Diskussionen om inläggning ventileras igen.
Varför vet jag ej.
Jag borde verkligen ha lärt mig. Lärt mig att hanteringssätten inte är hållbara.
Ändå så fortsätter jag med dem. De inbitna sätten.
Men det är på grund av att de nya är så mycket tamare. Mina vilda drastiska sätt lockar.
De nya sätten är inte integrerade ännu, och vissa sätt frustrerar mig.
Jag talar inte om det med min närmsta vän, han frågar: ”varför har du inte sagt något?”
Jag vet inte varför jag inte sagt något, det handlar nog mer om att jag vägrar inse det själv. Vägrar att känna själv.
Därför upptäcker jag det inte förrän det är försent. I desperation ringer jag akut-teamet och de hjälper oftast. Men det kan bli fel även där.
Kontentan är att jag känner mig skör och vardagssysslor är oerhört svåra. Så som att sitta upp.
Men inläggning är nog inte svaret nu, snarare en tätare kontakt med mottagningen tror jag.
Det är inte försent att försöka att åter ta tag i det, det äckliga som ligger och gnager, det klistriga och svarta.
Under den spegelblanka ytan.
Gräva ned i gruset som inte är vänt på på ett tag.
gunillavonstjernekrans 