Etikettarkiv: tacksamhet

Jaga änglar

jaga_anglar_fobi

Ängeln svarade inte, ska man bli orolig? Nej, jag vände mig om och såg henne framför mig. Hon var en bit bort, att jaga änglar, är det värdigt?

Jag såg henne och funderade en bråkdel av en sekund om jag skulle jaga efter henne?

Det gjorde jag.

Hon är lite impulsiv, stressad och fantastiskt snäll. Hon hade visst dubbelbokat.

Jag sjönk. Tomheten infann sig.

När tomheten känns som när tomhet känns som värst.

Att fylla tomhet, hitta något annat som kan ge positiva konsekvenser.

Hon tog mig ut i världen. Ut i vimlet. Men jag var tvungen att kapsla in mig, för att klara av människorna som rusade omkring mig.

Jag stod i min bubbla, och såg världen mycket snabbt. Själv rörde jag mig i ultra-rapid. Kontrasten var märklig tyckte jag.

Jag funderade över detta en stund.

Men det var helt dugligt. Inga större uppenbarelser eller äventyr hände, men jag fick mig en Chai-latte.

Ängeln hjälpte mig att ta mig ut och det var den största förtjänsten. Även fast mötet inte blev som var tänkt så dög det. Då jag kom ut ur min trygghetszon.

Dagar som man inte orkar spendera ute, kanske man ibland ska spendera ute.

Om det såväl bara är för att exponera sig för den fobi som ligger under ytan. Och trösta sig med en Chai-latte.

Inte ett ord kom till mig, inte heller en tanke vågade visa sig. Inte en känsla. Det var helt tyst.

Men jag tittade på filmen framför mig, och insåg att jag inte var delaktig i någon av parterna.

Isolerad satt jag. Men jag var ute.

Ute.

Märkt , , , , ,

Döden

Jag trodde aldrig att jag skulle få se denna dag.

Idag.

Att överleva sin tilltänkta dödsdag. Det har jag gjort idag och jag kan inte beskriva känslan. Hela mitt liv har jag trott att jag skulle ha varit död sedan länge. Ändå så har jag har betat av livet bit för bit.

Längs hela vägen så har jag valt livet. Ända sedan problematiken började, så har jag kämpat. Jag trodde aldrig att jag skulle uppnå denna ålder och nu vet jag inte vad jag ska göra med det liv jag valt.

Detta är en insikt som slår mig, att jag har överlevt den tilltänkta dödsdagen. Det är en märklig känsla. En känsla av glädje, stolthet och tacksamhet. Men jag har även tanken att jag har haft tur. Stor tur. Jag fylls av en värmande men samtidigt smärtande känsla i bröstet. Den är svår att definiera. Att jag utsatt mig för sådana faror med mina suicidförsök och överdoser.

En viss skuld och skam infinner sig också.

Men vid varje vägskäl har jag valt livet. Med resonemanget: Är det svårt, ta en dag i taget. Är det värre, ta en timme i taget. Är det outhärdligt, ta en minut i taget.

I varje skov av ångest, så har jag suttit minut för minut och valt livet. Det handlar om minuter. Minuter som jag stått ut, som har förvandlats till timmar. Som har förvandlats till dagar. Och jag har stått ut.

Och valt livet varje gång.

Nu är det dags att aktivt välja och frågor kommer: vilket liv är det jag har jag valt? Vad ska jag göra av resterande liv?

Inget firande skedde idag. En trevlig frukost och ett möte skedde med en ängel. Som inte fruktar, inte räds. Drar sig inte för vad hon säger. Vi talade om Försynen och Universum. Tal om existentiella ting och historier från förr beblandat med kaffe. Med kommande julpynt och ett hem som känns varmt och ombonat med gamla och nya fotografier.

Varför ska man vara rädd?

Jag kan inte haft en bättre födelsedag.

Märkt , , , ,

Ängeln

angeln_hopp

Dagen började med total orkeslöshet, katterna leker som i ett hockeyspel, ovetandes om mitt tillstånd. Planen för dagen är att möta en ängel, och jag orkar knappt andas.

Vad gjorde jag igår? Kroppen känns som smör och jag kan inte sitta rakryggad.

Men att genomföra planen tänker jag. Man kan inte ställa in med en ängel. Får inte. Det är en synd.

Dock är orkeslösheten är överväldigande och jag leker med tanken.

Jag hittar inte dit. Och detta stressar mig. Men jag tänker att det ska nog gå bra, bara jag tar mig ut. Det är inte långt till ängeln men ändå så är det motigt. För vägen är dold. Höljd i frågor.

Rädslor.

Ett dammoln driver förbi och distraherar mig.

Men jag tänker inte ställa in. Kanske håller jag på att bli sjuk? Nej, jag tror inte det. Det är nog bara depressionen igen.

Men jag måste igenom. Igenom denna vägg. Det kan gynna mig. Att tro på Universum, varför skulle vi annars ha mötts?

En helighet som känns igenom regnrusket utanför.

Vad är det egentligen för kunskap som skall utbytas?

Vad har vi att lära av varandra, om jag får möta henne igen, ordentligt?

Hon hjälpte mig ut, ut, att möta människor. Att ta en Chailatte i lugn och ro, bubbla in sig och studera omvärlden.

Det finns en mening med det mesta, men regeln är: ta dig ut.

Hemma i tryggheten kan intet ske.

Märkt , , , ,

Hjärnan

hjarnan_drommar

Jag klär av mig och dyker ned under ytan.
Jag upptäcker nätverket av trådar som är hjärnan.

En stor sjö, så många banor, så mycket färg.

Pelare av glas.

De trådar som är färgade röda är de som anknyter höger och vänster hjärnhalva.

Pelarna sträcker sig till himlen. De stod där, strålande, tronande.
Skönhet i dess essens.

Skönheten i min visuella dröm om vackra röntgenbilder får mig att vakna med en helt magisk känsla.

Pelarna går ej att beskriva i ord.
En enormt stor och glittrande känsla sprider sig.

Jag står framför dem med häpnad över hur dessa har skapats.

Att få färdas i det mest komplexa som skapats är en gåva som är få förunnat samt att drömma i färg.

Märkt , , ,

Återseendet

aterseendet_anglar

Det var hon, hon igen. Tidigare så hade jag fått ängelns nummer, den gamla damen. Hon var så vacker och vilken utstrålning. Jag ringde aldrig. Saker kom i vägen. Tafatthet, rädsla samt praktiska ting. 

Nu möter jag henne igen och det känns som om universum tjatar på mig.

Det är menat att vi ska mötas. Vi har något att lära av varandra, antingen hon av mig, eller jag av henne. Förmodligen både och.

Jag kan inte låta bli att åter tala med henne. Jag avbryter samtalet hon redan deltar i, vänligt men abrupt.

Hon börjar tala vitt och brett om sitt liv. Jag njuter av hennes närvaro. Av hennes ord hon ger till mig.

Jag ser en sprudlande kvinna fylld av livsglädje. Hon säger: ”man ska prata mycket”. Det ligger något i det. Kontakten man skapar. Att mötas, inte ta avstånd. Tala med varandra.

Hon är vacker och talar om sitt liv, jag reflekterar över att jag träffar henne dagar som dessa. Dagar jag behöver en människa som ger. Sprider sin livsglädje på andra. På mig. Tacksamhet, över de minsta ting. Som egentligen är ganska stora. Som att jag har fungerande ben, är rörlig på riktigt.

Att få finnas även dåliga dagar.

Märkt

Matkassen

matkassen_karlek

När han kom in genom dörren med kassen så kände jag mig lycklig.

Att glädjas så över en matkasse. Jag älskar när någon kommer in i mitt hem och har en matkasse med sig.

Men jag har en vag misstanke att det inte handlar om det konkreta.

Jag misstänker att det handlar om något mycket djupare och mer magiskt, en kärlek och värme. Kanske ett omhändertagande och att visa att man bryr sig.

En handling som värmer. Tacksamhet och omtanke.

Ömhet.

En skönhet mellan människor. Känna tacksamhet över det triviala är inte trivialt. Som någon symbolik skulle finnas.

Finnas i plasten eller pappen som prasslar, en kärlek som överväldigar och värmer.

I påsen finns mat och kärlek, hjälp, när hjälpen behövs.

I påsen finns ett djup som inte kan finnas någon annanstans.

När personen kommer in genom dörren, ler och ber om en kram. Då känns det. Det känns i hjärtat.

Nyfikenheten vad som finns i påsen. Vad man kan skapa för magi med det man hittar.

Det påminner om pappa, när han kom hem med leksaker han hade inhandlat efter jobbet, till mig.

Det blir som någon typ av återkoppling till mina minnen. En far som kommer hem till sitt barn och vill ge någonting vackert för att glädja.

Magin som finns i maten som skapas. Närvaron som finns i matlagningen och närheten i att dela en måltid.

Att dela, dela kärleken som skapas när man hjälper varandra.

Märkt , , ,

Berättaren

berattaren_respekt_overgrepp

Jag kände att du inte kramades på samma sätt som innan”.

Det var då jag kunde koppla samman det jag redan vet rent rationellt. Det jag redan vet genom logiskt tänkande.

Det som hände var att jag förstod med kroppen också. Kände det. Känslomässigt.

Den rationella sidan är mycket lätt att trösta. Tala enbart med det.

Muskler och känslor är det svårare med.

Detta skeende, hans uttalande, innebar att även det inre förstod. Ända in i känslor och muskler.

Förstod att det känns när något är fel. Att det är en självklarhet. Samt att detta ska noteras och respekteras, jag lämnade min kropp och han kände det. Och bekräftade det.

Hur kunde han känna detta?” Undrade jag förvånat. Men det känns. Det känns i hur avslappnad eller hur engagerad man är. Mitt tecken är att jag försvinner i blicken och försvinner i händerna.

Långsamt talade han mig tillbaka in i min kropp, han återberättade skeendet och långsamt kommer jag tillbaka in i kroppen igen. ”Kom tillbaka” sade han med lugn stämma. Det var fint, och han betydde mycket för mig.

Minnet försvinner ofta för mig, så när han, med sin fantastiska berättarröst, talade mig tillbaka, var så speciellt. Vackert. Detta tyckte jag om att han gjorde. Han fyllde i luckorna med sin varma röst.

Det läkte mig. Läkte mig och lärde mig. Han var en del i min läkning, han hjälpte mig att läkas från någonting som gick fel i en tidigare period i mitt liv.

Läkte en bit av min själ, integritet och mig själv. Nu sitter det logiska ihop med det känslomässiga. De enades när de hörde hans fina stämma, då förstod de båda att det handlar om integritet och värme. En känsla av att få ta det långsamt och andas. Och minnas. Minnas varenda bit.

Märkt , , , ,

Bara min psykolog och jag

Baramin_psykolog_och _jag_mlnnen_psykiatri

Jag lämnar det stora sjukhusbyggnaden med armar som värmer lite varmt och tårar bakom ögonen.

Ansiktet hettar.

Jag känner lite ledsenhet. Men jag vet att jag känner lite mer än ”lite ledsenhet.”

Vilsenheten blöder i hjärtat.
Det bränner i själen och jag känner hur jag trasas sönder.

Nu har en epok gått ur tiden. Detta skrämmer mig och jag känner sorg.

Vi möttes för första gången i den gula villan. Jag kom dit utan större tilltro eller hopp, men det var varmt och tryggt.

Någon fanns i andra änden. Svarade.
Mötte min dimmiga blick.
Det var en ung röst.

Förklarade för mig vad jag kände och varför. Dessa känslor hade jag ingen aning om vad de var för några.

Jag har alltid varit dålig på att definiera djupa ting. Särskilt känslor. De har mest funnits där.

Dessa hjälpte han mig med.

Han var rak, varm, och välmenande.

Den gula villan var vacker, gammal. Med vita karmar runt fönstren, och en gammal vit dörr.

Sekreteraren fanns när ingen annan funnes på plats. ”Men jag kan ju lyssna.” Brukade hon säga.

Vilken fantastisk mening.

En sådan värme finnes sällan. Ens om man letar. Letar noga. Jag kunde gråta inför henne. Det är inte så många jag kan gråta inför.

Men han hjälpte mig, hjälpte mig att känna. Lära känna mina egna känslor, ingen annans. Implementerade ord och meningar som är så naturliga men svåra att hitta själv.

Han hjälpte till med läkningen.

Och saknaden av relationen är stor. Det är mest nostalgi som talar, men det är ok. Det är ok att sakna något som hjälpte så mycket. Någon som hjälpte så mycket.

Men att ha fått komma till den gula villan var ett mirakel som nog räddade mitt liv. Att den uppenbarade sig som en trygg plats, med varma medkännande människor.

Mannen med det röda skägget förde mig dit, han var en medhjälpare, gjorde att jag fick komma dit jag skulle. Det måste ha varit menat. Dessa personer har tillfört så mycket i mitt liv.

Och jag känner tacksamhet. Men ett litet stygn finns fortfarande kvar i hjärtat av att ha lämnat denna epok.

Märkt , , ,

Människa

manniska_hopp

Man kan inte undvika alla känslor konstant. Det är då man hamnar i missbruk, missbruk av dig själv. Jag säger till mig själv: tillåt dig själv att vara människa.

Det finns ingen som är som du försöker vara. Det går inte, jag vet vad du strävar efter men det går inte.”

Kloka ord från en vän. Och jag kan ta in dem. Det går inte att göra allt perfekt, allt samtidigt, att det ska vara klart omedelbart. Helst innan det påbörjades.

Men det är svårt att applicera dessa ord på verkligheten. Jag vill passa in i min egna mall annars duger jag inte som människa. Jag ser inte detta själv. Jag är perfekt genom att göra tingen perfekta.

Jag har fått vara människa nu, i en dag. Idag endast. Jag har fått vara en kännande, inkännande människa. Tillsammans med någon mycket speciell. Vi fick dela dagen och det kan har varit en av de bästa dagarna i mitt liv.

Att känna, känna in varenda känsla som rör sig inombords.

Det är inte något jag brukar göra.

Jag är rädd för känslor.

Jag försöker alltid stänga ned. Men att periodvis känna sig som en robot, känslolös, kall. Instängd i sin egna hjärna.

Men jag fick känna innerligt denna dag, och försöker bevara den väl. Djupt inne i mitt hjärta. Få behålla den, behålla den tills när jag behöver den som mest.

Att inte glömma, jag vill minnas varenda sekund. Varje tystnad, varje andetag. Ett sant existerande, oförfalskat.

Något typ av hopp väcks. Drömmar. Att få min alldeles egna framtid som jag knappt vågat tänka på.

Märkt , , ,

Fängelse

fangelse_depression

Igen, analogin att sitta i fängelse, driver förbi mig.

Det känns verkligen så, att inte kunna gå ut som man vill, när man vill.

Att inte se sin egen frihet. Den man faktiskt besitter.

Att trassla in sig i tankar, innan man satt sin fot utanför dörren.

Ett fängelse utan murar, taggtråd och hundar.

Men ett spindelnät som binder en i sängen.

Nätet man inte kommer loss ifrån.

Det förestående skrevs när jag var på väg in i svackan. Nu reflekterar jag över att inläggningen gav mig rutiner. Och det fängelse jag talade om är befriat. Någonting nollställdes och jag ser min frihet. Sedan att ta den är ett stort steg, men jag måste börja med rädslan att promenera, att göra det, men inte bli sjuk igen. Jag har missbrukat promenader och gått mil. Mil om dagen. Samtidigt som jag åt alldeles för lite. Därför är jag så rädd för att det ska slå över. Men jag älskar att promenera i skogen och rädslan ska inte stå i vägen för att jag ska få göra något jag älskar.

När jag fick hjälp under inläggningen att gå ut, så kände jag i början mycket ångest i armarna. Men det avtog efter ett tag. Och det är detta jag måste komma ihåg. Att ångesten till sist avtar. Ibland ter det sig inte så. Ibland kommer den i täta skov. Men den går över. Och ångesten i sig är inte farlig.

Jag har snört ut mig ur det symboliska nätet som knappt syntes, och nu står jag här, lite lätt förvirrad då det är borta men tacksam över att se att det går.

Nästa moment är att sparka sig själv, lite vänligt, att faktiskt göra det, att få in en promenad om dagen som rutin.

Men jag måste fokusera på ett steg i taget och inte ta för stora bitar.

Mitt personliga fängelse har jag nu släppts ut ur, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera verkligheten.

Märkt , ,

Påtår

patar_cappuccino_trasighet

Två trasiga människor som möts på det mysiga caféet, fyllda av smärtstillande båda två och de talar om sårskador och frakturer.

Farliga arbeten och ilska.

Cappuccino och en finpåtår för tio kronor.
Vänlighetens ansikte bakom disken.

Han hade kapat av sitt finger och sade till sina kollegor, att de skulle leta efter fingret. Men det satt kvar i handsken.

Ingen operation idag.

Lugnt och stilla.

Så mötte vi varandra.

Verkligen möttes.
För att inte bli bortglömd.

Hon hjälpte honom att knyta skon som hade gått upp, då han själv hade problem med detta.

Vänligheten och kall sol som strålar.

Det lugna haket som är ett urklipp ifrån en tidning från 50-talet, med fina bänksoffor, kuddar och vackra taklampor. Det är inte många som befinner sig i den varma upplysta källaren.

En dam som sitter och äter ensam mitt i rummet.

I realiteten.

Kvinnan som hade lurat döden när hon mötte motorsågen.
Hon hade inte träffats av klingan, utan den hade fastnat i tröjan och enbart bränt hennes hud.

Varför har just vi samlats här?

Att lura döden.

Tacksamhet.

Tacksamhet över att ha hela ben, tacksamhet för livet

samt vad en billig finpåtår kan göra med en.

Märkt , ,