Etikettarkiv: känslor

Vi bytte texter

IMG_8454

Jag har bytt texter med en kvinna som heter Eva-Kerstin, och en dikt som fick mig att känna, känna ordentligt, var denna:

Smärta

Smärta
känslor kommer ut
jag skriker och skriker
och hugger i färgen

Smärta
tårarna forsar
för mitt inre behöver
mitt inre det kräver
NÅGON

Det är inte så vanligt att jag känner in känslor där de hör hemma. Så denna dikt är ovanlig på det viset.


Hennes sida heter www.steeperz.com

 

Märkt ,

Frågor

fragor_inläggning

Diskussionen om inläggning ventileras igen.

Varför vet jag ej.

Jag borde verkligen ha lärt mig. Lärt mig att hanteringssätten inte är hållbara.

Ändå så fortsätter jag med dem. De inbitna sätten.

Men det är på grund av att de nya är så mycket tamare. Mina vilda drastiska sätt lockar.

De nya sätten är inte integrerade ännu, och vissa sätt frustrerar mig.

Jag talar inte om det med min närmsta vän, han frågar: ”varför har du inte sagt något?”

Jag vet inte varför jag inte sagt något, det handlar nog mer om att jag vägrar inse det själv. Vägrar att känna själv.

Därför upptäcker jag det inte förrän det är försent. I desperation ringer jag akut-teamet och de hjälper oftast. Men det kan bli fel även där.

Kontentan är att jag känner mig skör och vardagssysslor är oerhört svåra. Så som att sitta upp.

Men inläggning är nog inte svaret nu, snarare en tätare kontakt med mottagningen tror jag.

Det är inte försent att försöka att åter ta tag i det, det äckliga som ligger och gnager, det klistriga och svarta.

Under den spegelblanka ytan.

Gräva ned i gruset som inte är vänt på på ett tag.

Märkt , , ,

Fobi

fobi_kanslor_terapi

Jag behöver ständigt påminna mig själv om att inte stänga av, stänga ner. Detta är någonting jag glömmer ofta. Väldigt ofta. Vid nedstängning så havererar allt.

Här har jag kommit fram till den kanske tydliga kedjan: Jag känner många saker som jag inte begriper alls. Därför trycker jag ned det under den metaforiska ytan, där man tror att det inte finns längre. Men det ligger där, ligger där och ruvar ägget som visst inte får finnas.

Men ibland så måste känslorna komma ut och släpps okontrollerat fram. Av detta så lär sig hjärnan att det är farligt och jobbigt att känna och man stoppar gladeligen ner det under ytan igen. Istället för att ta det när det kommer, omedelbart.

Att förhala. Förhala, allt ifrån brev och vardagsstress till katastrofer. ”Jag tar det sen.” Båda två dilemman är luriga på olika sätt.

Då man inte kan dra några slutsatser var känslan kan placeras, och inte heller kan konstatera vad det är för känsla så är det svårt att ta tag i det.

Den korta meningen jag har bestämt mig att bruka: ”ta det Nu,” har hjälpt ganska drastiskt.

Men ofta är det så, jag har gått i terapi ganska länge nu och de revolutionerande hjälpsamma sakerna, har varit så fruktansvärt enkla. Men jag har verkligen inte sett det tidigare och inte heller förstått det.

Det är nog det det handlar om, att få perspektiv och meningar implementerade i en, som man kan bruka sig av när de gamla sätten och de gamla orden inte fungerar längre.

Men detta har jag nu tappat och behöver påminna mig om att det har gått. Det har gått att ta tag i saker och ting på en gång. Även känslor.

Det måste man. Annars hamnar man i denna situation. På sista tiden så har jag blivit nästan fobisk för att känna känslor. Jag har velat döva in i det sista. Men verkligheten fungerar inte så. Man måste hantera saker och situationer som uppkommer. Man kan inte gå skyddad.

Märkt , ,

Mani

mani_stress

Jag vilar boken lätt på katten, det rycker lite i honom, han förstår inte vad det innebär. Och inte jag heller. Men sysslolöshet och för hög hastighet befinner sig i min kropp.

Han rättar till sig och somnar om. Jag har varit aktiv idag, för aktiv. Att arbeta med något till svetten lackar innebär tydligen att man jobbar för hårt. Men när man är manisk så går det fort.

Jag gräver i potatisjorden, och letar, letar efter ro. Jag hittar ingen, kroppens anspänning dröjer sig kvar.

Fingrarna är för snabba och det blir korrekturfel överallt. Det går inte att samla ihop allting så det blir bra. Jag blir frustrerad och arg, för att kroppen är för långsam. För att det blir för många fel. Jag tvingar då hjärnan under enorma hot, att åtminstone försöka att fokusera på en bokstav i taget.

Hjärnan är för snabb och fingrarna känns slöa, som de vadar i lera.

Kroppen känns snabb men är seg som tuggummi i förhållande till hjärnan och själen.

Att försöka sakta ned, och öka för nu går det fort, samtidigt som det går långsamt.

Jag funderar nu om de olika variablerna som är jag, försöker tävla mot varandra.

Ett blandat humör som frustrerar mig något så enormt.

Märkt , , , ,

Den svarta bollen

angest_kanslor2

Det finns inga gränser och inte några konturer, känslor suddas ut och blir en.

En oformlig massa. Var slutar du och var slutar jag?

Vilken färg?

Klumpen som oroligt rör sig, och stör.

En taggig svart boll blir vi. Lite luddigt.

Vilken form?

Var går gränserna?

Att inte veta vems känslor som tillhör vem gör att det blir svårt.

Allt går under huden, och kryper som myror.

Kliar.

Vart känns det bra att vara?

Märkt , ,

Väntan

vantan_mani

Väntan,

all denna väntan.

Frustrationen.

Djupa andetag.

Det är så att jag inte står ut.

En agitation.

Allt går för långsamt.
Det känns som om hjärnan försöker ta sig upp till mani men inte lyckas, p g a eller tack vare medicinering.

Men försöker gör den.

Väntan driver mig till vansinne.

Nu under ett par dagar, har jag minskat min medicinering på eget bevåg, och det känns som om jag kom ut ur en dimma.

Tjockleken på hinnan tunnades ut, lättade, och det var skönt.

Nu vet jag inte hur konstruktivt det är i längden men för nu, så tänker jag att jag får njuta av det så länge det varar.

Kanske jag känner mig hemma. Kanske det är bekant.
Oavsett, så får det vara så.
För nu.
Så länge det håller.

Jag vet inte om jag vill tillbaka till den tjocka hinnan. Det känns som att ligga i livmodern, utan omvärlden. Skyddad men inte aktiv i livet.

Skyddad av extra hud.

Märkt , ,

Finnas

finnas_kanslor

Kan jag göra något?”
Ja, prata med mig.”
Om vad?”
Vet inte.”

Hjälplöshet, och en känsla av att inte kunna göra något.
Att hjälpa genom att bara finnas.

Att fokusera på andningen vid stress.
Ta hand om dig själv för att bli tryggheten.

Ingenting, allt. Vad som helst.”

Bara prata.

Jorda på något vis.
Fästa tanken på något trivialt och konkret.

Träningen att skapa lugn.
På insidan och på utsidan.

Innanför och utanför.

Jag kanske inte får vara med.
Att vilja hjälpa så innerligt att man blir apatisk.

Andas.

Det går inte alltid tror man.

Att inte vara rädd för rädslan, eller ilskan.

Genom att vara.
Finnas.

Och innerligt se.

Märkt ,

Ett barns talan måste man föra

barn_trots_kanslor

Gamla knutar löses upp, gamla lösa trådar fästs.

Det gamla krockar med det nya.
Irrationell förvirring.

Släck lyktan.

Gammalt, nytt, knyts upp. Knyts ihop.

Löses upp.

Jag vågar inte.

Trots.

Jag vägrar.
Vägrar känna.

Känslor är farliga, det blir för mycket.
Ilskan känns för aggressiv, sorgen gör för ont och glädjen försvinner för fort.

Därför stängs jag av.

Tala med den inre barnet säger man. Mitt barn är misstänksamt.
Och ensamt.

Allting är läskigt och ingenting känns rätt.

Det gamla krockar med det nya.

Jag talar till henne, hon tittar misströstande på mig.
Försöker få med henne ut i vida världen.

Men hon tittar på mig med isblåa ögon och trotsar mig. Envist.

Men hon vägrar.

Märkt , ,