Etikettarkiv: styrka

Hitta tillbaka

hitta_tillbaka_hopp

Nu vill jag gå tillbaka, samtidigt så vill jag gå framåt, kan dessa gå hand i hand?

Att hitta tillbaka, men den nya vägen. På det nya sättet.

Att kunna utföra handlingar jag vill, utan ångest. Att åka någonstans utan ångest. Annars kommer jag ingen vart. Nu har jag stått och stampat för länge. Nu måste någonting hända.

Jag får inte vara rädd för varenda känsla. Kan inte vara det. Som en klok kvinna sade: att man måste hitta alternativa lösningar på saker man gjort på rutin förut.

Nu i veckan mötte jag känslorna, kunde identifiera vilka de var. Och när jag gjorde det så kändes det enklare. Jag sade i huvudet: ”nu känner du skuld, skam, och har dåligt samvete.”

Sedan ställde jag det i proportion till händelserna, och insåg att det inte var något att behöva känna skuld över.

Då lättade det.

Det är inte ditt fel. Du får ta den plats som är din.”

Du behöver inte alltid vara den skyldiga. Du har inte alltid fel.

Men ett par dagar senare så föll jag in i depressionens klor igen.

Det är därför jag inte vill känna, min hjärna korrelerar dessa samband: att stänga av, att inte känna. Inte det positiva och inte heller det negativa. Det är konstruktivt på kort sikt men inte på lång sikt. Det är därför jag gör det. För att det dövar när inget annat finns tillhanda.

Det blir som en ond cirkel och mitt största problem är inte att jag inte känner, jag känner för mycket.

Därför stängs jag ned.

Men att åter föras till att göra de gamla tingen på ett nytt sätt skrämmer mig inte. Det måste gå. Det finns vägar dit och jag ser dem.

Och tänker ta dem.

Tänker gå framåt vid varje vägskäl.

Märkt ,

Såpbubblan som ingen blåste

såpbubblan_stress

Jag är inne i den stora staden. Är oerhört stressad och är inte på bra humör, men plötsligt ser jag en såpbubbla som var på väg mot landning på marken.

Jag tycker att såpbubblor är en symbol för lyckliga barn och kanske även för lyckliga vuxna.

Vem var det då som blåste den? Jag stannar upp, glömmer min stress och ser mig omkring, jag tittar i riktningen den kom ifrån, men ser ingen.

Men det spelar ingen roll. Såpbubblan räckte till för att jag skulle bryta min stress. Bryta min sinnesstämning.

Göra mig till en ny människa den dagen.

Att jag är så beroende av omgivningen?

Jag skulle vilja kunna blåsa en sådan magisk såpbubbla inom mig, sådana dagar.

Kunna få den magin inom mig av mig själv.
Är detta möjligt?

Jag kunde det förr.
Men denna kunskap har jag förlorat.

Jag hoppas innerligt att jag kommer kunna skapa denna vackra inre magi igen.

Märkt , , ,

Jaga änglar

jaga_anglar_fobi

Ängeln svarade inte, ska man bli orolig? Nej, jag vände mig om och såg henne framför mig. Hon var en bit bort, att jaga änglar, är det värdigt?

Jag såg henne och funderade en bråkdel av en sekund om jag skulle jaga efter henne?

Det gjorde jag.

Hon är lite impulsiv, stressad och fantastiskt snäll. Hon hade visst dubbelbokat.

Jag sjönk. Tomheten infann sig.

När tomheten känns som när tomhet känns som värst.

Att fylla tomhet, hitta något annat som kan ge positiva konsekvenser.

Hon tog mig ut i världen. Ut i vimlet. Men jag var tvungen att kapsla in mig, för att klara av människorna som rusade omkring mig.

Jag stod i min bubbla, och såg världen mycket snabbt. Själv rörde jag mig i ultra-rapid. Kontrasten var märklig tyckte jag.

Jag funderade över detta en stund.

Men det var helt dugligt. Inga större uppenbarelser eller äventyr hände, men jag fick mig en Chai-latte.

Ängeln hjälpte mig att ta mig ut och det var den största förtjänsten. Även fast mötet inte blev som var tänkt så dög det. Då jag kom ut ur min trygghetszon.

Dagar som man inte orkar spendera ute, kanske man ibland ska spendera ute.

Om det såväl bara är för att exponera sig för den fobi som ligger under ytan. Och trösta sig med en Chai-latte.

Inte ett ord kom till mig, inte heller en tanke vågade visa sig. Inte en känsla. Det var helt tyst.

Men jag tittade på filmen framför mig, och insåg att jag inte var delaktig i någon av parterna.

Isolerad satt jag. Men jag var ute.

Ute.

Märkt , , , , ,

Jag bjuder dig adjö

jag_bjuder_dig_adjö_anorexia

Du blev min vän, i lite mer än ett år höll jag fast vid dig. Jag kunde alltid vända mig till dig, du var aldrig någon som lämnade mig.

Även när allting annat fallerade. Så fanns du där.

Orubblig.

Problemet är, att du fortfarande finns där för mig. Erbjuder mig allt och lite därtill, så som djävulen. Med öppna armar och blödande hjärta ropar du på mig.

Idag inser jag att jag redan har lämnat dig.

Jag vill inte ha dig. Jag vill ha mig själv. Jag vill själv kunna se till mina behov och kunna vara snäll mot den som är jag.

Jag måste komma ihåg hur Du gjort mig illa. Hur elaka ord som sagts av dig. Och det vackra falska du har sagt.

Ingen förtjänar att hata sig själv så intensivt med brinnande vrede så som du fått mig till att göra.

Du hjälpte mig under en svår tid att lindra, men även med att spä på mitt självhat. Dag för dag växte det större och större. Och jag blev mindre och mindre.

Jag vill inte ha dig. Men du undrar varför, du gråter och självömkar.

Men jag vet att det bara är ett spel. På en sekund förvandlas du till ilska, och begär fruktansvärda ting utav mig.

Du är en älskvärd förrädare.

Så jag bjuder dig adjö.

Du gjorde mig sjuk. Riktigt sjuk. Men du är allt för verbal och manipulativ, du vet, allt det där jag faller för.

Tyvärr är du ingen älskare. Du var ute efter att döda mig.

Du vill mig ej väl.

Jag ber dig vända ryggen till, samtidigt som jag gråter. Redan har jag lämnat dig och jag ber dig att gå, men du tjatar.

Tomma ord. Om löften, om den ultimata utopin, den du ej kan tro på. Men jag vill inte ha dig.

Ändå så sörjer jag dig.

En osäkerhet infinner sig. En frågan: hur gör jag nu? En tomhet.

Låt oss omformulera frågan: vad behöver jag i detta nu? Eller vad vill jag?

Men smärtan och sorgen är kvar och jag försöker att inte trycka bort den.

Jag kommer att läka även från detta.

Men det jag vet är att jag vill inte ha dig längre. Och tack för tiden.

Märkt , ,

Döden

Jag trodde aldrig att jag skulle få se denna dag.

Idag.

Att överleva sin tilltänkta dödsdag. Det har jag gjort idag och jag kan inte beskriva känslan. Hela mitt liv har jag trott att jag skulle ha varit död sedan länge. Ändå så har jag har betat av livet bit för bit.

Längs hela vägen så har jag valt livet. Ända sedan problematiken började, så har jag kämpat. Jag trodde aldrig att jag skulle uppnå denna ålder och nu vet jag inte vad jag ska göra med det liv jag valt.

Detta är en insikt som slår mig, att jag har överlevt den tilltänkta dödsdagen. Det är en märklig känsla. En känsla av glädje, stolthet och tacksamhet. Men jag har även tanken att jag har haft tur. Stor tur. Jag fylls av en värmande men samtidigt smärtande känsla i bröstet. Den är svår att definiera. Att jag utsatt mig för sådana faror med mina suicidförsök och överdoser.

En viss skuld och skam infinner sig också.

Men vid varje vägskäl har jag valt livet. Med resonemanget: Är det svårt, ta en dag i taget. Är det värre, ta en timme i taget. Är det outhärdligt, ta en minut i taget.

I varje skov av ångest, så har jag suttit minut för minut och valt livet. Det handlar om minuter. Minuter som jag stått ut, som har förvandlats till timmar. Som har förvandlats till dagar. Och jag har stått ut.

Och valt livet varje gång.

Nu är det dags att aktivt välja och frågor kommer: vilket liv är det jag har jag valt? Vad ska jag göra av resterande liv?

Inget firande skedde idag. En trevlig frukost och ett möte skedde med en ängel. Som inte fruktar, inte räds. Drar sig inte för vad hon säger. Vi talade om Försynen och Universum. Tal om existentiella ting och historier från förr beblandat med kaffe. Med kommande julpynt och ett hem som känns varmt och ombonat med gamla och nya fotografier.

Varför ska man vara rädd?

Jag kan inte haft en bättre födelsedag.

Märkt , , , ,

Förändring

framat_om_nagon_gud

Om vi talar i teologiska termer.

Det är djävulen, det trodde man förr, att ångesten var roten till det onda. Att gudstron och heligheten förde en bort från ångest och psykisk ohälsa. Men är det verkligen så? Att gudatro kan bota psykisk ohälsa. Det har jag dock svårt att tro. Samhället gjort stora förändringar. Bra förändringar, en vida spridd sekularisering. Jag anser att gudatron är något som finns inom en. Känslor och tillhörigheten man finner i enighet.

Men de minst troende är de som lider av ångestsjukdomar.

Då känner man sig utelämnad till Ingentinget. Vakuumet, tomheten. Vem skulle kunna vara sådan att kunna hållas ansvarig för detta mående? Det skulle vara en sadist som utsatte en för ren och skär ångest.

Men om vi talar i teologiska termer, så kan man gärna beskriva det som om det är Djävulen som försöker nå en. Att det onda har ett ansikte, och att visualisera det goda som man vill sträva efter.

Men det känns som Djävulen besitter en ibland. Alla tankar och känslor som bara blir ett virrvarr med en smärta i skuldrorna.

Att känna att man har någon symbolik i det hela. Det goda har jag alltid haft svårt att ta på allvar. Smärtan och jag lever nära varandra, men änglar och andra goda väsen träffar jag sällan. Ibland sker det och dessa tillfällen vill jag kunna ta tillvara på, men detta rinner ofta ut i sanden.

Kan man tro på den ena men inte den andre? Djävulen är smärta för mig. Han är inte mer dramatisk än så. Smärta i själen. Han är noggrant visualiserad och verkar ganska jordnära. Han bär mycket smink, och är lång och smal.

Han är mycket rakt på sak och detta uppskattades inte av Gud. Men jag gillar uppriktighet. Han behöver inte vara så läskig. Det gör bara ont. Det är det jag försöker intala mig, att det gör ”bara” ont. Det är inte farligt, att känna. Att ha honom nära.

Ångest är alla känslor man vägrar ta tag i, ihoprullad till en boll av någon sort. När man förtränger för länge så eskalerar ångesten. Tills det är dags att ta tag i det.

Gudatron finns inom oss alla men det heter olika saker. Jag är inte troende på den atypiska Guden men jag tror på oss själva i en spirituell mening. På någon mening, på universum. På känslor.

Att man har tron i sig, man skulle kunna kalla det för lugnet i en när man upptäcker skönheten i naturen, eller att praktisera någon form av mindfulness. Det är den känslan man vill åt. Det är den lilla storheten jag skulle titulera det dem kallar för Gud. Så om man byter ut gudatron och dyrkan till någonting som gynnar oss själva: meditation, andning och mindfulness, då kanske man kommer framåt.

Märkt , ,

Ett sommarminne

sommarminne_natur

Vi satt på bryggan och talade med pappan, han är engelsman, en mycket trevlig man. Fåordig, men trevlig.

Hans två döttrar badar i havet och ena tjejen säger sarkastiskt: ”Å, vad skönt!”

Himla skönt är det!”

Vattnet var mycket kallt.

Det är en trevlig närvaro till trots att man är lite folkskygg.

Men då kommer en ytterligare person in i bilden. Denna person har en dålig energi, han förändrar stämningen. Han kommer ut på bryggan och bara ställer sig. Rakt upp och ned.

Han slår sig inte ned och njuter som vi andra, han står spänt och spanar.

Plötsligt hörs ett stort brak, ljudet är ett träd som faller.

Mannen som kom och förändrade den avspända stämningen säger: ”det var nog så, att trädet sög upp för mycket vatten i kronan och blev för tungt i toppen.”

Jag svarar enbart med ett enkelt och tankfullt: ”ja.”

Jag visste att han hade fel.

Jag visste sanningen.

Märkt , ,

Futurum

futurum_sjalar

Är det någon skillnad mellan att se framtiden och förutse?

Att se någon göra ett ting innan det finns.
Är det ett glapp i hjärnans synapser?
Ett glapp i tiden.

Ett glapp i varandet.

Att höra någons tankar, någon som talar ens egna ord.

Ett svar utan ställd fråga.
Ett glapp i händelserna och i kronologin.

Ett glapp i det verbala som redan finns, och i det tysta som redan skriker.

Hur kan detta finnas?

En överbryggning mellan själar.
Två själar som möts. Även fast de alltid känt varandra.

Och en förvirring över vem du och jag är.

En själaförbindelse.

Märkt , , ,

Lönnen

lonnen_sorg

Nu kommer hösten, hösten påverkar mig mer än vad jag vill påskina.

Jag gråter nu. Har gjort, i flera dagar. Och detta kan bero på höstens ankomst.

Men jag ser hösten mycket klarare nu,
du måste hitta dina egna vägar på ditt sätt.”

Träden dör på hösten och så även han.

Jag förlorade en vän. En förebild och en själsfrände. Någon som var mitt allt.

Det fanns ingen som var som han, denna energi i denna man var extraordinär. Och många tyckte om sig själva mer efter man träffat honom. Det blir så när man blir behandlad med vördnad och respekt.

En artighet och vänlighet. Han lärde mig att med artighet och starka ord kommer man långt.

Han hade humor, var fyndig och intelligent.

Hösten kommer.
Då tingen börjar förruttna.

Färgerna exploderar för att sedan förvittra.

Som ett storslaget adjö.

Men hans adjö var lugnt och stilla. Han lugnade mig, min ilska. Jag insåg att hans liv var på väg att ta slut, men vägrade inse fakta.

Om ilskan var stark nog, så kanske något skulle förändras.

Men han var lugn och vacker. Låg rakryggad med stolthet över sitt liv. Han var nöjd. Och det var det som gjorde som ondast. Han var nöjd. Han ville lämna sin plats till någon annan.

Egoismen tog över och jag tänkte: jag då? Vad händer med mig?

Han talade varmt men med trötthet: Du klarar det. Se bara framåt.

Och jag höll hans hand och grät och grät. Vi båda visste att det var sista samtalet vi skulle ha.

Han var lugn och jag var panikslagen. Alla känslor på en gång. Ilska, sorg och frustration. Jag tänkte på hans händer, som var ett par riktiga arbetarhänder.

Jag höll i dem hårt och tittade noga på dem så jag aldrig skulle glömma dem. Verkligen insupa bilderna på dessa händer, som klappat mig lugn när jag var liten och ledsen.

Som hållit i mig när vi gick över gatan.

Dessa händer som visat och förklarat så mycket. Hur man gör saker.

Som har förklarat, experimenterat med syror och baser och skrivit tusentals texter.

Han lugnade min ilska som vanligt, med sin trygghet, så jag återfick min röst jag hade tappat på grund av känsloutloppet.

Samtalet var fint och han tittade med sin knappa syn, på trädet utanför den stora sjukhusbyggnaden. Han njöt av det. Han såg inte mycket på slutet, men han måste ha känt närvaron av naturen. Det var han så glad över. Att han fick ett rum med en jättelik lönn utanför.

Sedan när jag gick därifrån så svartnar minnet helt. Min kropp och hjärna måste ha stängt ned. Att inte orka, kunna eller vilja hantera döden.

Märkt , ,

Rösten

rosten_styrka_skonhet

Hennes röst blir starkare och djupare när hon har människor omkring sig.

Isen ligger som en tunn, tunn knappt synbar hinna

över spegelblankt gräs

Liksom hon.

Träd far förbi i ilfart, men hon står stilla.

Ord som inte betyder något,

eller så gör dem det.

Liv i vattnet?                                                                     Nej inte än.

Strömmande, forsande, skummande musik.

Själv stoppar jag ned foten, njuter                             och                                 hoppar i.

Låter nu musiken föra mig.

Den kastar, hoppar, för liv med sig.

I svepande rörelser för den mig.

Som en tunn hinna.

De forsar och leker                          och jag låter de föra mig.                          Föra mig hem.

Märkt ,