Etikettarkiv: tomhet

Hoppet är borta

hoppet_ar_borta_tomhet

(gammal ej dat.)

Jag sätter nu stopp, inget mer hopp, jag vill inte ha det.
Jag lämnar hoppet där det ska vara. Där borta, hos någon annan.

Jag ser att ”jag vill inte ha det” är en försvarsmekanism som gör situationen enklare att hantera.
Men så är det.

För nu.

 

Märkt , ,

Depression

depression

Depression, aktivering när ingen energi finns. ”Jag orkar inte,” är vanliga ord i detta tillstånd.

En omåttlig trötthet. Total dränering, och en känsla av meningslöshet. Ögon som rinner, och kallsvettningar.

Muskler som känns slöa och tafatthet.

En trötthet i rösten som släpar sig fram, släpar sig ut.

När den egentligen inte vill.

En dränering som kommer av varje ord som yttras.

Någon nära säger:

Kan du bekräfta att du hör vad jag säger?”

En vag nickning eller ett tafatt ”ja.”

Men detta är väl osanning, hur kan man höra när man inte orkar stå upp eller ens tänka?

En tröghet och fördröjning i talet och även i skriften.

Hur kan jag finnas när tankeverksamheten avstannar?

Märkt , , ,

Hösten och tomheten

host_och_tomhet_depression

Att se en värld av sepia, jag känner mig bitter och tom. Allt dör.
Personen bredvid mig säger: ”men det är väl vackert?”
Jag tänker att han kan ha rätt, men jag känner det inte.

Bitterheten tar överhanden.
Jag känner mig introvert, svarar knappt och drar upp min halsduk. Jag undrar när röken ur munnen kommer.

Det är inte vackert. Det är mörka tankar som drar förbi. Som skuggor från förr.

Höstens ankomst.
Melankolins tid.

Vi promenerar vidare, i tystnad. Han kanske blev obekväm med frånvaron av reaktion från mig. Han tänker på sitt och jag tänker på mitt. Löven är så monotont färgade så jag blir förvirrad.

Vackert, jag tänker på ordet. Det är ett vackert ord i sig.

Allén vi promenerar under och talar om, är stor och man skulle kunna beskriva den som majestätisk men den tornar upp sig som ett monster i mina ögon.

Jag är kall och det känns mörkt. Doften av döda löv når mig.
Jag undrar om min sinnesstämning smittar av sig.

Om skuggorna visar sig även för honom.
Om melankolin sprider sig.

Jag ryser till. Och säger alldeles försent: ”Jo det är förbryllande vackert.”
Men jag låter inte övertygande. Men förbryllande är det.

Han tittar på mig, möter mina ögon, men svarar ej.
I tystnad går vi vidare, inte obekväm tystnad, men tom. Han känns tom och jag är tom.

Men när man känner sig tom, så har man så mycket känslor inombords så att de inte känns längre.

Att bitterheten får ta över. Smittas.

Skönheten i allén lämnas bakom ryggen och jag ber honom att inte låta skuggorna ta över, kan jag själv göra detta val?

Att tro på mina egna ord när jag uttalar dem.

Märkt , , ,

Trötthet

trotthet_depression

Hon är så fruktansvärt trött på sig själv.
Egentligen vill hon bara skrika.

Så trött.

Kan hon inte bara be världen att gå?

Men hon håller allt inom sig.

Allt bär hon på sina axlar.

Så trött!

Hon blir frustrerad och förbannad.Det hon vill, det hon känner,
måste säga.

Blir fel.

Hon vill inte bära det, det råkar bara bli så.

Orden blir omvända och meningslösa.

Hon känner att hon borde ha varit tyst från början.
Energin som krävdes att yttra orden, gjorde henne bara mer dränerad.

Ingen vinning.

Ingen mening. Orden trasslar om vartannat.
Så trött.

Förvirring och missförstånd. Degenerering av det allmänna tillståndet.
Förvärrar relationen till människor.

Suddar ut trädens gröna blad.
Existensen suddas långsamt ut.

Märkt , , ,

Skälvande tårar

skalvande_tarar_ensamhet

De skälvande tårarna,
tårarna kommer ännu en gång.

De befinner sig där, bakom ögonlocken.
Väntar på att få komma ut.

Skälvande tårar.

Jag vill hålla emot.
Man orkar inte alltid gråta.

Men när en ensam tår bestämmer sig för att
falla, som ett litet löv, så skälver den som om
den vore rädd.

Utmattningen som kommer efteråt.

Alla känslor som man inte orkar ta om hand.

Det diffusa.

Som att hämta saker från ett bankfack.
Med ett kärvande lås.

Droppen skälver som om den är rädd för att släppa taget.
Men rulla vill den, ned för kinden och falla fritt.

Släppa taget.

Falla mot marken, och låtsas att den flyger.

Märkt , ,

Likgiltighet

likgiltighet

2008-02-20

Jag tittar mig i spegeln, den där blicken känner jag igen.
Likgiltigheten i mina ögon.

Hur får jag bort den?
Blicken.
De där ögonen som stirrar tillbaka.

Jag stirrar, de stirrar, det är fult att stirra.

De där ögonen som speglar total meningslöshet.
Jag är besviken att jag ser dessa ögon igen.

Men det är bekant. Ingenting jag önskar, men bekant.

Klockan tickar på och intet sker.

Drömmarna är värst.
Situationen är svår då jag behöver återhämta mig efter varje natt.
Slag efter slag landar på natten. Och det gör ont.

Återhämta sig från det som skall återhämta en.
Ögonen som stirrar kallt av trötthet.
Inget liv i dem.

Som om hjärnan medvetet försöker sabotera.

Nedgångarna kommer, kommer brutalt och fort.
Som en mörk överraskning. Ofta när det känns som bäst.

Att knappt känna igen sig i spegeln för att ens ögon är döda.

De där ögonen.
Igen.

Märkt , ,

Ambivalens

2008-02-03

Orden börjar ta slut, jag är så trött.ambivalens_trad

Kvicksand.
Timglaset är vänt.

Ord är betydelsefulla och nu börjar de ta slut.

Vad är ord? Luft.

Någonting fyller mig, och det sprider sig.
Kvicksanden.
De börjar ta slut, men en penna vill skrivas med.

Betyder det att tiden är över?
Fanns det en början eller är det redan slut?
Låt inte bläcket torka ut.

Mina ord är sanden i timglaset, det är vänt för längesedan och sakta dränker tystnaden mig.
Men pennan och handen rör sig fortfarande.

Märkt , , ,