Etikettarkiv: sorg

Barnet

barnet

Ett dominerande barn, sparkar på platsen jag sitter.
På mig.

Ett barn.

Det är acceptabelt att säga nej.
Att känna sig kränkt på grund av någonting ett barn har gjort.

Mor och far ber desperat barnet att sluta men barnet gör ej som de begär.
Jag försöker då förklara för barnet att det skadar mig. Men tänk om barnet redan är förstört?

Barnet förstår inte. Och jag får ont.
Mest i själen.

Att tala med barn brukar fungera bra, men detta barn är annorlunda.
Något jag aldrig stött på tidigare.

Min hjärna stannar upp och försöker att hitta sätt att hantera detta.
Jag väntar in den, medan jag står i situationen och tittar på barnet som sparkar.

En gränslöshet och otydlighet.
Barnet förstår inte att det är fel.

En obalans i känslor och själ hos detta barn.

Det smärtar mig att titta på, men jag vet inte vad jag ska göra efter mina försök att lugna barnet. Jag kan inte bli arg, även fast kränkningen är stor hos mig.

Att kommunicera med detta barn var som att gå in i en mur. Rött tegel och murbruk. Det fanns ingenting där.

Ingenting att hämta och ingenting att ge.

Jag har inte hjärta till att reagera på annat sätt än genom tal.

Och detta ger inte verkan. Detta gör mig så ledsen.

Hur kan man lugna någon som är så ledsen så att den är arg?

Märkt ,

Förfall

forfall_overgivenhet

Övergivna byggnader, övergivna själar.

Grå betong och sorg.

Igenbommat men glassplitter ändå.

Se nonchalansen.

Tittar in i ett sprucket fönster och ser väldigt mycket av ingenting.

Ingenting av väggar och ingenting av tak.

Tomhet, full av ödeläggelse och förstörelse.

Jag vet inte hur jag ska klara mig i känslan som infinner sig.

Jag demoleras av ingenting.

Märkt , ,

Hans hjärta var tveksamt till att slå

gift_hans_hjärta

Mörkret infriar sina löften,
återigen.
Välkommen gamle vän.

I ljusskenets låga.
Musiken i mina öron,
varför,

jag förstår inte.

Alkoholen sprider sitt gift.
Ingen eller få, står emot.

Välkommen min vän.
Är det det som kallas nostalgi?

Du dunkar, likt hammarslag.

River loss papperet och sliter det i bitar, är det det som kallas själen?
Men ändå förändrad?

Ljusen har brunnit ut.

Torka av livet med en handduk och titta på det.

Så vad är det man ser?
En längesedan vit handduk är nu nedsmutsad och sliten.

Märkt , ,

Bläcket

bläcket_sorg

Armen som sträcks ut är inte min. Den känns främmande och avvikande.
Vem är det som gör denna handling, kan jag ställas svarande för detta?

Den är illa tilltygad av bläck, då jag tidigare skrivit med ett kladdigt sådant.
Handen öppnar dörren och jag möts av mörker, men ögonen vänjer sig fort.

I förrådet finns enkla redskap och en trädgårdsslang. En stol också vill jag minnas.

Men detta ger ej någonting.

Jag känner in kroppen som inte är min.

Jag vänder ut igen och inser hur främmande alltet ter sig. En kropp som är satt på denna jord för att virra omkring i en minneslund och inte riktigt veta vad den ska ta sig till.

I ringar vandrar jag. Flera gånger, utan att hitta mening. Att söka sig till kyrkor var naturligt vid desperation, men svaren uteblev.

Bilen jag inte borde kört kommer jag åter till, och tänker att ett monument borde resas. Ett ståtligt sådant, som firar hans minne.

Ett sådant restes inte denna kväll.

Det blev ett mycket litet och försynt monument. Ett par stenar travade på varandra.

Jag mötte ingen denna kväll, men jag önskade detta. Någon som kunde bekräftat detta skeende. Sett att det var verkligt.

Bekräftat att jag var jag.

Märkt , ,

Känna sig som ett krossat glas

melankoli_syra

Det är som att gå sönder, krossas, som ett glas, på insidan.

Sänk dig själv innan någon annan, eller något sänker dig.

Jag finner tröst i melankoli.

Nattbad och att springa vansinnig.
Fullmåne och vargar som ylar och jagar.

Att hamna där i vägkanten, slungas dit av tankar.

Känna doften av den blöta vägbanan och reflektion.

En annan människas stress och frustration spiller över och rinner på golvet där jag ligger.

Ett frätande, en syra. Och det gör ont.

Ligger i fina små bitar, och kräla.

Smärtan som åter befinner sig i bröstet.
Att befästa inpräntade vanföreställningar.

Kan inte leda till någonting väl.

Märkt , , , ,

Skälvande tårar

skalvande_tarar_ensamhet

De skälvande tårarna,
tårarna kommer ännu en gång.

De befinner sig där, bakom ögonlocken.
Väntar på att få komma ut.

Skälvande tårar.

Jag vill hålla emot.
Man orkar inte alltid gråta.

Men när en ensam tår bestämmer sig för att
falla, som ett litet löv, så skälver den som om
den vore rädd.

Utmattningen som kommer efteråt.

Alla känslor som man inte orkar ta om hand.

Det diffusa.

Som att hämta saker från ett bankfack.
Med ett kärvande lås.

Droppen skälver som om den är rädd för att släppa taget.
Men rulla vill den, ned för kinden och falla fritt.

Släppa taget.

Falla mot marken, och låtsas att den flyger.

Märkt , ,

Död

taby_kyrka

Jag känner mig sargad, och i blodiga bitar ligger min kropp.
Jag känner mig trasigare nu än någonsin.

Separationen slog och slet mig itu,
men samtidigt, i tusen bitar som jag ibland undrar om man ens kommer att hitta igen.

Hur kan man ligga blodig, utan att någon tar vidare notis om det? Jag skriker,
skriker min hals hes,
men rummet verkar vara ljudisolerat.

Man blir lite ställd när man försöker ringa till någon som inte finns längre.

Märkt , ,

Sju års olycka eller lycka

Metalliskt är lila tyg.

Pärlorna glänser med en fadd smak.

Masken som existerar för att skydda mig, kväver mig.
Stickande.

Ondskan och livet ligger ned och jag sparkar på det.

Gnager bakom ögonlocken.
Krossade speglar.

Kedjorna sjunker in i mjuk och varm levande hud.

Den skyddar mig.
Oändliga trappor. Trasigt är trasigt samtidigt grönt är grönt.

Huden slits loss och blottar ben.

Skratt och damm sprids i rummet.
Jag ler. Ler åt ondskan.

Ett öppet fönster blänker i solen och att vägra att sätta sig ned.

Märkt , ,

Kyrkogården

Jag tittar ned på mina egna händer men ser att de inte är mina.
Detta är icke mina egna handlingar.
Ni kan inte hålla mig svarande för detta.
Till kyrkogården gick jag, kanske jag hoppades på att finna någon.

Men fann ingen.
Enbart mörker, men jag, hoppfull trots mitt inre mörker letar.

kyrkogarden_sorg_saknad

Jag tycker mig se att det fattas något, jag fyller tomrummet
med stenar och löv.
Jag greppar det som finns tillhanda.

Med panik i ryggen, som slickar en som eld, sitter jag tafatt och söker finna tröst.
Sökandes efter en ny eldsjäl.

Men tystnaden hänger tungt över den enbart, självuppslukande natten.
Hon sitter på knä, ömsom gråtandes, ömsom förföljd samt buren av en tyngd.
Eller någon form av skräck.

Men hittar tillbaka gör jag ej. Kyrkogården ter sig större än vad den egentligen är.
Det återkommande Vilse är här. Som jagar en, med stor och glädjefylld lusta.
Jag hoppades att finna någon, någon med svar.

Men hatet gapade tomt emot mig.
Förvirringen rådde min kropp, hjärna och själ.

En undran om vem som gör detta, eller vad människan måste utsättas för?

Himlen och helvetet var nära. Hon stod naken, både inför Gud och inför Satan och tvingades sona sina synder.
Skärskåda sig själv med sitt mest kritiska öga. Med deras blickar som föll på hennes kropp.
Hon var skräckslagen och ensam. Tron fanns någonstans djupt i mig, men vad skulle jag tro på?

Det uggleflickan förstod den kvällen, var att det finns inget hopp. Inget att tro på.

Trots detta var allt verkligt, samtidigt som hon visste att det inte var verkligt på riktigt.

Med vetskapen att händelseförloppet bara är en hallucination skapad av mediciner, så var färgerna, känslorna och dofterna så enormt verkliga. Vad ska man tro på?

Om man kan ta på något betyder det att det är verkligt då?

Märkt , ,

Buljongen

Nu sitter jag och skriver mellan tårarna,
jag känner mig så fobisk för social kontakt.

Jag tycker att jag utsätter mig och exponerar mig titt som tätt och idag var inget undantag.
Ytan ter sig dock som normal.

Men händelseförloppet är något som liknar detta: Vi anlände till det stora köpcentret som i vanliga fall, känns som mitt vardagsrum. Med andra ord, inget extraordinärt. Men detta till trots så blev det inte optimalt. Och detta berodde på att det var alldeles för mycket folk för att jag skulle trivas.

Ett barn kallade mig ”mamma”. Det var det som blev positivt och ganska roligt till och med, då man tittade snygga pappan i ögonen och såg hur obekväm han blev.

Men sedan vid middagstid, så hände det något: jag kände ångesten komma krypande. Som en spändhet som sprider sig i kroppen. Den var inte jättedramatisk så jag lade ingen vidare vikt vid den. Men jag insåg någonstans att mat måste intagas Nu.

Jag slängde snabbt ihop min middag och kastade i mig den. Föda behövs, var tankegången.

Alla komponenter måste vara med: kolhydrater, mycket protein och en stor sallad. ”Mycket av vätskan man intar skall man få i sig via maten” hörde jag, ett citat jag har plockat med mig längs vägen. Så jag slänger med buljong också.

Men efteråt var det var viktigt att få bort alla spår av middagslagningen. Bort med disk, skölja munnen och ut genom dörren. Som om ingen måltid var intagen. Snabba steg och en upplevelse av stress.

Vissa saker som ter sig helt triviala, kan kännas som enorma hinder och i detta nu så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Önskan att ångestlindra på något vis. Men ser inga val.

Därför, i uppgivenheten kommer tårarna, men detta har jag så svårt att finna mig i:
att gråta.

Jag hade en plan att ställa mig i duschen, men detta kan resultera i en värre sinnesstämning när jag inte känner mig helt stadig. Duschen för mig skulle kunna liknas vid ett lotteri vid dålig sinnesstämning: ibland vinner man och blir glad, men oftast förlorar man och slungas nedåt.

Mina grannar är högljudda och jag känner att de inkräktar. Musik har jag satt igång och känner mig som mitt patetiska tonårs-jag.

När jag gråter så slår jag mycket på mig själv. Jag konstaterar att jag kan vara riktigt elak.

Mycket för att jag kanske besitter någon skev inställning att det är kopplat med svaghet. En uråldrig vanföreställning, som jag skäms över att jag har. Att behöva vara sårbar är fruktansvärt, oavsett om man är själv eller om man har någon bredvid sig. Ett mysterium för mig, att kunna hantera situationen att vara sårbar mot sig själv eller mot någon annan.

Nu när jag ändå tvingas vara sårbar och ledsen för mig själv, framför min dator och har världen på skärmen, så passar jag på att blotta mig helt. Tja, man skulle kunna uttrycka sig lite uppgivet: ”när man ändå håller på.”

Att inte kunna passa in i sig själv är nog den en av de större frågor som alla kämpar med.

Sedan att upplevelsen av en själv kan skilja sig så mycket beroende på varifrån man tittar, det kan bli frustrerande och driva en till filosofiska frågeställningar. För vem har rätt? Vem står bredvid den närmsta sanningen?

Och kontentan: vilket jag är det faktiska jaget?

Märkt , , ,

Trädet

Jag är uppsatt
En klyka
För att stötta dig
Jag ser exakt vad som tynger dig
Men jag kan inte äta de vackra tyngderna
De är för sura

Röda stora körsbär

Hon blir beskuren och kapad,
alldeles på de rätta ställena.

Med helt korrekt behandling,
men dag för dag,
så blir hon mer sargad.

Saven rinner
Hon blöder fast ingen ser

Förlorade saker,
förlorade dagar.
Hon är som trädet,
stumt.

Men skulle vi kunna skrika,
så skulle vi avge ett skri högre än det högsta höga.
Och
först då skulle man inse,
inse att beskärning gör ont.

För trots vår hårda bark, mäktiga krona och stolta stam,
är vi sköra.
Vi måste tas hand om, värnas om.

Hon står där ensam,
jag har gått vilse, då blev man tillsagd när man var liten, att krama ett träd.

Och jag kramar henne hårt.

Han var väldigt noga med att poängtera att han inte ville störa.
Förlåt… Jag vill inte avbryta dig med något.”

Slå dig ned var det någon som sade.”
Med min röst.

Och vi pratade om en satan i smink. Och om någon gud och anden.

– Du vet att det är Satan va?
– Vilket?
– Panikångesten, ångesten, dödsångesten, det är Satan som försöker nå dig.

Men vad är då mina sköldar,
och mina vapen mot honom?

Meditation?

En vansinnesfärd. Med förvirring i täten.
Stora fula blåmärken på fötterna som minne.

Men hon.
Hon står där med högt buren krona, stolt och nästan sådär fallfärdig.
Vissa grenar är sedan tidigare avbrutna
Dock inte helt, hon har lyckats klara av att läka mycket av tyngden som brutit henne lite
sådär lagom trasig.
Vissa delar av henne är dock redan döda.
Det är därför vi beskär trädet, för att ta bort det döda, så nytt kan leva.
Men hon,
hon sörjer sina grenar som hon ser liggandes på marken.
Livlösa.

IMG_2159 k3

Märkt , , ,