Etikettarkiv: separation

Bara min psykolog och jag

Baramin_psykolog_och _jag_mlnnen_psykiatri

Jag lämnar det stora sjukhusbyggnaden med armar som värmer lite varmt och tårar bakom ögonen.

Ansiktet hettar.

Jag känner lite ledsenhet. Men jag vet att jag känner lite mer än ”lite ledsenhet.”

Vilsenheten blöder i hjärtat.
Det bränner i själen och jag känner hur jag trasas sönder.

Nu har en epok gått ur tiden. Detta skrämmer mig och jag känner sorg.

Vi möttes för första gången i den gula villan. Jag kom dit utan större tilltro eller hopp, men det var varmt och tryggt.

Någon fanns i andra änden. Svarade.
Mötte min dimmiga blick.
Det var en ung röst.

Förklarade för mig vad jag kände och varför. Dessa känslor hade jag ingen aning om vad de var för några.

Jag har alltid varit dålig på att definiera djupa ting. Särskilt känslor. De har mest funnits där.

Dessa hjälpte han mig med.

Han var rak, varm, och välmenande.

Den gula villan var vacker, gammal. Med vita karmar runt fönstren, och en gammal vit dörr.

Sekreteraren fanns när ingen annan funnes på plats. ”Men jag kan ju lyssna.” Brukade hon säga.

Vilken fantastisk mening.

En sådan värme finnes sällan. Ens om man letar. Letar noga. Jag kunde gråta inför henne. Det är inte så många jag kan gråta inför.

Men han hjälpte mig, hjälpte mig att känna. Lära känna mina egna känslor, ingen annans. Implementerade ord och meningar som är så naturliga men svåra att hitta själv.

Han hjälpte till med läkningen.

Och saknaden av relationen är stor. Det är mest nostalgi som talar, men det är ok. Det är ok att sakna något som hjälpte så mycket. Någon som hjälpte så mycket.

Men att ha fått komma till den gula villan var ett mirakel som nog räddade mitt liv. Att den uppenbarade sig som en trygg plats, med varma medkännande människor.

Mannen med det röda skägget förde mig dit, han var en medhjälpare, gjorde att jag fick komma dit jag skulle. Det måste ha varit menat. Dessa personer har tillfört så mycket i mitt liv.

Och jag känner tacksamhet. Men ett litet stygn finns fortfarande kvar i hjärtat av att ha lämnat denna epok.

Märkt , , ,

Död

taby_kyrka

Jag känner mig sargad, och i blodiga bitar ligger min kropp.
Jag känner mig trasigare nu än någonsin.

Separationen slog och slet mig itu,
men samtidigt, i tusen bitar som jag ibland undrar om man ens kommer att hitta igen.

Hur kan man ligga blodig, utan att någon tar vidare notis om det? Jag skriker,
skriker min hals hes,
men rummet verkar vara ljudisolerat.

Man blir lite ställd när man försöker ringa till någon som inte finns längre.

Märkt , ,

Symbios

symbios_separation
Något rycktes ifrån mig, eller hon gick frivilligt.

Utan några steg bort.

Inget hejdå.

Det var en grov separation,
som jag inte delat med mig ordentligt till någon.

Vi levde i symbios.

Vårt egna band vi knöt ihop,
och skapade.

Och hur ont det gjorde när vi gick skilda vägar.

Det var ibland så strålande som en saga, som få ens vågar drömma om.

Det var som en kärlekshistoria.

Och ibland var det så ledsamt och kanske till och med destruktivt,
men det var vårt.

Det var vår saga.

Vi delade till en början allt.

Våra ögon glittrade.

Allt var möjligt, bara vi var tillsammans.

Det var vi, mot lärarna, mot mobbarna, de som tyckte vi var annorlunda.
Vi som skrev mörka och svåra dikter, pratade ett språk de inte förstod.

Innan dess var det som att falla i mörker.

Utan någonting att greppa.

Men hon och jag blev till sist ett.

Några hade svårt att förstå, hur vi kunde leva på det viset, men för oss var det som en ny levnadsform.
Det var bland annat detta som senare förstörde relationen.

Sedan kom lögnerna,
både från min sida, och hennes.

Slutenheten.

Manipulationer.

Problem.

Att hitta sin egen vuxna identitet.

Att komma vidare.

Märkt , , ,

Sju års olycka eller lycka

Metalliskt är lila tyg.

Pärlorna glänser med en fadd smak.

Masken som existerar för att skydda mig, kväver mig.
Stickande.

Ondskan och livet ligger ned och jag sparkar på det.

Gnager bakom ögonlocken.
Krossade speglar.

Kedjorna sjunker in i mjuk och varm levande hud.

Den skyddar mig.
Oändliga trappor. Trasigt är trasigt samtidigt grönt är grönt.

Huden slits loss och blottar ben.

Skratt och damm sprids i rummet.
Jag ler. Ler åt ondskan.

Ett öppet fönster blänker i solen och att vägra att sätta sig ned.

Märkt , ,