Etikettarkiv: sorg

Kuddarna

kuddarna_karlek

(Gammal ej dat.)

Nu.

Nu har jag någon att dela min glass med.
Någon jag kan vara ärlig med.

Någon som ser på mig, med glänsande ögon.

Ögonen uttrycker hängivenhet.

Ibland blir jag rädd när jag ser länge in i dessa ögon.

Jag älskar hur kuddarna är staplade efter vi legat i soffan.
Jag tänker aldrig ändra dem.

Kärleken som finns i armarna runt mig.
Jag vill bo där.
Du håller mig.

När dessa armar sluts, är vi onåbara.
Inget ont kommer in och förstör.

Ändå så tvivlar jag.

Tvivlar på att detta är sanning.
Du kanske är ett tankespöke, som hjärnan skapar.
En annan existens.

För att slippa tomheten. Hopplösheten.

Men om denna värld överensstämmer med verkligheten, så blir jag ännu räddare.

Jag är så rädd. Tänk om detta är lycka, den jag alltid trott inte existerade.

Plötsligt tar allt slut.

Mina tankar tvingar bort mig.

De har dragit mig däråt förr, men då har jag velat dit.

Men inte nu.

Snälla, inte nu.

Tänk om de drar mig, släpar mig.
Bort.

Till ensamheten.

Och jag spjärnar emot. Allt vad jag har.

Kan.

 

Märkt , , , ,

Tårar

tarar_sorg_existentialism

Och jag grät, för allt som är sorgligt.

Skriket som kom ut ur min mun var för allt som är orättvist.
Och som jag grät.

Jag fick ur mig mycket, sådant som jag har varit arg, besviken och ledsen över.

Allt jag funderat på och upplevt bara vällde över mig.

Den blotta existentialismen kom ur mig. Universums existens, svara hål och supernovor kom ur mig.

Sådana tårar. Med mina innersta känslor. Vissa omformuleringar och dolda budskap.

Jag grät, för allt jag var rädd för.
Tårar av sorg, tårar av ilska.

En rening.


Märkt

Hoppet är borta

hoppet_ar_borta_tomhet

(gammal ej dat.)

Jag sätter nu stopp, inget mer hopp, jag vill inte ha det.
Jag lämnar hoppet där det ska vara. Där borta, hos någon annan.

Jag ser att ”jag vill inte ha det” är en försvarsmekanism som gör situationen enklare att hantera.
Men så är det.

För nu.

 

Märkt , ,

Jag bjuder dig adjö

jag_bjuder_dig_adjö_anorexia

Du blev min vän, i lite mer än ett år höll jag fast vid dig. Jag kunde alltid vända mig till dig, du var aldrig någon som lämnade mig.

Även när allting annat fallerade. Så fanns du där.

Orubblig.

Problemet är, att du fortfarande finns där för mig. Erbjuder mig allt och lite därtill, så som djävulen. Med öppna armar och blödande hjärta ropar du på mig.

Idag inser jag att jag redan har lämnat dig.

Jag vill inte ha dig. Jag vill ha mig själv. Jag vill själv kunna se till mina behov och kunna vara snäll mot den som är jag.

Jag måste komma ihåg hur Du gjort mig illa. Hur elaka ord som sagts av dig. Och det vackra falska du har sagt.

Ingen förtjänar att hata sig själv så intensivt med brinnande vrede så som du fått mig till att göra.

Du hjälpte mig under en svår tid att lindra, men även med att spä på mitt självhat. Dag för dag växte det större och större. Och jag blev mindre och mindre.

Jag vill inte ha dig. Men du undrar varför, du gråter och självömkar.

Men jag vet att det bara är ett spel. På en sekund förvandlas du till ilska, och begär fruktansvärda ting utav mig.

Du är en älskvärd förrädare.

Så jag bjuder dig adjö.

Du gjorde mig sjuk. Riktigt sjuk. Men du är allt för verbal och manipulativ, du vet, allt det där jag faller för.

Tyvärr är du ingen älskare. Du var ute efter att döda mig.

Du vill mig ej väl.

Jag ber dig vända ryggen till, samtidigt som jag gråter. Redan har jag lämnat dig och jag ber dig att gå, men du tjatar.

Tomma ord. Om löften, om den ultimata utopin, den du ej kan tro på. Men jag vill inte ha dig.

Ändå så sörjer jag dig.

En osäkerhet infinner sig. En frågan: hur gör jag nu? En tomhet.

Låt oss omformulera frågan: vad behöver jag i detta nu? Eller vad vill jag?

Men smärtan och sorgen är kvar och jag försöker att inte trycka bort den.

Jag kommer att läka även från detta.

Men det jag vet är att jag vill inte ha dig längre. Och tack för tiden.

Märkt , ,

Pjäsen

pjasen_mani

En text som jag har svårt att få ihop, den är så splittrad. En rad här och en rad där. Som en märklig pjäs.

Jag har illustrerat vid sidan av, vilka miljöer det utspelar sig.

Jag blir förvirrad av texten, jag var förvirrad när jag skrev den och jag får inte ihop det.

Redigeringen är oerhört svår.

Rader om kompasser, fåglar och flimrande tv-apparater.

För mycket tidshopp, fast jag skrev den i ett stycke. Jag vet inte om jag vågar publicera den som den är, eller om jag kommer att uppfattas som galen.

Jag anser att jag har skrivit och gjort mycket märkliga ting. Men vem kan förtälja? Det finns inga referenser.

Mellanrummen i tidshoppen i texten är vackra. Det är dem som gör texten begriplig. För genom dem kan man dra slutsatsen att en mycket stressad och manisk person har skrivit detta.

Att hjärnan går så snabbt och på högvarv att den missar mellanspelen. Då är det svårt att få fram meningen med meningarna.

En text om att det trasiga kanske kan limmas.

Citering, en dialog. Med en magisk känsla.

Ett avslut om döden och skrivandet.

Att inte förstå sina egna upphittade texter, som har legat undanstoppade i pärmar, lådor och garderober. Skrynkliga, utrivna.

En längtan efter sjukhus, rop på hjälp. Ingen som lyssnar. Och äga ett hem som inte är mitt.

Märkt , , ,

Nu

nu_ångest_gunillavonstjernekrans

Jag har precis vaknat, och jag håller på att gå sönder.

Att vakna till smärta.

Märkt , ,

Avlidit

avlidit_gunilla_von_stjernekrans

Känna en väns död

Att få den känslan att någon just har avlidit, en vän, anhörig.

Olycka, sorg och domedagskänslor.

Att inte kunna beskriva känslan när någon säger: ”sitter du ned?”

Med öppna ögon och en säkerhet att man inte drömmer, gör att domen är stundande.

Vetskapen att en person man älskar är borta.

Katastroftankarna överväldigar en, och det ter sig som det ej upphör. Men att få den känslan som är så verklig så det är skrämmande.

Jag tänker aldrig mer sätta mig ned.

Märkt , ,

Depression

depression

Depression, aktivering när ingen energi finns. ”Jag orkar inte,” är vanliga ord i detta tillstånd.

En omåttlig trötthet. Total dränering, och en känsla av meningslöshet. Ögon som rinner, och kallsvettningar.

Muskler som känns slöa och tafatthet.

En trötthet i rösten som släpar sig fram, släpar sig ut.

När den egentligen inte vill.

En dränering som kommer av varje ord som yttras.

Någon nära säger:

Kan du bekräfta att du hör vad jag säger?”

En vag nickning eller ett tafatt ”ja.”

Men detta är väl osanning, hur kan man höra när man inte orkar stå upp eller ens tänka?

En tröghet och fördröjning i talet och även i skriften.

Hur kan jag finnas när tankeverksamheten avstannar?

Märkt , , ,

Den gamle mannen

den_gamle_mannen_drom

Den äldre mannen kom till mig i en dröm i natt. Jag kände honom mycket väl. Han dog 2005. Och jag har aldrig mött honom sedan dess. Men nu mötte jag honom igen och det var fantastiskt. Vi talade och diskuterade. Om många ting. Tänk att denna dröm kanske egentligen varade i en sekund, fast det kändes som om vi fick tid för varandra.

Denna man har betytt och betyder mycket för mig. Jag har aldrig riktigt släppt hans död, den gick inte att processa. För att den fick inte finnas, men ändå fanns den. Då, kände jag att han inte fick dö. Ur en rent egoistisk synpunkt. ”Hur ska jag klara mig utan honom?” Tänkte jag.

Och i dagsläget så känner jag att jag har så mycket att berätta för honom, det är så mycket som har hänt. Jag behöver honom även idag.

I drömmen som jag fick för en kort sekund, kunde jag berätta för honom en bråkdel av vad jag egentligen ville berätta för honom. Viktiga ting. Ting som sker på daglig basis. Vi pratade länge i drömmen men det var inte tillräckligt.

Jag tänker på honom idag. Med vilket intresse han lyssnade på det alla hade att säga. Han tog sig tid. Speciellt för barn. När det gällde mig så blev han intresserad av det mesta som intresserade mig och blev således en del av detta.

I slutet av den långa eller korta drömmen så kom jag fram till ett trappsteg, ett stort sådant. Det är nog mycket symbolik i detta, jag har ett stort trappsteg framför mig. Ett trappsteg man måste klättra över. Inte en vägg. Ett stort trappsteg. Som om jag vore en miniatyr-människa. Som trappsteget blir ett berg. Åter. Berget.

Det är väl enkelt att tolka symboliken i detta men den var viktig för mig.

Meningen: ”att försöka ringa till någon som inte finns.” Känner nog många igen sig i. Man hinner liksom inte förstå att personen är borta. Samtidigt älskar jag denna mening för att den beskriver Den oändliga kärleken, men även sorgen.

Jag försökte ringa många gånger innan jag förstod.

Förstod att han var död.

Men jag har i alla fall drömmen, så vi fick återkoppla lite av vad som hänt sedan han lämnade det fysiska tillståndet.

Märkt , , , ,

Liten

liten

Detta skrevs när jag mitt i den stora svackan:

 

Jag fryser och är kall.

Jag är liten och ensam. Med mycket att göra med lite energi.

Depressionen har slagit till.

Att frysa, frysa ända in i själen.

Att uppleva att man aldrig mer kommer att bli varm.

Märkt , ,

Den verkliga berättelsen

Den_verkliga_berattelsen_inlaggning

Det är som att lägga pussel, det där med händelseförloppet.

Jag sitter här och letar igenom texter, anteckningar och kalendernoteringar. För att förstå. Förstå vad som skapade denna spiral.

Alkohol var en stor del i det hela. Inte mycket, men varje dag, ett eller två glas. Ibland mer. Luckorna har blivit värre med Oxascand och alkohol i kroppen.

Så jag letar. Letar efter ordning. Men det jag vet är att jag överdoserade omedvetet, tisdagen den åttonde September. Detta är minnen mellan det svarta:

Jag var ute på ett skivsläpp och drack ordentligt samtidigt som jag tog mina piller. Sista ölen drack jag för att den var gratis. Han sade: ”ta med den” och det gjorde jag. Gick och drack på gatan. När den var slut, ställde jag diskret ned den vid en port. Vilket flyt jag hade. Plötsligt noterar jag tunnelbaneskylten och tänkte: ”hemåt.”

Väl på tunnelbanan så slår den sista ölen till. Rejält. Jag drack den mycket snabbt. Och jag märker att jag raglar. Jag är väldigt ensam på tunnelbanan då det var en tisdag, sent på kvällen. Men när jag snubblar över en mans ben fast vi är helt ensamma så inser jag att jag är mer än påverkad. Jag säger ingenting och inte heller han. Men han undrade nog vad jag var för någon.

Jag kliver av tunnelbanan fast det inte behövs, den går raka vägen hem, men det gungar för mycket. En stund förflyter och sedan kliver jag på nästa tunnelbana hemåt och fortsätter färden. Denna gång går det bättre, jag anländer. Men när jag kliver av så klarar benen knappt av att bära mig. Jag hittar en bänk där jag kastar mig ned.

Jag är helt ensam och jag kräks lite i min mun och det enda jag kan tänka är: ”jag måste till sjukhus.”

Tre personer kommer och slår sig ned i närheten. Och jag ber dem om hjälp att gå. Sjukhuset är alldeles i närheten och en stor, trygg, snäll kille tar ett kraftigt tag om min arm. De upprepar: ”det är bra att du ber om hjälp.”

Väl inne på sjukhuset så skrivs jag omedelbart in, och jag ljög om hur mycket jag tagit. Jag sade tre. De förstod nog att jag ljög.

De vänliga människorna leder mig till en stol där jag skall vänta in britsen. Men på något vis tar jag mig till toaletten för att spy. Väl ute igen så söker sköterskan ögonkontakt med mig och säger: ”britsen är runt hörnet.” Sedan är det helt svart tills någon ska sticka en nål i mig. Jag märker knappt av det. Värt att notera att jag är ganska så spruträdd.

Sedan sätter någon EKG och märkliga klisterlappar på mig.

Jag vaknar åter, inslingrad i kablar, förvirrad och onykter med en nål i armen och lappar överallt.

Läkaren frågar åter hur mycket jag tagit och denna gång kom jag närmare sanningen. Hon frågade om jag ville dö. Jag svarade att jag inte ville dö. Hon hämtar någon från psykiatrin att göra en bedömning. Han frågar detsamma och mitt svar är lika. Det var sanning. Men varför jag gjorde det vet jag ej. Jag såg inte konsekvenserna.

Du börjar nyktra till nu: 0,7 promille har du nu”. Sade han skämtsamt. Jag tyckte inte att det var så kul. Men jag började undra hur han visste det? Jag har inte något minne av någonting.

Jag fick ligga på sjukhuset tills jag var redig, vilket tog tid. Ingen såg någon anledning att skriva in mig på psykiatrin då.

Det blev mitt beslut senare, då jag kraftigt önskade att göra om det. Det var så vackert och luddigt och lummigt. Jag ville ha den bedövade känslan igen. Då såg jag konsekvenserna tydligt, men struntade i dem totalt.

Men jag måste ladda minnet negativt: tänk om jag hade träffat fel personer på vägen? Det hade kunnat slutat riktigt illa. Och då blir jag lite rädd. Väldigt rädd. Att jag tappade konsekvenstänket helt. Inte en tanke på att jag skadade mig själv. Och sedan att vilja göra det igen gör oron värre.

Jag är rädd för mina överdoseringar. Att jag inte kan hålla mig ifrån dem. Men hjärnan förstår inte inte varför jag upprepar dem.

Vad händer nästa gång?

Märkt , , , , ,

Lönnen

lonnen_sorg

Nu kommer hösten, hösten påverkar mig mer än vad jag vill påskina.

Jag gråter nu. Har gjort, i flera dagar. Och detta kan bero på höstens ankomst.

Men jag ser hösten mycket klarare nu,
du måste hitta dina egna vägar på ditt sätt.”

Träden dör på hösten och så även han.

Jag förlorade en vän. En förebild och en själsfrände. Någon som var mitt allt.

Det fanns ingen som var som han, denna energi i denna man var extraordinär. Och många tyckte om sig själva mer efter man träffat honom. Det blir så när man blir behandlad med vördnad och respekt.

En artighet och vänlighet. Han lärde mig att med artighet och starka ord kommer man långt.

Han hade humor, var fyndig och intelligent.

Hösten kommer.
Då tingen börjar förruttna.

Färgerna exploderar för att sedan förvittra.

Som ett storslaget adjö.

Men hans adjö var lugnt och stilla. Han lugnade mig, min ilska. Jag insåg att hans liv var på väg att ta slut, men vägrade inse fakta.

Om ilskan var stark nog, så kanske något skulle förändras.

Men han var lugn och vacker. Låg rakryggad med stolthet över sitt liv. Han var nöjd. Och det var det som gjorde som ondast. Han var nöjd. Han ville lämna sin plats till någon annan.

Egoismen tog över och jag tänkte: jag då? Vad händer med mig?

Han talade varmt men med trötthet: Du klarar det. Se bara framåt.

Och jag höll hans hand och grät och grät. Vi båda visste att det var sista samtalet vi skulle ha.

Han var lugn och jag var panikslagen. Alla känslor på en gång. Ilska, sorg och frustration. Jag tänkte på hans händer, som var ett par riktiga arbetarhänder.

Jag höll i dem hårt och tittade noga på dem så jag aldrig skulle glömma dem. Verkligen insupa bilderna på dessa händer, som klappat mig lugn när jag var liten och ledsen.

Som hållit i mig när vi gick över gatan.

Dessa händer som visat och förklarat så mycket. Hur man gör saker.

Som har förklarat, experimenterat med syror och baser och skrivit tusentals texter.

Han lugnade min ilska som vanligt, med sin trygghet, så jag återfick min röst jag hade tappat på grund av känsloutloppet.

Samtalet var fint och han tittade med sin knappa syn, på trädet utanför den stora sjukhusbyggnaden. Han njöt av det. Han såg inte mycket på slutet, men han måste ha känt närvaron av naturen. Det var han så glad över. Att han fick ett rum med en jättelik lönn utanför.

Sedan när jag gick därifrån så svartnar minnet helt. Min kropp och hjärna måste ha stängt ned. Att inte orka, kunna eller vilja hantera döden.

Märkt , ,

Känna doften av krig

kanna_doften_av_krig

Jag vaknade till vinandet från raketer.

Helikoptrar och rädsla. Skräck kände jag. Terror och katastrofen var här.

Med bara fötter på golv fullt med insekter.

Någon tar beslutet att bestämma över om vi får leva eller dö.

En man kommer och häller kallt en het kopp svart kaffe på henne. Förnedrar henne.

Hon har inte förstått beslutet men det har jag. Hon leker i misären, förnöjt, med insekterna som om det vore hennes vänner. Jag kan inte hantera detta och brister, men jag kan inte låta min syster se mitt sammanfall, så jag går därifrån.

Det spelar ingen roll hur många skrik som kommer ut ur min mun, hon kommer ändå aldrig komma tillbaka. Men min syster är död. Och detta är oåterkalleligt. Det är ljud jag inte känner igen. Det är ljud som bara kan skapas av krig.

Tårar bara trillar ned, forsar, och att försöka beskriva detta med ord känns omöjligt. Ingenting kan poängtera kylan, tröttheten och tomheten, tillräckligt.

Ljuden jag utstöter låter inte som mina. De kommer någon annanstans ifrån och jag undrar vem det är som låter.

Märkt , ,