Etikettarkiv: trauma

Minnesbilder som känns

minnesbilder_som_kanns_det_ar_självhatet_som_talar

Jag känner det i handen
Det klibbar svider och sticks
Minnesbilder från fjärran
Jag trodde tryggheten bodde där
Tänk så fel jag hade
Men känslan i handen dröjer sig kvar
En känsla av hud mot hud
Och andningen
Knarrandet av sängen

Tänk så fel jag hade

Jag kan inte tänka på annat än:
Varför drack jag så mycket?
Detta kan debatteras om i olika kanaler.

Men jag trodde jag var trygg

Klibbande

Hud mot hud

Ångest
Blandas med skratt
Och dumhet

Jag trodde det var kärlek
Tänk så fel jag hade
Det fanns ingen framtid

Ingen kärlek

Bara ett utnyttjande av varandra

Vad reducerades jag till?

Märkt

Duschen eller övergreppet

duschen_valdtackt

Jag klev in i duschen och väggarna började brinna.

Det jag gjorde mot mig själv var nästan värre än vad han gjorde mot mig.

Allt för att bli ren igen.

Jag greppade alla lösningar jag kunde få, alla smitvägar. Inget spelade någon roll. Jag skulle bli ren.

Jag ville inte dofta, stinka som han.

Jag blödde, så det rann. En erinran om vad som skett. En erinran som sade att detta var sanningen.

I brist på annat, tog jag en gröngul svamp. Och skrubbade. Inte med den gula sidan.

Varför skrubbandet var ett val kan man också fråga sig. Men det blev som en reningsritual och detta renade mig, en liten stund. Jag blev vackert röd och nöjd av min egna behandling.

Skakningarna i kroppen avstannade en aning. Minskade lite och det var nog då jag började tänka.

Vilket jävla offer jag är.”

Den atypiska offerscenen, i duschen skrubbandes ren, blödande. ”Nu har du blivit en stereotyp också.” Med en ton som inte kan tolkas som annat än översittande.

Han sade hejdå genom dörren och jag svarade bisarrt nog adjö normalt adjö.

Tiden förflöt i duschen lång tid efter han hade gått. Jag skrubbade mig om och om igen. Medan tankarna spädde på självhatet, liksom försvann händelsen och jag mådde bättre.

Det är mycket enklare att hata sig själv för att man utsätter sig för sådant.

Då behöver man inte riktigt kännas vid det. Och efter ett tag blir händelsen sekundär. Den finns knappt, om ens alls. Kanske förtränger det helt.

Märkt , ,

Varelsen

varelsen_frihet_karlek

Jag går i ett konstant trauma känns det som, jag har aldrig haft känsla för tid, rum eller plats. Eller mening.

 

– Åh! Jag skrev poesi om ugglor!

 

Vems fotsteg följer jag?

Hon vill skydda mig, det känns i hennes kramar. Men ändå så har jag svårt att lyssna.
Slungas tillbaka till svunnen tid. Så som kramper kommer det minnen.

Relation efter relation.

En röst i nuet: ”du såg så rädd ut?”
Nej, svarar jag med det hårda skalet på.

Ett sms bryter av.

Jag vandrar i trauma upp till knäna.
Och återupplevande
vaksamhet
minnesförlust

är daglig dags.

Hur länge dröjer kollapsen?

Men det enda jag vill är att döva.

Litar du på mig?”
Jag vet inte.”

En vacker kvinna dansar, själv.

Hon säger med det skönaste leende:”varför är jag den enda som dansar?”

De tre andra sitter hänförda. Men ändå i sina egna världar. Tillsammans.

Hennes ord sjunker in, och de tre andra ansluter sig till dansen.
Vi upplöstes och andades samma luft. När inga konturer finns längre.

Varför kan man inte alltid få känna såhär?

Sluta vara så snygg.”

Med gungande rörelser dansar vi, nära, nära.

Jo det gör jag, litar på dig.”
Det visste jag redan, men det var skönt att höra det från dina läppar.”

Vi är befinner oss inte kvar i lägenheten längre. Vi är på taket, i himlen och i jorden. I våra hjärtan.

Lycka och sorg finns i samma rum, i samma människor, snart så kunde jag inte känna om det var hans känslor som existerade. Om vi existerade överhuvudtaget.

Vi var ett väsen med samma livskraft, samma tyngd. Samma sorg.

Alltet samlat i den lilla ettan i den stora staden med vinflaskor på bordet.

Och människor som bara gråter, skrattar, andas och njuter.
Fyllda av kärlek.

 

Märkt , , , , ,

Att nå

att_na_trauma

Jag går ifrån, då jag känner att jag smittas. Kontakt med människor gör fysiskt ont och snälla människor gör ännu ondare.

Jag vill inte smittas, allting snurrar och verkligheten blir kletig. Rädslan av att spontant bli galen är överhängande. Allt kändes så abstrakt, som i en målning av Dalì. Geggiga klockor som rinner, och kaos. Men säger jag något så vet jag att jag genast skulle ångra mig. Vid tillfällen som dessa så brukar jag beskriva det som en Van Gogh-känsla. Man har så hög ångest att man känner sig tokig.

Rädslan att göra mig illa och tillitsbristen är enorm. Det känns som ett monster som försöker bryta sig ut ur min kropp medan jag själv är handlingsförlamad. Omgivningen bara rusade omkring mig.

Jag noterade att min telefon låg och lös. Jag tänkte: ”detta drar ju batteri.” Men jag kunde inte göra någonting åt det.

En tjej kommer fram och lägger sin hand på min axel och säger: ”Jag ger dig extra styrka, du ser ut att behöva det.”

Det värmer men jag vill att hon ska gå. Fly, så inte ångesten smittas.

Jag försöker prata normalt och frågar slentrianmässigt och ytligt hur hon mår osv. Men hon synar mig. Hon är inte rädd, och tillåter inte att hon blir bortstött. Hon kliver in med förvånansvärt enkla steg, in i molnet jag har ovanför mig och i mig.

Jag sitter paralyserad och min kropp känns som en luftballong. Och hon är varm och vänlig.

Hon vägrar bryta sin envetna och goda blick.

En människa jag egentligen inte kände, följde sin arm och drog ur ting jag egentligen ville skydda henne ifrån.

Och hon kunde möta det.

Märkt ,