Etikettarkiv: skönhet

Kuddarna

kuddarna_karlek

(Gammal ej dat.)

Nu.

Nu har jag någon att dela min glass med.
Någon jag kan vara ärlig med.

Någon som ser på mig, med glänsande ögon.

Ögonen uttrycker hängivenhet.

Ibland blir jag rädd när jag ser länge in i dessa ögon.

Jag älskar hur kuddarna är staplade efter vi legat i soffan.
Jag tänker aldrig ändra dem.

Kärleken som finns i armarna runt mig.
Jag vill bo där.
Du håller mig.

När dessa armar sluts, är vi onåbara.
Inget ont kommer in och förstör.

Ändå så tvivlar jag.

Tvivlar på att detta är sanning.
Du kanske är ett tankespöke, som hjärnan skapar.
En annan existens.

För att slippa tomheten. Hopplösheten.

Men om denna värld överensstämmer med verkligheten, så blir jag ännu räddare.

Jag är så rädd. Tänk om detta är lycka, den jag alltid trott inte existerade.

Plötsligt tar allt slut.

Mina tankar tvingar bort mig.

De har dragit mig däråt förr, men då har jag velat dit.

Men inte nu.

Snälla, inte nu.

Tänk om de drar mig, släpar mig.
Bort.

Till ensamheten.

Och jag spjärnar emot. Allt vad jag har.

Kan.

 

Märkt , , , ,

Min frihet

min_frihet_hopp

Då ska jag upp i skogen och leta husgrunder.

Snöra på sig kängorna och bege sig.

Ut i skogen.

Ut i friheten.

Märkt ,

Såpbubblan som ingen blåste

såpbubblan_stress

Jag är inne i den stora staden. Är oerhört stressad och är inte på bra humör, men plötsligt ser jag en såpbubbla som var på väg mot landning på marken.

Jag tycker att såpbubblor är en symbol för lyckliga barn och kanske även för lyckliga vuxna.

Vem var det då som blåste den? Jag stannar upp, glömmer min stress och ser mig omkring, jag tittar i riktningen den kom ifrån, men ser ingen.

Men det spelar ingen roll. Såpbubblan räckte till för att jag skulle bryta min stress. Bryta min sinnesstämning.

Göra mig till en ny människa den dagen.

Att jag är så beroende av omgivningen?

Jag skulle vilja kunna blåsa en sådan magisk såpbubbla inom mig, sådana dagar.

Kunna få den magin inom mig av mig själv.
Är detta möjligt?

Jag kunde det förr.
Men denna kunskap har jag förlorat.

Jag hoppas innerligt att jag kommer kunna skapa denna vackra inre magi igen.

Märkt , , ,

Att fånga ljus

att_fanga_ljuset

Att fånga ljus.

Bara för ett par sekunder fanns det, sedan förändrades det.

Skönheten uppenbarade sig mycket kort och det kändes som om det bara var för mig. Som en present som jag fick av naturen. Jag valde att dela detta med min närmsta vän. Presenten jag fick var ämnad för fler.

En tacksamhet över ögonblicket.

Detta fenomen varade mycket kort, men jag fick turen att se detta. Små små vattendroppar i luften. Som solen speglas i. Kameran kan inte fånga det på ett korrekt sätt, den får bara med bråkdelen av skönheten. Jag kan knappt fånga det i orden. Men det var vattendroppar fyllda av små prismor.

En andlighet som jag sällan känner kommer över mig. Att naturen visar sig så skön, utanför mitt vardagsrum. Att jag vaknade och gick upp i exakt rätt tillfälle får mig att le. Ett sammanträffande eller en mening? För det handlade om minuter, jag sprang omedelbart och väckte min vän.

En mening att jag skulle få dela detta sköna skådespel dela det med min närmsta vän.

Sällan känner jag lycka. Men naturen gav mig detta.

Ljus, att fånga ljus. Det är fantastiskt svårt, lika svårt som att fånga känslan igen.
Lika svårt som att gå in i kroppen och hämta det positiva som faktiskt finns där. Det hittas bara inte.

Men förändring sker. Lite och långsamt.

Gå ut. Se. Att förundras över att man finns. Förundras av ögonblicken.

Att just jag får leva.

Märkt , ,

Ängeln

angeln_hopp

Dagen började med total orkeslöshet, katterna leker som i ett hockeyspel, ovetandes om mitt tillstånd. Planen för dagen är att möta en ängel, och jag orkar knappt andas.

Vad gjorde jag igår? Kroppen känns som smör och jag kan inte sitta rakryggad.

Men att genomföra planen tänker jag. Man kan inte ställa in med en ängel. Får inte. Det är en synd.

Dock är orkeslösheten är överväldigande och jag leker med tanken.

Jag hittar inte dit. Och detta stressar mig. Men jag tänker att det ska nog gå bra, bara jag tar mig ut. Det är inte långt till ängeln men ändå så är det motigt. För vägen är dold. Höljd i frågor.

Rädslor.

Ett dammoln driver förbi och distraherar mig.

Men jag tänker inte ställa in. Kanske håller jag på att bli sjuk? Nej, jag tror inte det. Det är nog bara depressionen igen.

Men jag måste igenom. Igenom denna vägg. Det kan gynna mig. Att tro på Universum, varför skulle vi annars ha mötts?

En helighet som känns igenom regnrusket utanför.

Vad är det egentligen för kunskap som skall utbytas?

Vad har vi att lära av varandra, om jag får möta henne igen, ordentligt?

Hon hjälpte mig ut, ut, att möta människor. Att ta en Chailatte i lugn och ro, bubbla in sig och studera omvärlden.

Det finns en mening med det mesta, men regeln är: ta dig ut.

Hemma i tryggheten kan intet ske.

Märkt , , , ,

Hjärnan

hjarnan_drommar

Jag klär av mig och dyker ned under ytan.
Jag upptäcker nätverket av trådar som är hjärnan.

En stor sjö, så många banor, så mycket färg.

Pelare av glas.

De trådar som är färgade röda är de som anknyter höger och vänster hjärnhalva.

Pelarna sträcker sig till himlen. De stod där, strålande, tronande.
Skönhet i dess essens.

Skönheten i min visuella dröm om vackra röntgenbilder får mig att vakna med en helt magisk känsla.

Pelarna går ej att beskriva i ord.
En enormt stor och glittrande känsla sprider sig.

Jag står framför dem med häpnad över hur dessa har skapats.

Att få färdas i det mest komplexa som skapats är en gåva som är få förunnat samt att drömma i färg.

Märkt , , ,

Ett sommarminne

sommarminne_natur

Vi satt på bryggan och talade med pappan, han är engelsman, en mycket trevlig man. Fåordig, men trevlig.

Hans två döttrar badar i havet och ena tjejen säger sarkastiskt: ”Å, vad skönt!”

Himla skönt är det!”

Vattnet var mycket kallt.

Det är en trevlig närvaro till trots att man är lite folkskygg.

Men då kommer en ytterligare person in i bilden. Denna person har en dålig energi, han förändrar stämningen. Han kommer ut på bryggan och bara ställer sig. Rakt upp och ned.

Han slår sig inte ned och njuter som vi andra, han står spänt och spanar.

Plötsligt hörs ett stort brak, ljudet är ett träd som faller.

Mannen som kom och förändrade den avspända stämningen säger: ”det var nog så, att trädet sög upp för mycket vatten i kronan och blev för tungt i toppen.”

Jag svarar enbart med ett enkelt och tankfullt: ”ja.”

Jag visste att han hade fel.

Jag visste sanningen.

Märkt , ,

Berättaren

berattaren_respekt_overgrepp

Jag kände att du inte kramades på samma sätt som innan”.

Det var då jag kunde koppla samman det jag redan vet rent rationellt. Det jag redan vet genom logiskt tänkande.

Det som hände var att jag förstod med kroppen också. Kände det. Känslomässigt.

Den rationella sidan är mycket lätt att trösta. Tala enbart med det.

Muskler och känslor är det svårare med.

Detta skeende, hans uttalande, innebar att även det inre förstod. Ända in i känslor och muskler.

Förstod att det känns när något är fel. Att det är en självklarhet. Samt att detta ska noteras och respekteras, jag lämnade min kropp och han kände det. Och bekräftade det.

Hur kunde han känna detta?” Undrade jag förvånat. Men det känns. Det känns i hur avslappnad eller hur engagerad man är. Mitt tecken är att jag försvinner i blicken och försvinner i händerna.

Långsamt talade han mig tillbaka in i min kropp, han återberättade skeendet och långsamt kommer jag tillbaka in i kroppen igen. ”Kom tillbaka” sade han med lugn stämma. Det var fint, och han betydde mycket för mig.

Minnet försvinner ofta för mig, så när han, med sin fantastiska berättarröst, talade mig tillbaka, var så speciellt. Vackert. Detta tyckte jag om att han gjorde. Han fyllde i luckorna med sin varma röst.

Det läkte mig. Läkte mig och lärde mig. Han var en del i min läkning, han hjälpte mig att läkas från någonting som gick fel i en tidigare period i mitt liv.

Läkte en bit av min själ, integritet och mig själv. Nu sitter det logiska ihop med det känslomässiga. De enades när de hörde hans fina stämma, då förstod de båda att det handlar om integritet och värme. En känsla av att få ta det långsamt och andas. Och minnas. Minnas varenda bit.

Märkt , , , ,

Själen

sjalen_existensialism

Solglasögonen till trots, så tittade barnet rakt in i mig, igenom mig.
Efter ett tag så låstes blicken fast i mig.

Med stora ögon, så liten så man nästan tror att det inte kan finnas.

Existentiella känslor far igenom min kropp, som ett positivt isande i ryggen.

Förståelsen och förlåtelsen som faktiskt finns i denna lilla varelse.

Att söka ögonkontakt, något av det första barn gör. Hur ska man veta hur man ska besvara detta på det djupa vis som barnet gör?

Det kändes som denna lilla person förstod så mycket mer än vad som är vedertaget.
Tänk att vilja säga ting och uttrycka saker i ord fast man inte har möjlighet till detta.

Vilken frustration.
Men att se, med stora ögon, se rakt in i den människan som är jag.

Ett återspeglande av sin egna själ i dessa vackra ögon i denna lilla person.

Och frågan återstår: vem är jag?

Märkt , ,

Futurum

futurum_sjalar

Är det någon skillnad mellan att se framtiden och förutse?

Att se någon göra ett ting innan det finns.
Är det ett glapp i hjärnans synapser?
Ett glapp i tiden.

Ett glapp i varandet.

Att höra någons tankar, någon som talar ens egna ord.

Ett svar utan ställd fråga.
Ett glapp i händelserna och i kronologin.

Ett glapp i det verbala som redan finns, och i det tysta som redan skriker.

Hur kan detta finnas?

En överbryggning mellan själar.
Två själar som möts. Även fast de alltid känt varandra.

Och en förvirring över vem du och jag är.

En själaförbindelse.

Märkt , , ,

Rodret

rodret_livsode

Det är jag som väljer.

Jag som står vid rodret.

Den underbara metaforen.

Att skaffa en båt.

Att köpa sig ett roder.

Mycket jobb ligger bakom.
Läsa till hungern är mättad.

Tid.

Men det kanske är värt det?
Sysselsättning för hjärnan.

Att stå där vid fysiska rodret, inte det metaforiska och känna makten.
Kontrollen.

Jag är inte lika skräckslagen att ta mig framåt nu.
Jag ser att tankar bara är dagdrivare.

Driver på vatten.

Driver.

Men att få ta tag i rodret och faktiskt styra.
Äntligen förstå att jag får bestämma över vart färden bär.

Märkt , ,

Röken

roken_hemlangtan

Inte vantrivas, men att sakna hemma.
Att ha ett hem man inte har tillgång till.

Saknad, innebär kanske någon typ av smärta, jag är dålig på att definiera denna känsla.

Att vilja, men inte kunna.

Att längta till glittrande snö och frihet. Med ångesthanteringssätt utanför dörren.

Med tårar i ögonen och alkohol i kroppen.

Varm, mysig cigarettrök som en aura.

Det sätter sig i kläderna men det bryr jag mig inte om just nu. Jag låter mig dras med i hans berättelse om sitt egentliga hem. Jag blir rörd.

Vilken kärlek som finns, till en plats.

Bakfylla och skratt.

Öl.

Som spills och det lokala vardagsrummet alla är välkomna till.

Alla får slå sig ned. Alla är välkomna.

En värme i kontrast till den generella kylan, som kommer från människor man inte känner.

Märkt ,

Paradox

hopp_paradox_trad

Minnen och dofter som påminner om det stora huset samt känslan av att styra sina egna steg.
Myror som kryper upp ur asfalt.

Att höra en näktergal mitt på dagen, sitta och ropa förvirrat i sitt guldgröna träd.

Solen lyser och maskrosor som vill föröka sig, släpper sitt dun i luften. Nästan som snö.

Motsatser

Syrén, hägg och mylla är det som väcker barndomskärleken till huset och träden på tomten.

Det verkar som om människor känner att jag är en vandrare.
Promenader och tankar och blomstrande pelargoner.

Att stå vid rodret och vara beredd. Beredd på nästa kast.

Men en ljusning och hopp söker sig in i mig och jag känner in dofterna.
Det känns som om jag dansar fram, steg för steg.

Nyfikenheten.

Sommaren är nästan här och det ser ut som om det snöar.
Snö och sommar på samma gång.

Hur kan allt vackert och alla känslor få plats i samma värld?

Märkt , ,