Etikettarkiv: tankar

Tystnad

tystnad_inlaggning

11 September.

Att bli tvingad att sova under tystnad var inte alls optimalt.

Det blev helt knäpptyst och det märkligaste hände: tankarna började argumentera med varandra.

Ett par små snarkningar från grannen. Inte mer. Någon som gick på toaletten.

Tystnad.

Men tankarna började argumentera och jag kände mig galen, de började slåss med varandra. Då förstod jag varför jag alltid måste ha ljud omkring mig. När det blir för tyst så blir det för högljutt.

Märkt ,

Kameran

kameran

En kameralins riktas mot mig.
Det är någonting med att en lins riktas mot en.

En förändring av energin.

Ett fångande av själar och skrämmande bilder från 1800-tal.
Noga planerat, och strikt.

Slutaren.

Spöklikt, det var viktigt att sitta stilla. Länge.
Så bilden blev skarp. Att se sig själv i helbild.

Sökaren.

Titta inte rakt in i kameran.
Då ser du dig själv som död.

Men det är viktigt att dokumentera.

Urvattnad och kal, själslös.
Död.

Att titta på en bild på sitt forna jag.

Är jag då eller är jag nu?

Märkt

Han lärde mig dagar

han larde mig dagar

Glömma vilken dag det är.

Dagar har alltid tett sig triviala för mig. Tid har alltid varit obegriplig för mig.

Allt är lika, att räkna med tid, är att räkna luft. Ett tappande av tid, av luft.

Att glömma vilken dag som är vilken är lätt när man försvinner in i hjärnan och inte har någon kontakt med kroppen, annars brukar den vara duktig på att säga till vad som behöver göras.

Min far sade att det är viktigt att hålla reda på vilken dag som är vilken. Han kan ha rätt.

Men det triviala försvinner inte för det. Jag lever i perioder då dagarna har sin plats. Men de försvinner fort.

Detta sker oberoende på aktivitet. Att vältra sig i avsaknaden av tidsbegreppet.

Men söndagar känns annorlunda. Hur kan det vara så?

Denna dag är en fruktansvärd avvikelse.
Allt är fel denna dag, dofter, känslor och smaker.

Då vet jag att det är veckoskifte. När det smakar annorlunda i munnen eller när benen känns tunga.

Och ett krampande hjärta.

Ett stickande i själen. I ryggslutet.

Som en insekt krälar och bits.

Fast på insidan.

Men om jag känner söndag så borde väl de andra dagarna kännas också? Nej, de flyter samman och blir ett vackert, skönt sammelsurium. Tystnad och lugn, när det oftast flyter på. Att bara få finnas ifred. Men söndagar. Söndagar är tortyr.

Hur kan dagarna skilja sig så, när de egentligen inte finns?

Märkt , ,

Förfall

forfall_overgivenhet

Övergivna byggnader, övergivna själar.

Grå betong och sorg.

Igenbommat men glassplitter ändå.

Se nonchalansen.

Tittar in i ett sprucket fönster och ser väldigt mycket av ingenting.

Ingenting av väggar och ingenting av tak.

Tomhet, full av ödeläggelse och förstörelse.

Jag vet inte hur jag ska klara mig i känslan som infinner sig.

Jag demoleras av ingenting.

Märkt , ,

Flyktighet

flyktighet_minnen_faglar_trad

Jag får inte alltid minnas mina minnen.
Ibland minns jag andras minnen.
Får jag inte ha mina minnen ifred?

Mina historier som inte finns?
Gamla historier man berättar om.
Minnen som fåglar uppflugna i ett träd.

Inga minnen.

Att få berätta historian om mannen med det stora skägget som satt och målade när vi kom in.

Han hade en liten vit, kal takvåning som ateljé, lågt i tak drar jag mig till minnes. Jag var stolt, jag kände mannen sedan tidigare. Men han gjorde ingen stor sak av detta.

När han märker av vår närvaro, vänder han stolen och ler stort. Jag hyser någon form av kärlek till honom, ser upp snarare. Allt är mycket suggestivt, och han förklarar hur han arbetar med sitt målande.

Ingen ser mig, men det känns som att det borde vara tvärtom. Jag var glad över detta, men önskar att han såg mig, som jag såg honom. Ett gensvar. Alla deras ögon skiner på denna man.

Han har pondus och med enorm vänlighet välkomnar han oss, in bakom de intimaste gränserna.
Skapandet. Ett öppnande av själen. Släppa ut lite av vätskan som ligger uppdämd bakom portarna.

När någon har något viktigt att säga, så lyssnar man.
En mening full av respekt.

Gamla historier, som egentligen inte finns.
Alla dessa minnen.

Vems historia var det då jag upplevde?

Märkt ,

Kajan

kajan_motet

På bussen på väg till den tidigare hemkommunen, fick jag sådan fruktansvärd ångest.
Mitt ansikte blev högrött och hettade.

Varför jag reagerade på det viset vet jag ej, men jag jordar mig i jorden då jag tänker på min planterade rödlök. Hur den doftade. På myllan. Och förundras över hur en kan bli fler.

Kajan var hungrig, han iakttog mig och närmade sig.
Det låg visst smulor där jag satt.

Han gjorde bedömningen att jag verkade vara harmlös.
Jag tittade tillbaka på honom, han var rätt fin.

Med alldeles för varma kläder och svett som lackar, kommer det en skön och kall vindpust.

Kajan ter sig orädd och närmar sig ytterligare.
Han kommer såpass nära så jag skulle kunna vidröra honom.

Han satt kvar efter sitt mål och tittade på mig, genom mig.

Vilken orädd och dumdristig fågel.

Vilket fint möte.

Och långsamt lägger ångesten sig.

Märkt ,

Symbios

symbios_separation
Något rycktes ifrån mig, eller hon gick frivilligt.

Utan några steg bort.

Inget hejdå.

Det var en grov separation,
som jag inte delat med mig ordentligt till någon.

Vi levde i symbios.

Vårt egna band vi knöt ihop,
och skapade.

Och hur ont det gjorde när vi gick skilda vägar.

Det var ibland så strålande som en saga, som få ens vågar drömma om.

Det var som en kärlekshistoria.

Och ibland var det så ledsamt och kanske till och med destruktivt,
men det var vårt.

Det var vår saga.

Vi delade till en början allt.

Våra ögon glittrade.

Allt var möjligt, bara vi var tillsammans.

Det var vi, mot lärarna, mot mobbarna, de som tyckte vi var annorlunda.
Vi som skrev mörka och svåra dikter, pratade ett språk de inte förstod.

Innan dess var det som att falla i mörker.

Utan någonting att greppa.

Men hon och jag blev till sist ett.

Några hade svårt att förstå, hur vi kunde leva på det viset, men för oss var det som en ny levnadsform.
Det var bland annat detta som senare förstörde relationen.

Sedan kom lögnerna,
både från min sida, och hennes.

Slutenheten.

Manipulationer.

Problem.

Att hitta sin egen vuxna identitet.

Att komma vidare.

Märkt , , ,

Ambivalens

2008-02-03

Orden börjar ta slut, jag är så trött.ambivalens_trad

Kvicksand.
Timglaset är vänt.

Ord är betydelsefulla och nu börjar de ta slut.

Vad är ord? Luft.

Någonting fyller mig, och det sprider sig.
Kvicksanden.
De börjar ta slut, men en penna vill skrivas med.

Betyder det att tiden är över?
Fanns det en början eller är det redan slut?
Låt inte bläcket torka ut.

Mina ord är sanden i timglaset, det är vänt för längesedan och sakta dränker tystnaden mig.
Men pennan och handen rör sig fortfarande.

Märkt , , ,

Kaffekoppen

                                                                             kaffekoppen_angest                                                                               

2010-09-21

& våra sömnsamtal mitt i natten, då man knappt vet vad man heter. Eller om man drömmer.

Jag vill sluta känna,

                              fast ändå inte.

Livet gör mig så ont.

                             Rykande färskt bröd på morgonen.

Dofter påminner om svunnen tid.

                            Jag är ingen-särskild idag.

Man kan inte fylla vakuum.

                           Jag slits i bitar och mina spillror sprids i vinden. Som en kremering av en levande.
Fast av känslor.

Jag löses upp och ett hysteriskt skratt hörs på avstånd.

Hur kan så många fler verkligheter finnas i ett och samma hjärta?

                           Snusfläckar på lakanen. Varför kan man inte bara få finnas?

I Australien finns min stjärna,                                            du får sluta stjäla saker av mig.

Men du kommer tillsammans med lugnet.

Jag trodde din mössa var ditt hår. Hon var lysande,

                                                                                 och jag blev kallad uggletjejen.

Allt går i slow motion, en pappersmugg flyger, fylld av kaffe.

Jag slår på väggen, vad som helst för att slippa för en stund, men inte vet jag vad väggen har gjort för fel.

Jag ser pojken med de bruna ögonen kämpa för livet.

En kvinna berättade om sin svåra situation och sade till mig att en läkare hade formulerat sig: Vi vill inte väcka honom till smärta.”

Jag undrar om det är hans eller mina känslor och rädslor jag känner?

Det rinner kaffe över hela väggen men hissen kommer inte, kan man kortsluta en hiss med en kopp kaffe?

De dåliga dagarna så känns ångesten till och med i väggarna, och det är samma sjukdom allt genomsyras av.

Märkt , ,