Etikettarkiv: smärta

Kuddarna

kuddarna_karlek

(Gammal ej dat.)

Nu.

Nu har jag någon att dela min glass med.
Någon jag kan vara ärlig med.

Någon som ser på mig, med glänsande ögon.

Ögonen uttrycker hängivenhet.

Ibland blir jag rädd när jag ser länge in i dessa ögon.

Jag älskar hur kuddarna är staplade efter vi legat i soffan.
Jag tänker aldrig ändra dem.

Kärleken som finns i armarna runt mig.
Jag vill bo där.
Du håller mig.

När dessa armar sluts, är vi onåbara.
Inget ont kommer in och förstör.

Ändå så tvivlar jag.

Tvivlar på att detta är sanning.
Du kanske är ett tankespöke, som hjärnan skapar.
En annan existens.

För att slippa tomheten. Hopplösheten.

Men om denna värld överensstämmer med verkligheten, så blir jag ännu räddare.

Jag är så rädd. Tänk om detta är lycka, den jag alltid trott inte existerade.

Plötsligt tar allt slut.

Mina tankar tvingar bort mig.

De har dragit mig däråt förr, men då har jag velat dit.

Men inte nu.

Snälla, inte nu.

Tänk om de drar mig, släpar mig.
Bort.

Till ensamheten.

Och jag spjärnar emot. Allt vad jag har.

Kan.

 

Märkt , , , ,

Avlidit

avlidit_gunilla_von_stjernekrans

Känna en väns död

Att få den känslan att någon just har avlidit, en vän, anhörig.

Olycka, sorg och domedagskänslor.

Att inte kunna beskriva känslan när någon säger: ”sitter du ned?”

Med öppna ögon och en säkerhet att man inte drömmer, gör att domen är stundande.

Vetskapen att en person man älskar är borta.

Katastroftankarna överväldigar en, och det ter sig som det ej upphör. Men att få den känslan som är så verklig så det är skrämmande.

Jag tänker aldrig mer sätta mig ned.

Märkt , ,

Elektriciteten

elektriciteten_drommar

Elektricitet frigörs i hjärnan. Som en muskelsammandragning, skapad av el. En stöt, en rejäl sådan. Samt en dröm om en kvinna som envetet reser sig upp fast det är mycket halt. Hon står vid en järnvägsövergång och jag vet inte om hon klarar av att ta sig över den.

Ovetskapen om det var ett epilepsianfall. Rädsla.

Hon kan inte sluta, även fast jag som ser på, ser att det är tröstlöst att försöka.

Jag försöker hjälpa henne men jag får inte nå henne. Får inte hjälpa henne.

Mitt medvetande låter mig inte veta hur det gick för henne, hon kanske fortfarande kämpar.

Hennes kropp var mycket mager och man såg att hon var riktigt sjuk.

Kan det själ jag såg som kämpade så envetet?

 

Märkt , , ,

Sjukdom

sjukdom_sorg

En dagsuppdatering.

Oron, rädslan. Att leva i ovissheten ett tag utan att veta hur länge ett tag är.

En mycket god vän, ligger nu på sjukhus.

Jag skrev att jag blödde, blödde på insidan. Han gör det. Och man vet ej ännu vad som är trasigt.

Rädslan får mig att gråta. Tårar för honom. Tårar som långsamt väller upp bakom ögonlocken.

Min oro kan inte ta över, får inte ta över.

Min första tanke som först var undermedveten gjorde jag medveten. Den var: ”nu slutar du äta, det hjälper, du vet att det hjälper.” Ett gammalt hanteringssätt. Men sedan kommer insikten: det handlar inte om dig. Du måste ta hand om dig själv så du orkar finnas. Så du kan ta hand om dina nära.

Att den tanken blev medveten, betyder otroligt mycket. När man säger den högt så hör man hur dåligt det låter: att sluta äta.

Du behöver finnas för dina nära. Finnas för de som behöver dig. Att inte göra det, är fegt. Då rymmer du.

Rym inte.

Märkt , , ,

Den sociala kutymen

Den_sociala_ kutymen_skonhetsideal

Jag känner mig ful, att se sig själv i en bilruta. Och bli arg.

Vansinnig.
På sig själv.

På att finnas.

Att vara en känsla.

Att tänka en tanke.

Vad är preferenserna?
Vart sätter man stopp?

Och när slutar man slå på sig själv?

Idealet.

 

 

Märkt , , ,

Osynlig

osynlig_utmattning

Du hade inget val.

Jag undrar om jag har gjort något fel?
Du valde inte att hamna i den situationen.

Att aldrig duga.
Inte finnas.
Att bära på så mycket skuld.

Gå som ett spöke.

Ibland trodde jag att jag inte fanns.

Att vara osynlig.

Och jag undrar varför jag bär på så mycket skuld och skam?

Märkt , , ,

Den stora gråten

den_stora_graten

Vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Det brukar vara utan egentlig anledning, och så även igår. Jag kommer ned i en sådan svacka som egentligen inte är en svacka. Utan det är mer en händelse, en händelse som kommer ibland. Mer eller mindre utan förvarning.

Jag ringde efter hjälp och fick den, den kom snabbt och omtänksamt. De praktiska problemen löstes och de emotionella togs hand om i formen: de fick finnas.

Inget dömande, inga slentrianmässiga ord som inte betyder något och inga ickegenuina omklappningar.

Det fick finnas. Jag fick finnas. Precis som det var. Precis som jag var.

Men dessa skov har jag själv svårt att hantera, det är dessa som gör att jag dömer mig själv. Skoven började när jag var riktigt liten, och mina föräldrar berättar att de inte förstod vart det kom ifrån.

Jag tänker att det måste vara svårt att stå bredvid, när någon man älskar bara är sluten i sorg och och inte kan kontrollera gråten. För att det tar inte slut. När detta sätter igång så upphör det inte, det håller i sig hela dagen, såtillvida att jag har behövt sjukskriva mig från arbete när dagar som denna kommer.

Det är helt okontrollerbart. Och vart det kommer ifrån, vet jag inte. Men misstanken är nog att jag släpper på tårarna så fruktansvärt sällan, frivilligt.

Men till sist måste det ut. Och då kommer det, ordentligt.

Men att stå bakom en damm av tårar och titta genom den, på dina anhöriga, är hjälplöst. Att vara i vägen är känslan. Nej, tanken. Men det är ren osanning och lögn, det är hjärnan försöker sabotera. Och detta ser jag nu.

Men att inte veta vad man ska göra. Varken ifrån förstahandsperspektivet eller andrahandsperspektivet.

Detta är svårt.

Men min önskan, är att kunna släppa på och ta känslan när den kommer, omedelbart. Eller när det passar bra. Att kanske tända ljus och göra det lite fint att ta en stund för att gråta då och då.

Med jämna mellanrum. Då dessa skov kan undvikas. För man blir uttröttad och dränerad och skapar mer negativ laddning i termen: gråt.

Jag ser att det inte är något fel i att gråta, men det är ingenting jag vill identifiera mig med. Ingenting jag orkar. Då jag förknippar liten fin gråt, med stor okontrollerbar, och i mitt huvud: farlig gråt.

Men det är inte farligt. Det intalar jag mig själv.

Det är inte farligt.

Och dagen-efter lugnet sprider sig i min kropp.

Märkt ,

Hatet mot mig själv

hatet_mot_mig_sjalv

Den gången ville jag skada mig själv, och detta är ett mycket stort steg tillbaka. 

Jag var så arg på mig själv. Jag var så ful, tjock och vidrig. Jag såg mig själv i en bilruta och konstaterade att man inte kan se ut som jag gör.

Jag sade till mig själv att jag var så ful, att jag inte fick gå ut. Den utlösande faktorn var mest håret. Håret som var bångstyrigt och oregerligt.

Ilskan mot mig själv var så enorm. Men mest på grund av alla olösta känslor. Vilka dessa nu är. Det har absolut inget med det externa att göra. Det handlar bara om vad det är som känns, vad det nu är jag vägrar känna.

Och detta förvandlas till hat. Mot mig själv. Vrede och skoningslöshet.

Jag var fel.

Men jag fick en ny verklighet då min psykolog sade åt mig att det är enbart tankar. Tankar som man faktiskt kan välja att agera eller inte agera på.

Eller lämna, om man nu skulle vilja ge sig på ett sådant försök.

Kan man notera tanken, se den och titta lite försiktigt på konsekvenser så har man gjort tanken medveten, och detta är viktigt.

Men även att jobba med närvaron.

Jag säger till mig själv att ångest bara är ångest. Tankarna är starka, men de behöver inte styra mig.

Någon typ av objektivitet.

Jag tänker att jag har ingen anledning till att hata mig själv, jag vet inte vad jag skulle ha gjort för att förtjäna att jag talar som jag gör till mig själv.

Hårda ord och ilskna uttryck. Som en elak förmyndare så dömer jag mig själv, under manteln: att jag skyddar mig själv.

Men detta är tröttsamt, och jag har förändrat detta, så därför är detta bakslag mycket nedslående.

Jag blev påmind, om vad det är jag gör som gynnar mig och jag började gråta. Det kändes skönt att någon berättade för mig om de snälla ting jag faktiskt har lärt mig göra mot mig själv.

Att jag kan vara vänlig mot mig. Men jag behöver bara komma på mig själv då jag talar illa mot mig själv och inse att detta bara är tankar. Inget annat.

Och försöka ta mig vidare från detta bakslag.

Märkt , , , ,

Presentsnöret

utskuret_hjarta_karlek

Det finaste vi kunde ha haft.

Det jag kände, var så rätt.

Det vi påbörjade.

Det vi kunde ha haft.

Men du, du sade att du ej var redo. Att kärleken var för stor.
F
ör ohanterlig, alldeles för tidigt.

Jag kunde ha väntat till all tid upphör.

Du fick ett dödsbud. Din blick blev mörk.
Du förstenades och du gick.

Jag tar en promenad.”

Sedan hörde jag inte mer ifrån dig.

Min känsla för dig var som så att jag kunde skurit ut mitt hjärta.
Slagit in det i det finaste presentpapper du kan föreställa dig.

Med mycket vackert presentsnöre.

Men den kvällen tackade du, mycket bryskt, nej.

Du fick mig att hoppas och att tro.

Men du försvann, utan ett adjö.

Märkt , ,