Etikettarkiv: överdosering

Talet till mig själv

talet_till_mig_ själv

Skrivet tiden under inläggning:

Nu vill jag skada mig själv.
Men jag har inget att skada mig själv med.

Hatar jag mig själv så mycket?
Egentligen så gör jag inte det.

Jag tycker inte att jag har gjort fel.
Jag förtjänar inte detta.

Att ha sådan ihållande ångest.

Du kan dö av dina överdoser.
En gång blir det för mycket.

Du skadar dig själv.
Förstår du det?

Men konsekvenserna är dolda i dimma.

Jag undrar åter varför. Och jag frågar en vän.

Personen svarade, och detta är ett direkt citat:

Och i överdoserandet vad det så skönt. Inga känslor, ingen oro, inga smärtor och minnena smärtade inte och på så vis slapp jag en stund.”

Därför. Att få slippa. Att vara i harmonin som faktiskt infinner sig vid en ”lagom” överdos.

Men det känns som jag försöker mörda mig själv.
Inte ta livet av mig. Mörda mig själv.

Jag säger det igen: för jag vill leva.

Märkt , ,

Nästa överdos

overdosering_inlaggning_igen

Dag tre efter utskrivning. 2015-09-17

Jag har åter överdoserat. På en mycket harmlös medicin. Lyrica. Men jag är uppe i 950 mg, eller mer. Jag minns inte riktigt. Dagen började som vanligt med ångest utan egentlig anledning. Kraftig sådan.

Jag tog mina mediciner som vanligt och åt frukost. Tog en Oxascand, min vid-behovs-medicin. Enligt ordination. Men sedan hände något. Jag tog 400mg ytterligare av Lyrican. Detta blir 500 mg inom kort tid på morgonen.

Sedan hade jag 150 mg med mig i fickan. Dessa tog jag hos läkaren jag skulle på återbesök till, efter inläggningen. Jag knaprade vidare under dagen för att behålla ”fyllan” man får vid höga doser Lyrica.

På kvällen tog jag ytterligare 300 mg.

Jag får en märklig känsla i halsen av Lyrican. Som att det blir torrt men ändå inte. Som att behöva svälja hela tiden. Det är uppenbart att jag inte kan hantera mina mediciner för tillfället. Och vi ska försöka hitta en lösning på det. På måndag. 

Efter överdosering nummer två lades jag åter in på Lördagen.

På måndag ska akutläkaren ringa min ordinarie läkare och kolla hur vi gör med medicindelning. Vad vi ska hitta för lösning. Impulshanteringen är inte den bästa och när ångesten är här, blir det en livsfarlig kombination.

Det är så svårt att se vad jag gör, men inte kunna hindra eller hantera. En hjälplöshet infinner sig.

Märkt ,

Den luddiga berättelsen

Den_luddiga_berattelsen_inläggning

Förgiftning eller att be om hjälp
9 September

Jag noterade att jag inte längre kunde ta mig framåt. Jag klev av tunnelbanan och konstaterade att: ”hej bänk, dig behöver jag.”

Jag är ensam, men det kommer tre man och sätter sig på bänken på andra sidan. Bakom ryggen på mig. Jag kräks lite i min mun, och inser att jag överdoserat omedvetet. Eller var brottet överlagt?

Jag sade ”ursäkta…”

Hon svarade: ”javisst kan vi hjälpa.”

Den ena killen var stark och han tog en hård och varm armkrok på mig och de ledde mig till sjukhuset. De var varma, vänliga och dömde mig inte alls.

Men sedan minns jag inte mina formuleringar, hur jag förklarade mitt tillstånd. Kanske jag berättade om vad jag hade gjort. Kanske förstod de ingenting. Men de sade flera gånger: ”men det var bra att du bad om hjälp.”

Kanske jag ursäktade mig mycket.

De ledde mig ut genom spärrarna och upp till sjukhuset. Där frågar de om de kan lämna mig och jag säger ja. Kvinnan som mottar mig säger att det kommer en brits alldeles strax. Jag raglar till en stol och känner kräkset komma. Jag tar mig på något sätt till toan och spyr med öppen dörr. Sköterskan söker ögonkontakt med mig och säger: britsen är runt hörnet.

Någon rör vid mig, säger att hon ska sticka mig. Jag bryr mig inte och somnar om, fast jag annars är ganska spruträdd. Detta skrämmer mig, jag måste ha haft en mycket låg medvetandegrad. Sedan säger någon charmigt: jag ska tafsa lite på dig. (Hon skulle sätta mystiska lappar på mig här och var.) Samt EKG.

Men dagen innan detta så kom det en skrämselattack: att jag ville skölja ned alla piller som jag hade i skåpet. Men istället räknade jag noga på mg-dosen och pluggade på hur mycket kroppen tolererar utan att riskera att behöva åka till sjukhus. Därefter tog jag ca 550 mg Lyrica vilket fortfarande är en relativt låg dos. Jag kände inte någon större skillnad annat än att man blev lite varm och avslappnad i kroppen. Men sedan så vaknade jag, och flög. Eller gungade fritt. En fantastiskt skön känsla.

Vad är detta för drift? En drift att vilja döva? Döva tillräckligt, men att ingen ska veta vad jag har gjort. Inget sjukhus, inga anhöriga.

Men att piller av alla dess sorter skall inmundigas. Det spelade inte någon större roll vilka, men Lyrican är ny så jag tänkte att den kan man ju testa hur potent den är.

Resterande mediciner i skåpet var jag inte så intresserad av att inta.

Jag är rädd. Rädd för vad jag ska göra, rädd för vad jag gjorde. Rädd för att jag inte kan kontrollera mig.

Rädd för skönheten som finns i överdosering, samt känslan att faktiskt vara vaken dagen efter. Att faktiskt leva.

Är det därför? Att jag behöver leva med döden vid min sida för att kunna leva fritt?

Vi talade om framtiden och det var det jag tror var den utlösande faktorn. Jag är så fruktansvärt rädd för framtiden. Men tillräckligt för att avsluta mitt liv? Nej, men att döva. Döva ordentligt.

Jag sov mestadels av tiden på sjukhuset, eller sänkt medvetandegrad skulle jag titulera det.

Jag vet ej hur illa det var, men en man från psyket kom och undrade om jag ville dö. Jag svarade: ”det vill jag inte.”

Men det läskigaste är att jag vill göra det igen. Lite lagom berusning. Och tillvaknande dagen efter på sjukhuset och känna att man lever.

Nu när jag skriver detta så ser jag att någonting måste göras, och det värsta är jag vet inte vad det är med livet och framtiden som skrämmer mig så mycket.

Märkt ,

Den verkliga berättelsen

Den_verkliga_berattelsen_inlaggning

Det är som att lägga pussel, det där med händelseförloppet.

Jag sitter här och letar igenom texter, anteckningar och kalendernoteringar. För att förstå. Förstå vad som skapade denna spiral.

Alkohol var en stor del i det hela. Inte mycket, men varje dag, ett eller två glas. Ibland mer. Luckorna har blivit värre med Oxascand och alkohol i kroppen.

Så jag letar. Letar efter ordning. Men det jag vet är att jag överdoserade omedvetet, tisdagen den åttonde September. Detta är minnen mellan det svarta:

Jag var ute på ett skivsläpp och drack ordentligt samtidigt som jag tog mina piller. Sista ölen drack jag för att den var gratis. Han sade: ”ta med den” och det gjorde jag. Gick och drack på gatan. När den var slut, ställde jag diskret ned den vid en port. Vilket flyt jag hade. Plötsligt noterar jag tunnelbaneskylten och tänkte: ”hemåt.”

Väl på tunnelbanan så slår den sista ölen till. Rejält. Jag drack den mycket snabbt. Och jag märker att jag raglar. Jag är väldigt ensam på tunnelbanan då det var en tisdag, sent på kvällen. Men när jag snubblar över en mans ben fast vi är helt ensamma så inser jag att jag är mer än påverkad. Jag säger ingenting och inte heller han. Men han undrade nog vad jag var för någon.

Jag kliver av tunnelbanan fast det inte behövs, den går raka vägen hem, men det gungar för mycket. En stund förflyter och sedan kliver jag på nästa tunnelbana hemåt och fortsätter färden. Denna gång går det bättre, jag anländer. Men när jag kliver av så klarar benen knappt av att bära mig. Jag hittar en bänk där jag kastar mig ned.

Jag är helt ensam och jag kräks lite i min mun och det enda jag kan tänka är: ”jag måste till sjukhus.”

Tre personer kommer och slår sig ned i närheten. Och jag ber dem om hjälp att gå. Sjukhuset är alldeles i närheten och en stor, trygg, snäll kille tar ett kraftigt tag om min arm. De upprepar: ”det är bra att du ber om hjälp.”

Väl inne på sjukhuset så skrivs jag omedelbart in, och jag ljög om hur mycket jag tagit. Jag sade tre. De förstod nog att jag ljög.

De vänliga människorna leder mig till en stol där jag skall vänta in britsen. Men på något vis tar jag mig till toaletten för att spy. Väl ute igen så söker sköterskan ögonkontakt med mig och säger: ”britsen är runt hörnet.” Sedan är det helt svart tills någon ska sticka en nål i mig. Jag märker knappt av det. Värt att notera att jag är ganska så spruträdd.

Sedan sätter någon EKG och märkliga klisterlappar på mig.

Jag vaknar åter, inslingrad i kablar, förvirrad och onykter med en nål i armen och lappar överallt.

Läkaren frågar åter hur mycket jag tagit och denna gång kom jag närmare sanningen. Hon frågade om jag ville dö. Jag svarade att jag inte ville dö. Hon hämtar någon från psykiatrin att göra en bedömning. Han frågar detsamma och mitt svar är lika. Det var sanning. Men varför jag gjorde det vet jag ej. Jag såg inte konsekvenserna.

Du börjar nyktra till nu: 0,7 promille har du nu”. Sade han skämtsamt. Jag tyckte inte att det var så kul. Men jag började undra hur han visste det? Jag har inte något minne av någonting.

Jag fick ligga på sjukhuset tills jag var redig, vilket tog tid. Ingen såg någon anledning att skriva in mig på psykiatrin då.

Det blev mitt beslut senare, då jag kraftigt önskade att göra om det. Det var så vackert och luddigt och lummigt. Jag ville ha den bedövade känslan igen. Då såg jag konsekvenserna tydligt, men struntade i dem totalt.

Men jag måste ladda minnet negativt: tänk om jag hade träffat fel personer på vägen? Det hade kunnat slutat riktigt illa. Och då blir jag lite rädd. Väldigt rädd. Att jag tappade konsekvenstänket helt. Inte en tanke på att jag skadade mig själv. Och sedan att vilja göra det igen gör oron värre.

Jag är rädd för mina överdoseringar. Att jag inte kan hålla mig ifrån dem. Men hjärnan förstår inte inte varför jag upprepar dem.

Vad händer nästa gång?

Märkt , , , , ,

Söndag

sondag_inlaggning

Nu är det så att jag har blivit inlagd på en psykiatrisk klinik för första gången, frivilligt och varmt välkomnande, hjälpen jag får.

Nästkommande texter handlar om mitt uppnystande vad som ledde till detta. Troligtvis kommer jag inte få något svar, men kronologin i texterna ger viss klarhet att detta har pågått en tid, och byggts upp.

Tack för mig.

Märkt ,