är jag den enda som dansar?”

De tre andra sitter hänförda. Men ändå i sina egna världar. Tillsammans.

Hennes ord sjunker in, och de tre andra ansluter sig till dansen.
Vi upplöstes och andades samma luft. När inga konturer finns längre.

Varför kan man inte alltid få känna såhär?

Sluta vara så snygg.”

Med gungande rörelser dansar vi, nära, nära.

Jo det gör jag, litar på dig.”
Det visste jag redan, men det var skönt att höra det från dina läppar.”

Vi är befinner oss inte kvar i lägenheten längre. Vi är på taket, i himlen och i jorden. I våra hjärtan.

Lycka och sorg finns i samma rum, i samma människor, snart så kunde jag inte känna om det var hans känslor som existerade. Om vi existerade överhuvudtaget.

Vi var ett väsen med samma livskraft, samma tyngd. Samma sorg.

Alltet samlat i den lilla ettan i den stora staden med vinflaskor på bordet.

Och människor som bara gråter, skrattar, andas och njuter.
Fyllda av kärlek.

 

Märkt , , , , ,

Pjäsen

pjasen_mani

En text som jag har svårt att få ihop, den är så splittrad. En rad här och en rad där. Som en märklig pjäs.

Jag har illustrerat vid sidan av, vilka miljöer det utspelar sig.

Jag blir förvirrad av texten, jag var förvirrad när jag skrev den och jag får inte ihop det.

Redigeringen är oerhört svår.

Rader om kompasser, fåglar och flimrande tv-apparater.

För mycket tidshopp, fast jag skrev den i ett stycke. Jag vet inte om jag vågar publicera den som den är, eller om jag kommer att uppfattas som galen.

Jag anser att jag har skrivit och gjort mycket märkliga ting. Men vem kan förtälja? Det finns inga referenser.

Mellanrummen i tidshoppen i texten är vackra. Det är dem som gör texten begriplig. För genom dem kan man dra slutsatsen att en mycket stressad och manisk person har skrivit detta.

Att hjärnan går så snabbt och på högvarv att den missar mellanspelen. Då är det svårt att få fram meningen med meningarna.

En text om att det trasiga kanske kan limmas.

Citering, en dialog. Med en magisk känsla.

Ett avslut om döden och skrivandet.

Att inte förstå sina egna upphittade texter, som har legat undanstoppade i pärmar, lådor och garderober. Skrynkliga, utrivna.

En längtan efter sjukhus, rop på hjälp. Ingen som lyssnar. Och äga ett hem som inte är mitt.

Märkt , , ,

Smaken

smak_verklighet_bipolar

Allt smakar konstigt,
vatten.

Rädd för att bli sjuk.

Magförgiftad, matförgiftad.

Köttfärs.

Ingenting är som det brukar vara.
Allt går för sakta.
Men ändå är sömnen befriande.
16 timmar och missat jobb.

Märkliga lukter som jag inte är säker på om andra känner.

Sovande vakna drömmar med ord som imploderar och exploderar likt nyårsraketer.
Kanske som universum.

Orden kanske var början.

Jag känner då och då att jag vaknar i svett. Oro.
Jag fryser och är rädd.

Är det klokt att ta beslut i sömn?

Äggen slängde jag i det så kallade morse, det jag tänkte äta till frukost.
Klockan var ett.

Jag störs av problemet med smaken.

Kanske jag får hålla mig till välbekanta smaker.
De som tröstar. Omhuldar, som en varm skål med makaroner.
Och gurka, svensk gurka.

Jag lagar mat bara för att kasta den.

Vill inte känna giftsmaken.

Att hantera en spis, blir ett väldigt stort uppdrag.

Maten kastas, den smakar fel.
Och hungern är stor.

 

Märkt , ,

Verkligheten

verkligheten_kaos

Jag är inkapslad, avskiljd från verkligheten.

Väggarna skyddar, men förvirring råder.

Ingen kontroll.

Men kaoskontrollen finns, hur detta nu kan finnas?

Jag är avskiljd från verkligheten.

Allt för intensiv.

Min säkerhet och min otrygghet.

Ibland hatar jag dessa väggar, men det är ändå dessa som förhindrar att jag spricker.

Jag är bubblan.

Min säkerhet, min otrygghet, mitt kaos.

Märkt , ,

Historia och framtid

historia_framtid

2011 var ett ödesdigert år.

Då jag blev uppsagd på grund av stora nedskärningar på det företag jag arbetade på. Samtidigt var en anhörig mycket sjuk, på väg in i döden.

Och att samtidigt behöva ta tag i byråkratin som är arbetsförmedlingen blev för mycket för mig.

Att inte få boka om ett möte för att närvara hos sin anhörige, då man inte visste om det var sista gången man skulle få träffas.

Detta i kombination med arbetslöshet och att ha förlorat en anhörig, så blev jag medicinerad med en mycket dålig medicin. Den fick mig att skjuta upp i vikt.

Då sjönk jag totalt och kunde inte komma tillbaka. Jag blev sjukskriven och förlorades totalt i min ätstörning. Men utan den hade jag inte kunnat hålla ihop mig på begravningen och detta var jag tacksam för. Jag tänkte det när tårarna rann: ”tack ätstörning, tack för att du hjälper mig så.” Men nu är det ju så att ta till en ätstörning för att hantera känslor inte är en god idé så jag fick hjälp ganska fort.

Mina lögner hur mina matvanor såg ut, var ganska genomskinliga då jag gick ned mycket fort. För fort, för mycket. För den gick jag i behandling i nästan ett år. Och lärde mig äta igen.

Det är märkligt det där, att faktiskt glömma hur man äter. Att bli osams med något som skall gynna en.

Men sedan träffade jag på en fantastisk person från försäkringskassan och en från arbetsförmedlingen och de hjälpte mig så gott de kunde.

De hjälpte till att få en deltidsanställning, men där havererade det igen på grund av bipolariteten samt troligtvis utbrändheten som spökade.

Jag har lärt mig att man måste stå på samma sida och dra åt samma håll, men det är tyvärr inte så vanligt inom Arbetsförmedlingen, ofta hamnar man på motsatta sidor. Och psykiatrin har det inte lätt. Med alldeles för dålig bemanning och stress så är det svårt att få hjälpen när den behövs.

Men nu har jag äntligen fått hjälpen. Med en underbar doktor och en riktigt bra behandlare så känner jag att det går framåt.

Men efter 2011 så kan jag inte stresshantera. Det går inte, jag knäcks när minsta press läggs på mig. Jag vill framåt, men jag vet inte om jag vågar.

Anledningen är att jag är så fruktansvärt rädd, är att jag riskerar att rasa totalt igen. Jag vill inte tillbaka dit. Nu är min tillvaro någorlunda stabiliserad tack vare mycket tid och mycket hjälp. Men det har varit svårt längs vägen gällande sådant som inte ska behöva vara svårt. Som kontakten mellan mig och olika instanser.

För tillfället så känner jag att jag måste hitta något där inga rutiner krävs. Där man är helt fri. Jag känner nämligen att jag inte kan passa in i rutiner. Jag får inte till det. Det är bättre men jag passar fortfarande inte in i den vanliga världen ännu, och det kommer jag aldrig kommer göra. Men jag hoppas på en plats som är min.

Dagar finns inte för mig, nattrutiner är inte att tala om. Därför kan det bli svårt att skaffa ett vanligt jobb. Där ser jag inget hopp.

Men om jag hittar något eget, så kanske jag ser hoppet, och att börja försiktigt.

Märkt , , ,

Trötthet

trotthet_depression

Hon är så fruktansvärt trött på sig själv.
Egentligen vill hon bara skrika.

Så trött.

Kan hon inte bara be världen att gå?

Men hon håller allt inom sig.

Allt bär hon på sina axlar.

Så trött!

Hon blir frustrerad och förbannad.Det hon vill, det hon känner,
måste säga.

Blir fel.

Hon vill inte bära det, det råkar bara bli så.

Orden blir omvända och meningslösa.

Hon känner att hon borde ha varit tyst från början.
Energin som krävdes att yttra orden, gjorde henne bara mer dränerad.

Ingen vinning.

Ingen mening. Orden trasslar om vartannat.
Så trött.

Förvirring och missförstånd. Degenerering av det allmänna tillståndet.
Förvärrar relationen till människor.

Suddar ut trädens gröna blad.
Existensen suddas långsamt ut.

Märkt , , ,

Meningslöshet

sjalslig_resa
2006

Total meningslöshet,
matematiklektion, men ingen matematik vistas i mitt huvud.

Jag kan inte fokusera på det jag ska.

Längtar ut, bort.
Bara härifrån.

Ork.

Ett slag till och jag faller.

Denna väntan!
Jag kan inte koncentrera mig.

Slå då!

Det går inte att bara finna sig.
Min hjärna vill inte som jag vill.
Eller så är det så.

– Hur mår du?
– Jag behöver ta lite luft.
– Gör det.

Jag går ut, smäller upp Entrédörren och springer.
Utan mål, springer tills benen inte bär.

Tankar som rusar och frustration som befinner sig i musklerna.
Om man springer tillräckligt långt bort, slutar tankarna då?

Hjärnan plågar mig när jag vill fokusera. Men det går inte.

Att bara kunna sätta sig ner och vila.

En kommunikation mellan kropp hjärna och själ.
En konstant kamp.

Märkt , , ,