Etikettarkiv: rastlöshet

Lera

lera_finnas

Lera runt nagelbanden och skapandet.

Att välja färg, ändlös tvekan.

Dramaturgi samt att söka en annan människas uppmärksamhet.

Finnas i blicken.

Att ej upphöra att existera.

Blicken som undviks.
En annan teater. 

Man vågar inte möta, möta en annan energi.
En annan dans. 

Otålighet samt att inte stå ut i detta.

Märkt , ,

Dimma och muller

dimma_och_muller_panik

Att hålla uppe den sociala normaliteten.

En känsla säger: ”kan ni släppa in mig till tryggheten?”

Fast ändå inte.

Alkoholsuget finns, och bensodiazepinsuget är stort.

Alla ser så balanserade ut i ett väntrum.
Men inombords är det säkert kaos.

Själv så skulle jag helst vilja öppet skrika.
Jag vill ha ett skydd.

Ett litet skal. Som jag kan öppna när jag vill. Öppna för de värdiga.

Men jag känner att jag inte kan upprätthålla min fasad. Hur jag ser ut. De ser, de ser vad jag känner.

Till och med det har rasat. Att kunna sitta i ett väntrum utan att behöva musik, med panik skrikande i ögonen.

Hela väntrummet drunknar. Och allt bara smälter. De som sitter i väntrummet känner vad jag känner. Det är svårt att inte smittas.

Dimma och muller drar in och det märks.

Men de kan upprätthålla normaliteten, i mina ögon.
Vissa ser ned i sina telefoner, andra sminkar sig. Någon plockar lite i sin väska.

Men kanske de känner samma sak. De känner kanske också att väggarna rämnar. Att alla ser.

Alla känner.

Märkt , , ,

Jag visste inte vad jag bjudit in

sang_jag_visste_inte

Jag vaknade skräckslagen i min säng. Jag visste jag inte vad jag bjudit in.

Min kropp är låst, förstelnad. Demonen är ovanför mig och ett stryptag som närmar sig.

Tystnad. En frånvänd rygg.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Varelsen satt ovanpå mig och jag var frusen av skräck.
Ett blekt ansikte som jag inte vet om det är mitt eller varelsens.

Jag har just stirrat något värre än döden rakt i ansiktet,
där, behövde jag och bad om hjälp.

Men fick ingen.

Varelsen är nu borta, den har gått sin väg, men bilden sitter kvar på hornhinnan och jag vågar inte blunda. Fortfarande paralyserad av skräck.

Med lemmar som värker av adrenalin och en puls som nästan gör att hjärtat stannar, känner jag att jag vill fly. Gömma mig under täcket som ett skrämt litet barn.

Jag försöker att lugna ned mig själv men det går inte något vidare. Pulsen håller sig hög och jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir arg och ledsen. Men känner ändå skuld, för vad vet jag däremot inte.

Ensamheten i tvåsamhet är fruktansvärd.

Själv, står jag där mitt i skräcken och behöver tröst. Jag vill slänga skuld i ansiktet på honom också, hårt, för att jag inte får den plats som är min. Men väljer att inte göra det.

Jag stänger in mig. Låser den själsliga dörren och har inte för avsikt att öppna. Bitterheten kokar som en motbjudande brygd.

Men när skräcken vändes till ilska så kändes det bättre. Ilska är något jag känner igen mig i. Ilskan har en speciell plats i mig då jag länge definierat mig själv som arg.

Efter kulmen av detta enorma stresspåslag som transformerades till det bekanta: ilska, så lägger det sig.

Men vreden kokar lugnande och jag somnar om i gryningen.

Märkt , , , ,

Mani

mani_stress

Jag vilar boken lätt på katten, det rycker lite i honom, han förstår inte vad det innebär. Och inte jag heller. Men sysslolöshet och för hög hastighet befinner sig i min kropp.

Han rättar till sig och somnar om. Jag har varit aktiv idag, för aktiv. Att arbeta med något till svetten lackar innebär tydligen att man jobbar för hårt. Men när man är manisk så går det fort.

Jag gräver i potatisjorden, och letar, letar efter ro. Jag hittar ingen, kroppens anspänning dröjer sig kvar.

Fingrarna är för snabba och det blir korrekturfel överallt. Det går inte att samla ihop allting så det blir bra. Jag blir frustrerad och arg, för att kroppen är för långsam. För att det blir för många fel. Jag tvingar då hjärnan under enorma hot, att åtminstone försöka att fokusera på en bokstav i taget.

Hjärnan är för snabb och fingrarna känns slöa, som de vadar i lera.

Kroppen känns snabb men är seg som tuggummi i förhållande till hjärnan och själen.

Att försöka sakta ned, och öka för nu går det fort, samtidigt som det går långsamt.

Jag funderar nu om de olika variablerna som är jag, försöker tävla mot varandra.

Ett blandat humör som frustrerar mig något så enormt.

Märkt , , , ,

Känna sig som ett krossat glas

melankoli_syra

Det är som att gå sönder, krossas, som ett glas, på insidan.

Sänk dig själv innan någon annan, eller något sänker dig.

Jag finner tröst i melankoli.

Nattbad och att springa vansinnig.
Fullmåne och vargar som ylar och jagar.

Att hamna där i vägkanten, slungas dit av tankar.

Känna doften av den blöta vägbanan och reflektion.

En annan människas stress och frustration spiller över och rinner på golvet där jag ligger.

Ett frätande, en syra. Och det gör ont.

Ligger i fina små bitar, och kräla.

Smärtan som åter befinner sig i bröstet.
Att befästa inpräntade vanföreställningar.

Kan inte leda till någonting väl.

Märkt , , , ,

Meningslöshet

sjalslig_resa
2006

Total meningslöshet,
matematiklektion, men ingen matematik vistas i mitt huvud.

Jag kan inte fokusera på det jag ska.

Längtar ut, bort.
Bara härifrån.

Ork.

Ett slag till och jag faller.

Denna väntan!
Jag kan inte koncentrera mig.

Slå då!

Det går inte att bara finna sig.
Min hjärna vill inte som jag vill.
Eller så är det så.

– Hur mår du?
– Jag behöver ta lite luft.
– Gör det.

Jag går ut, smäller upp Entrédörren och springer.
Utan mål, springer tills benen inte bär.

Tankar som rusar och frustration som befinner sig i musklerna.
Om man springer tillräckligt långt bort, slutar tankarna då?

Hjärnan plågar mig när jag vill fokusera. Men det går inte.

Att bara kunna sätta sig ner och vila.

En kommunikation mellan kropp hjärna och själ.
En konstant kamp.

Märkt , , ,

Galenskap

galenskap_katten_bilder

Samma tankebanor, samma spinnande.

Någonting som rullar runt och lägger sig tillrätta.
Luddigt, galenskap.

Irrationellt?

Ja, kanske.

Jag ser de vackra bilderna, för mig är de inte mer. De berör mig icke.

Ett lugn som sprider sig och en längtan efter fart.
Att bestämma sig.

En förändring i ögonen, i själen och att kroppen bestämmer sig för att någonting kommer att göra ont.

Det är när hjärnan ligger ett steg före.

Det ligger nu och myser och värmer. Spinner som en katt.
I mitt bröst.

En trygghet och en blandning av gott och ont.

Att bara släppa taget och gå in i sig själv. In i galenskapen.
Gå in i den så hårt man bara kan.

Tankar på motorfordon och att kunna stoppa lastbilar med sin kropp samt att trotsa någon Gud.

Eller bara ett väldigt stort ångestpåslag.

Märkt , ,

Dimman

dimman_surrealism2006

Jag ser solen gå upp men jag känner inte värmen. Jag borde njuta av lugnet denna plats inger. Men det gör jag inte, jag känner betongen bakom mig. Hur ytan smeker mig över ryggen. Jag har visst suttit här hela natten. Det här är min plats, min tillhörighet. Man har riktigt god utsikt här, och vägen som går under mig är vacker. Jag har alltid haft en förkärlek för höjder.

Jag funderar på hur jag kunnat sitta här utan att jag känt tiden gå. Kanske har jag stannat upp i tiden? Men att världen fortsatt sin egen tidräkning utan att jag har det? Jag känner mig mycket stel i kroppen, jag har suttit på helspänn hela natten som om någon jagat mig. Då sträcker jag på mig och min kropp slappnar faktiskt av en aning. Men tankarna spinner fortfarande, de släpper sällan taget.

Då och då kommer det en bil under mig och de blinkar med ljuslyktorna. Men det rör mig inte i ryggen.

Men jag måste ändå vidare, för att rastlösheten fyller mig. Jag måste bort. Visst är det en flykt, men det är en flykt som fungerar för mig. Tyvärr, så orkar man inte fly för evigt. Att ständigt fly tär på en och jag känner mig sliten och liten. Min påstådda ork, som en gång var så stark, finns inte längre.

Jag måste vidare, det känns i kroppen men den lyder mig inte. Jag plockar ihop mina få saker jag bär med mig. Sakta samlar jag styrka och lutar mig långsamt bort från den lagom kyliga betongen. Men jag orkar inte ta mig upp. Då lutar jag mig tillbaka och känner efter, sorterar, reflekterar.

Min kropp protesterar nog mot allt jag gör mot den, jag plågar den hårt. Jag torterar den med min ständiga flykt, mitt resande dag och natt utan varken sömn eller mat. Och jag njuter av det, ända in i själen.

Men alla är rädda och har sina egna sätt att fly, medvetet eller omedvetet. Och tänk hur människan dömer! Men det är samma drivkraft vi alla har i oss, det primära, råa.

Människorna jag hade som jag kallade vänner och familj, kallade mig egoistisk. Det är nog ytterst överensstämmande med verkligheten, jag är egoistisk. Det är därför de inte finns i mitt liv längre.

Livet består av valet hur man vill leva.

Nej, jag trycker bort minnena med flit och fokuserar om.

Jag räknar mina revben och när jag kommer till tre, så tvingar jag min kropp att lyda, jag reser mig från den trygga betongväggen och tar med mina tillhörigheter. Jag börjar gå, men det känns hemskt att lämna denna trygga plats, jag slänger en snabb blick tillbaka för att jag vill skapa en perfekt minnesbild. En av få. Jag säger adjö och på skeva ben går jag så snabbt de bär mig. Ty jag vet att om jag dröjer så kommer jag att fastna, i betongväggen. Slukas och bli till sten.

Värmen är borta, nu fryser jag och jag darrar som ett löv. Men jag vet inte om skakningarna beror på kölden eller rädslan och jag kan heller inte erinra när jag åt mat senast. Även det är en del i min flykt… Men jag vet inte, jag orkar inte tänka, orkar inte minnas, jag vill inte det heller. Det vardagliga livet är inget för mig. Jag klarar det inte. ”Det spelar ingen roll.” Hör jag mig själv säga.

Men det gör ju det, egentligen.

Jag ser på världen runtomkring och allt ser så trasigt ut. Som om granarna och de stora skyskraporna skulle falla sönder i tusen bitar, bara man andades på dem. Då tar jag ett djupt andetag bara för att testa, men jag låter bli. För man vet aldrig.

Kanske det redan har gått sönder, det kanske har fallit samman? Fast jag står ensam kvar? Blod, och skinnflådda människor passerar snabbt framför mina ögon. Det luktar brandrök och jag går i cirklar.

Världen har gått under.

Kassörskan frågar mig hur jag mår, och i chock svarar jag ”bra.” Jag tittar på henne med luddig blick men har ingen aning om hur jag kommit hit. Hon noterade att jag inte såg så kry ut och hon brydde sig. Men jag blir inte tacksam utav hennes vänlighet, jag blir rasande. Biter ihop käkarna, och funderar på vilket sätt hon har valt att leva. Eller hur hon kommer att dö. Jag tittar på det svarta rullbandet och försöker tyda vad jag har handlat, det ligger en mängd oformliga klumpar men jag förstår inte vad det är. Men det är normalt att ta hand om det man har inhandlat i affären i plastpåsar, så det är det jag gör. Med omsorg plockar jag upp mina varor och stoppar de i en plastpåse, medan jag noga studerar dem och funderar.

Jag vet inte om jag drömde om kaoset eller om det är detta som är drömmen? Jag kanske står där i glasskärvor och lågor och drömmer om hur en vanlig dag skulle kunna se ut i en fungerande, vacker värld?

Eller så står jag faktiskt i butiken och drömde om kaoset. Jag kan helt ärligt säga att jag inte vet. Jag går mot utgången och kassatjejen säger något med det är så mycket dimma så hennes röst dränks och jag bryr mig inte heller, ”hon ska vara tyst för hon har inte rätt att prata med dig” tänker jag.

En man i uniform kommer fram, och han ser nästan rädd ut, ”konstigt, dessa oformliga varor gör mig kriminell” konstaterar jag.

– Hur står det till här? Är du sjuk? Tar du några mediciner? Frågar han.

Hans radio sprakar till. Och det ljudet skrämmer mig, det är ljudet som får mig att vilja springa, för livet.

Jag tänker inte slösa min dyrbara tid med att svara honom, och dimman tätnar så hans konturer blir otydliga. Jag tar sats men proceduren blir kort och jag sitter fast i ett järngrepp. Jag är totalt skräckslagen och på något sätt frammanar jag all styrka jag har i min slitna kropp, tar mig loss och slår allt vad jag har. Slaget träffar honom ganska dåligt vid örat, och jag hinner tänka: ”det står nu mellan honom och mig.” Han var nu satt ur balans så jag slår igen, denna gång blir det en klockren träff och han faller.

Ilskan växer och allt börjar flöda ur mig, och första sparken kom. Jag börjar måla en mycket vacker tavla medan han försöker resa sig upp i pauserna mellan träffarna. ”Detta kommer att överträffa den vackraste konst” och andra grandiosa tankar rör sig förbi.

När tavlan nästan är klar så tittar jag på vad jag har i min vänsterhand, detta är värt att nämnas, jag är högerhänt. Föremålet i min hand är en helt vanlig pensel, jag stannar upp för en sekund och betraktar den, den är av god kvalitet, fina borst. Så nu tar jag och målar detaljerna.

Jag noterar nu att dimman lättar och skapar mycket bättre sikt än tidigare. Då blottas den vänliga kassörskan, hon gråter och sitter hopkurad på golvet. Jag tittar på henne frågandes: ”gillar du min tavla? Ett mästerverk säg?” Med ett leende. Nu är det hon som är skräckslagen, och jag är lugn.

Då tittar jag ned och ser mannen i uniform. Hans bröst är helt söndertrasat, strimlat. Det verkar som om ett vilt djur har anfallit honom. Han kvider. Hur kan han vara vid liv med dessa skador? Hur valde han detta till sist?

Jag känner den svala ytan mot min rygg och plötsligt ser jag att mina kläder är täckta av färg. Jag känner efter med vänsterhanden på ytan bredvid mig och det är ytterst märkligt vad jag hittar. Det ligger en kniv bredvid mig.

Solen tittar fram, och jag börjar skratta. Här ska jag stanna. Jag är nu äntligen helt avslappnad och rastlösheten är borta för tillfället och jag somnar invid betongväggen bredvid mina kriminella klumpar.

Märkt ,

Ord, bokstäver och vissa trivs i kaos

ord_bokstaver_kaos

Jag blir tokig.
Texter samlas på hög,
i huvud,
på papper,
på telefonen,
på datorn.

Jag grimaserar. Åt vad kan man fråga?
Som en treåring som är sur.
För många ord och för mycket att hålla reda på.

Var skall orden samlas för att det ska kännas bra?

De bara samlas på hög.
Fingrarna kan inte skriva tillräckligt fort!

Var skall man stoppa orden någonstans, när det blir för många?

Till klassisk musik och jag känner mig på riktigt galen när orden
och texterna bara sätter sig i halsen.

Att känna luftstrupen snörpas åt med ett par ordentliga händer.
Att känna struphuvudet tryckas inåt. Inåt till där det inte ska
befinna sig. Det klickar liksom till.

Efter 5 minuter så har hjärnan inget syre.

Kategoriseringen bara gör det värre, då hamnar allt skräp gömt lite överallt istället.
Ett förfalskande av kaos som orden skapar och överväldigar.

Vad gör man av sig själv när man bara vill ta ett kliv ur kroppen?
Med för hög puls sprutar det bokstäver, ord och nummer ur mina fingrar.

För många.

Märkt , ,

Ut och in, det glittrar ont

ut och in_surrealism

Morgonens kalla mörker sveper över mig, kretsande planeter.

Grusets torra väta samtidigt havets torra vågor. Jag ser i blått, vad är detta? Det luktar rosa, avsaknad?

Icke existerande läppar formar ord som inte finns. Tar emot sådant ingen vet. Intet förstår det blå och rosa.

Klockorna brinner, spindlarna smetar ut sig. Lever mer än livet är dött. Hoppas inte träden ser mig.
Röken när den svarta ensamma asfalten svalnar.

Blir orolig.
Bläcket sprids i blodet, förgiftar och glittrar. Majsfälten vill fly, de rör på sig. Men kommer ingenvart.

Fyrkantigt? Nej, det är en döende.

Vi föds i blod och galla, broarna sjunger. Skräcken förgyller månens gröna blod.
Dimensioner ändras och öronen talar i tungor.

Frågor som ingen förstår ställs utav:
tomt är svaret. Frågan är svaret.

Bomullen sticker mig i händerna och inget blod. Lägg tiden i en korg och smaka på den.
Bitter är smaken, förruttnelse men ändå                                upp och ner.

Under den gyllene linjen kryper insekter.

Döden inifrån och ut. Sett allt salt, surt och bittert.
Solen är det.

Närmare är alltet som aldrig funnits.

Märkt , ,