Etikettarkiv: ångest

Demolering och dagen jag ringde 112

demolering_panikangest

Det bara skär, skär som knivar.

I ryggen, i magen men mest i själen.

Tafatt men i vild panik ringer jag samtal efter samtal efter hjälp.

Tankarna går om jag ska ringa 112 för att förklara att jag måste bli kopplad till präst.

Jag undrar hur jag någonsin ska kunna komma tillbaka fullt.

Jag tror att jag förstör och demolerar.
Kvinnan på larmcentralen är varm och vänlig.

Samtidigt tänker jag att jag ska sluta med mina mediciner. För att förstöra rejält.

Logiken är icke klar.

Men att känna meningslöshet, tomhet och utanförskap är inte roligt.

Rädslan kommer, för att jag ska tappa den säkerhet jag har.

Märkt , , , ,

Mina actiondrömmar

mina_actiondrommar_dod_angest

Actiondrömmar och betong som grusas,

olyckor och kaos.

Ett enda virrvarr.

Ett tungt fordon över huvudet, redo att falla.

Rädsla, fruktan för döden.

Symbolik och symboler.

Splittras över väggarna.

Märkt , ,

Närheten

narheten_karlek

En närhetsångest, jag inte känt av tidigare.

Att behöva någon som trycker av.

Fjädern som släpps.

Ångest att inte få den.

Märkt ,

Fryser

fryser_angest

Finns det inget att göra, se bara till att du inte fryser.

Sitter du i fast i Ingentinget, se bara till att du inte är kall.

Acceptera att inget finns att göra, känn alla känslor som kommer med detta.

Möt dig själv, det mest skrämmande för mig, och hämta en filt och ett par extra sockor.

Se till att du inte fryser.
Sätt dig ned och låt tiden gå. Omhulda dig själv.

Krama dig själv mentalt.
Drick någonting varmt.

Låt det vara.

Märkt

Försvunna ansikten

forsvunna_ansikten_angest
Skr
attande barn flyger förbi på
hornhinnorna.

Att ge plats? Nej. Jag behöver min egen.

Det skrämmer mig. De är inte gulliga. De hånar mig.

Ångest. Tunnelbaneångest.

De skrattar.
Och skrattar.

De är inte spädbarn längre. De är deformerade djur som överväldigar mig.
Min andning har upphört. Jag måste tänka på att andas.
Djuren med ansikten som barn gapar och skrämmer mig.

De hemsöker mig mitt på blotta dan, på tunnelbanan.

Rädslan för att kräkas. Men de äcklar mig. Ordentligt.

Vanföreställningen på ansiktena är grov.
Och min andning tvingar jag till att vara lugn.

Tvingar till sans.

Försöker reglera mig efter bästa förmåga.
Reglera, så jag kommer åter.

Bort från barnen, de deformerade.

Åter till tunnelbanesätet. Åter till andningen.

Komma tillbaka ifrån känslorna.

Bort från barnen, de deformerade.

Åter till den skakande vagnen, och inse att nästa station är då jag ska av.
Jag inser att jag klarat det.

Paniken kom aldrig.
Intensiteten var stor. Men paniken kom aldrig.

 

Märkt

Maskrosfjun

maskrosfjun_angest

När ångesten tar sig igenom barrikaderna, bryter sig fram och avancerar. Likt i krig.

Tar sig in bakom murarna och bryter sönder
från insidan.

Vänd den ut och in och vänd på den åt det håll du vill.

Andas på den. Blås på den och se hur den splittras.

Som maskrosfjun.

Märkt ,

Nu

nu_ångest_gunillavonstjernekrans

Jag har precis vaknat, och jag håller på att gå sönder.

Att vakna till smärta.

Märkt , ,

Ångestsömn

angest_somn_oro

Jag ville inte väcka honom, för det är det hans kropp vet, att oro väntar.
Därför söver den sig själv.

Jag ville ha sympati, men avstod.

Att känna sig förbisedd och försöka fokusera på annat. Att vara inne i en smärta. Så hårt.
Men att låta sömnen döva.

Sömnen tar vid när man inte orkar ha ångest längre.

På sjukhuset då jag var inlagd, så skrev jag och somnade och skrev och somnade.

Men det är nyttigt tror jag. Både att sova bort ångest under kontrollerade former och att skriva.

Ett sorts helande.

Väck inte den ångestfyllde som sover är kanske en regel där.

När det inte finns fler alternativ så somnar man, kanske av uttröttning.

Att ångest är ett föråldrat sätt för kroppen att säga till om fara är kanske sant, men det förringar inte smärtan i det.

Att lämna den ångestfyllde sovande i sin lindring, sömnen kan vara gott. Och hoppas att ångesten ger vika.

Att ge någon vilan den så innerligt behöver.

Märkt , ,

Evidens

evidens_ångest

Evidens på att någonting finns.

Även fast jag har konkreta bevis på att någonting har inträffat, så har jag ibland svårt att tro på det.

Ett ifrågasättande av verkligheten. Vad som skett och inte skett.

Detta ter sig märkligt då jag borde se det inträffade grundat på bevisen. Men så är det ej. Hjärnan ställer till det och säger att det inte bevisar någonting.

Detta är märkligt. Hur hjärnan ställer till det. Att inte tro på verkligheten, vad den nu är för något. Men vi ponerar att verkligheten är den sanna, då borde hjärnan kunna ta in den, det som har skett. Att kunna ta in minnena och bevisen på händelserna. Men det gör den inte. Den bara ifrågasätter och ifrågasätter.

Två exempel: en trasig jacka bevisar ett hundbett, men hjärnan vägrar tro på det. Ett rivmärke från tanden på hunden på armen bevisar att hundens tand tog i. Eller en inspelning som visar på sanningen. Men dessa minnen ifrågasätts.

Detta gör den med så många ting och jag undrar vad det är för funktion i detta. Vad det fyller för verksam effekt. Om det är någon försvarsmekanism?

Det är frustrerande. Att inte få veta att någonting är sant, verkligt och befäst.

Att alltid tvivla på sina sinnen, tankar och känslor. Att aldrig få tryggheten som kommer i och med att någonting är sant.

Lugnet som finns i att ens egna sanning ligger i ens historia. Istället känner jag bara stress, en spändhet och otrygghet.

Hur jag ska komma ifrån detta vet jag ej, då jag inte vet någonting om det. Bara att det stör och inskränker mitt sanna jag. Den jag vill vara.

Det naggar på självförtroendet att inte kunna landa i att historian har haft sin gång och att jag har deltagit i den.

Märkt , ,

Vardagsfysik

vardagsfysik_grubbel

Att studera vardagsfysiken i vattenpärlor på en vindruta och ponera att man skulle bli yngre med åren.

Vad gör jag här?

Jag skriver.

Att titta på sina händer som har sett och känt så mycket. Känna och notera hur de greppar ting.
Tyngden i telefonen, flödet i vattnet som rinner över ens händer.

En visselpipa ljuder. Väcker mig. Väcker min trötta kropp.
Ljud i drömmar som nästan hörs på riktigt.

Det är såhär att vara jag.

Skrämmande bilder på hornhinnan.

Med händer som knutit sig.

Hårt.

Av ångest. Av drömmar.

Mardrömmar.

Att känna vatten som porlar över fingertopparna tar mig tillbaka.
Till verkligheten, verkligheten som möjligtvis är vår.

Märkt

Vidare

vidare

Att vända blad.

Se framåt.

Nu måste jag vidare.

Strunta i rädslan för vad som komma skall. För detta går inte.

Det är jag som är ansvarig för mitt liv.

Rädsla för rädslan.

Rädslan för ångesten.

Ångesten som är så stark.

Den återkommer i skov och verkar aldrig sluta.

Men framåt måste jag.

Jag sliter som ett djur.

Framåt.

Märkt , ,

Dagen jag lades in

kanslor_infor_inläggning

Någonstans längs vägen har konsekvenstänkandet försvunnit. Eller inte försvunnit men jag struntar i konsekvenserna.

Jag lade in mig för att jag inte ville hamna på intensiven. Jag såg tydligt konsekvenserna av mitt kommande handlande, men tänkte göra det ändå. Detta berättade jag för min behandlare och hon kallade in läkare.

Nervositet uppkom när jag insåg vad som komma skulle. Att bli inlagd. På sjukhus, för att mitt mående påverkar mig så pass mycket att jag bestämt tänker ta en större mängd piller.

Läkaren ringer omedelbart till avdelningen men ingen plats finns. Hon går iväg och säger att hon skall hitta en plats till mig. Jag och min vän får inte lämna lokalen, utan får sitta och vänta i ett tomt samtalsrum till en lösning finnes. Detta skedde vid lunch och hon sade till behandlaren: ”ge dem mackor, kaffe, vad än de vill ha.” Vi nekar vänligt, båda två. Jag av nervositeten som gjorde mig illamående och min vän, kanske av samma anledning. Jag satt med handsvett och oro för vad som komma skulle. Vart jag skulle hamna någonstans. Vi fick vänta ganska länge, men lösningen kom i formen: läkaren. Som sade: det finns en plats nu.

Jag blir hämtad och eskorterad, det kändes att det var en rutin som skulle följas. Att eskorten skulle gå till på ett visst sätt. Men det var skönt, kvinnan pratar lugnande med mig och säger att detta inte är så dramatiskt. Ibland behövs detta. Och visst är det så, för min egen säkerhet.

Men allt är läskigt den första gången. Jag hade många föreställningar om hur det skulle vara på avdelningen. Att det skulle vara riktigt sjuka personer där, men alla var där av i princip samma anledning som jag själv.

Det var mycket lugnt på avdelningen, det var några som vankade av och an, vissa tog kontakt, men de flesta höll sig för sig själva.

Hur hamnade jag här? Det var en mängd småsaker som skedde vid början av svackan, men inte någonting av större betydelse. Det var nog så att de skapade en kedjereaktion som resulterade i att jag inte ville känna. Känna alls.

Därför stängde jag ned. När jag stänger ned får jag ångest. Det är bra att känna, hör jag mig själv säga. Men kan jag applicera det på mig själv? Det är så svårt att känna in känslan och placera den vart den hör hemma. Och det kan göra ont.

Det kommer att göra ont, men det måste göras. Sliten. Men det finns inget annat.

Märkt , , ,

Dimma och muller

dimma_och_muller_panik

Att hålla uppe den sociala normaliteten.

En känsla säger: ”kan ni släppa in mig till tryggheten?”

Fast ändå inte.

Alkoholsuget finns, och bensodiazepinsuget är stort.

Alla ser så balanserade ut i ett väntrum.
Men inombords är det säkert kaos.

Själv så skulle jag helst vilja öppet skrika.
Jag vill ha ett skydd.

Ett litet skal. Som jag kan öppna när jag vill. Öppna för de värdiga.

Men jag känner att jag inte kan upprätthålla min fasad. Hur jag ser ut. De ser, de ser vad jag känner.

Till och med det har rasat. Att kunna sitta i ett väntrum utan att behöva musik, med panik skrikande i ögonen.

Hela väntrummet drunknar. Och allt bara smälter. De som sitter i väntrummet känner vad jag känner. Det är svårt att inte smittas.

Dimma och muller drar in och det märks.

Men de kan upprätthålla normaliteten, i mina ögon.
Vissa ser ned i sina telefoner, andra sminkar sig. Någon plockar lite i sin väska.

Men kanske de känner samma sak. De känner kanske också att väggarna rämnar. Att alla ser.

Alla känner.

Märkt , , ,