Etikettarkiv: vänskap

Dimhöljd hud

dimholjd_hud_karlek

Att känna den tunna hinnan av hud, som egentligen inte finns.

De ögonen som skär genom glas.

Vilja vidröra den hud, det skägg som är framför mig.

Dimhöljd hud under fingertopparna.

Ingen självmedvetenhet, på det vackra viset.

Mötas, mötas något så innerligt.

En kommunikation både med ord och utan.

I ett enkelt rum med en lampa som hänger ned som gör ljuset skumt.

Men vi ser varandra. Ser varandra.

Inte att ge, inte att ta. Att existera och att finnas. Ihop.
Ingen nervositet, inga tankar. 

Bara närvaro och skönheten i sitt yttersta.

Dimhöljd hud i som går in i själen.

En medvetenhet och att känna.

Blunda, blunda och känna.

Andas. Andas i symmetri.

En kärlek till en annan människa som inte kan förklaras.

Den är olik all annan.

Men att bry sig och ta hand om.

En större kärlek.

Märkt , ,

Jaga änglar

jaga_anglar_fobi

Ängeln svarade inte, ska man bli orolig? Nej, jag vände mig om och såg henne framför mig. Hon var en bit bort, att jaga änglar, är det värdigt?

Jag såg henne och funderade en bråkdel av en sekund om jag skulle jaga efter henne?

Det gjorde jag.

Hon är lite impulsiv, stressad och fantastiskt snäll. Hon hade visst dubbelbokat.

Jag sjönk. Tomheten infann sig.

När tomheten känns som när tomhet känns som värst.

Att fylla tomhet, hitta något annat som kan ge positiva konsekvenser.

Hon tog mig ut i världen. Ut i vimlet. Men jag var tvungen att kapsla in mig, för att klara av människorna som rusade omkring mig.

Jag stod i min bubbla, och såg världen mycket snabbt. Själv rörde jag mig i ultra-rapid. Kontrasten var märklig tyckte jag.

Jag funderade över detta en stund.

Men det var helt dugligt. Inga större uppenbarelser eller äventyr hände, men jag fick mig en Chai-latte.

Ängeln hjälpte mig att ta mig ut och det var den största förtjänsten. Även fast mötet inte blev som var tänkt så dög det. Då jag kom ut ur min trygghetszon.

Dagar som man inte orkar spendera ute, kanske man ibland ska spendera ute.

Om det såväl bara är för att exponera sig för den fobi som ligger under ytan. Och trösta sig med en Chai-latte.

Inte ett ord kom till mig, inte heller en tanke vågade visa sig. Inte en känsla. Det var helt tyst.

Men jag tittade på filmen framför mig, och insåg att jag inte var delaktig i någon av parterna.

Isolerad satt jag. Men jag var ute.

Ute.

Märkt , , , , ,

Varelsen

varelsen_frihet_karlek

Jag går i ett konstant trauma känns det som, jag har aldrig haft känsla för tid, rum eller plats. Eller mening.

 

– Åh! Jag skrev poesi om ugglor!

 

Vems fotsteg följer jag?

Hon vill skydda mig, det känns i hennes kramar. Men ändå så har jag svårt att lyssna.
Slungas tillbaka till svunnen tid. Så som kramper kommer det minnen.

Relation efter relation.

En röst i nuet: ”du såg så rädd ut?”
Nej, svarar jag med det hårda skalet på.

Ett sms bryter av.

Jag vandrar i trauma upp till knäna.
Och återupplevande
vaksamhet
minnesförlust

är daglig dags.

Hur länge dröjer kollapsen?

Men det enda jag vill är att döva.

Litar du på mig?”
Jag vet inte.”

En vacker kvinna dansar, själv.

Hon säger med det skönaste leende:”varför är jag den enda som dansar?”

De tre andra sitter hänförda. Men ändå i sina egna världar. Tillsammans.

Hennes ord sjunker in, och de tre andra ansluter sig till dansen.
Vi upplöstes och andades samma luft. När inga konturer finns längre.

Varför kan man inte alltid få känna såhär?

Sluta vara så snygg.”

Med gungande rörelser dansar vi, nära, nära.

Jo det gör jag, litar på dig.”
Det visste jag redan, men det var skönt att höra det från dina läppar.”

Vi är befinner oss inte kvar i lägenheten längre. Vi är på taket, i himlen och i jorden. I våra hjärtan.

Lycka och sorg finns i samma rum, i samma människor, snart så kunde jag inte känna om det var hans känslor som existerade. Om vi existerade överhuvudtaget.

Vi var ett väsen med samma livskraft, samma tyngd. Samma sorg.

Alltet samlat i den lilla ettan i den stora staden med vinflaskor på bordet.

Och människor som bara gråter, skrattar, andas och njuter.
Fyllda av kärlek.

 

Märkt , , , , ,

Matkassen

matkassen_karlek

När han kom in genom dörren med kassen så kände jag mig lycklig.

Att glädjas så över en matkasse. Jag älskar när någon kommer in i mitt hem och har en matkasse med sig.

Men jag har en vag misstanke att det inte handlar om det konkreta.

Jag misstänker att det handlar om något mycket djupare och mer magiskt, en kärlek och värme. Kanske ett omhändertagande och att visa att man bryr sig.

En handling som värmer. Tacksamhet och omtanke.

Ömhet.

En skönhet mellan människor. Känna tacksamhet över det triviala är inte trivialt. Som någon symbolik skulle finnas.

Finnas i plasten eller pappen som prasslar, en kärlek som överväldigar och värmer.

I påsen finns mat och kärlek, hjälp, när hjälpen behövs.

I påsen finns ett djup som inte kan finnas någon annanstans.

När personen kommer in genom dörren, ler och ber om en kram. Då känns det. Det känns i hjärtat.

Nyfikenheten vad som finns i påsen. Vad man kan skapa för magi med det man hittar.

Det påminner om pappa, när han kom hem med leksaker han hade inhandlat efter jobbet, till mig.

Det blir som någon typ av återkoppling till mina minnen. En far som kommer hem till sitt barn och vill ge någonting vackert för att glädja.

Magin som finns i maten som skapas. Närvaron som finns i matlagningen och närheten i att dela en måltid.

Att dela, dela kärleken som skapas när man hjälper varandra.

Märkt , , ,

Den gamle mannen

den_gamle_mannen_drom

Den äldre mannen kom till mig i en dröm i natt. Jag kände honom mycket väl. Han dog 2005. Och jag har aldrig mött honom sedan dess. Men nu mötte jag honom igen och det var fantastiskt. Vi talade och diskuterade. Om många ting. Tänk att denna dröm kanske egentligen varade i en sekund, fast det kändes som om vi fick tid för varandra.

Denna man har betytt och betyder mycket för mig. Jag har aldrig riktigt släppt hans död, den gick inte att processa. För att den fick inte finnas, men ändå fanns den. Då, kände jag att han inte fick dö. Ur en rent egoistisk synpunkt. ”Hur ska jag klara mig utan honom?” Tänkte jag.

Och i dagsläget så känner jag att jag har så mycket att berätta för honom, det är så mycket som har hänt. Jag behöver honom även idag.

I drömmen som jag fick för en kort sekund, kunde jag berätta för honom en bråkdel av vad jag egentligen ville berätta för honom. Viktiga ting. Ting som sker på daglig basis. Vi pratade länge i drömmen men det var inte tillräckligt.

Jag tänker på honom idag. Med vilket intresse han lyssnade på det alla hade att säga. Han tog sig tid. Speciellt för barn. När det gällde mig så blev han intresserad av det mesta som intresserade mig och blev således en del av detta.

I slutet av den långa eller korta drömmen så kom jag fram till ett trappsteg, ett stort sådant. Det är nog mycket symbolik i detta, jag har ett stort trappsteg framför mig. Ett trappsteg man måste klättra över. Inte en vägg. Ett stort trappsteg. Som om jag vore en miniatyr-människa. Som trappsteget blir ett berg. Åter. Berget.

Det är väl enkelt att tolka symboliken i detta men den var viktig för mig.

Meningen: ”att försöka ringa till någon som inte finns.” Känner nog många igen sig i. Man hinner liksom inte förstå att personen är borta. Samtidigt älskar jag denna mening för att den beskriver Den oändliga kärleken, men även sorgen.

Jag försökte ringa många gånger innan jag förstod.

Förstod att han var död.

Men jag har i alla fall drömmen, så vi fick återkoppla lite av vad som hänt sedan han lämnade det fysiska tillståndet.

Märkt , , , ,

Symbios

symbios_separation
Något rycktes ifrån mig, eller hon gick frivilligt.

Utan några steg bort.

Inget hejdå.

Det var en grov separation,
som jag inte delat med mig ordentligt till någon.

Vi levde i symbios.

Vårt egna band vi knöt ihop,
och skapade.

Och hur ont det gjorde när vi gick skilda vägar.

Det var ibland så strålande som en saga, som få ens vågar drömma om.

Det var som en kärlekshistoria.

Och ibland var det så ledsamt och kanske till och med destruktivt,
men det var vårt.

Det var vår saga.

Vi delade till en början allt.

Våra ögon glittrade.

Allt var möjligt, bara vi var tillsammans.

Det var vi, mot lärarna, mot mobbarna, de som tyckte vi var annorlunda.
Vi som skrev mörka och svåra dikter, pratade ett språk de inte förstod.

Innan dess var det som att falla i mörker.

Utan någonting att greppa.

Men hon och jag blev till sist ett.

Några hade svårt att förstå, hur vi kunde leva på det viset, men för oss var det som en ny levnadsform.
Det var bland annat detta som senare förstörde relationen.

Sedan kom lögnerna,
både från min sida, och hennes.

Slutenheten.

Manipulationer.

Problem.

Att hitta sin egen vuxna identitet.

Att komma vidare.

Märkt , , ,

Han var vacker när han grät

Någonting har gått sönder för länge, längesedan.

– Vill du ha kaffe?

– Nej, det smakar ingenting längre.

Tårarna rinner utav all ångest, sorg och ilska:
nej, vrede.
Av alla människors okunnighet.
Hur blinda de är.

Kanske ännu mer hur oförstående och blind jag själv är.

– Vill du ha kaffe?

Vreden vänds mot mig själv.
Gör detta mig till en hycklare?

Eller gör jag som alla andra?
Flyr?

Skräcken att möta sig själv,
konsten att möta sig själv.

För ett kort ögonblick kunde jag möta skräcken,
stirrade den rakt i ögonen och blankt vägrade vara rädd.
För ett ögonblick.

Med tårfyllda ögon konstaterar jag att det är fruktansvärt lätt att falla i glömska.

– Vill du ha kaffe?

(Jag vill inte känna mig som en belastning.)

Tårarna vägrar sluta rinna, är det dessa som skall rena mig?

Men jag svor, att aldrig glömma din röst. Att åter repetera den då och då,
i mina tankar och minnen av dina ord.
Eden är hållen.

Jag ser hösten mycket tydligare nu, och vad är kunskap?

– Men hur börjar man?
– Du måste hitta dina egna svar, på ditt eget sätt. Jag tror på dig.

Men hur lyckas man med att trotsa sig själv?
(Måste man det?)
Jag vill inte fly.

– Kan jag hjälpa dig?

Jag tror att modet finns vid ett köksbord, tillsammans med en del av sig själv man har i en vän.

  – Vill du ha kaffe?

  – Ja, tack gärna. Vi börjar där.

Akta dig för mördarsniglar, men rädda snäckor.snackor_han_grat

Märkt