Etikettarkiv: ledsenhet

Demolering och dagen jag ringde 112

demolering_panikangest

Det bara skär, skär som knivar.

I ryggen, i magen men mest i själen.

Tafatt men i vild panik ringer jag samtal efter samtal efter hjälp.

Tankarna går om jag ska ringa 112 för att förklara att jag måste bli kopplad till präst.

Jag undrar hur jag någonsin ska kunna komma tillbaka fullt.

Jag tror att jag förstör och demolerar.
Kvinnan på larmcentralen är varm och vänlig.

Samtidigt tänker jag att jag ska sluta med mina mediciner. För att förstöra rejält.

Logiken är icke klar.

Men att känna meningslöshet, tomhet och utanförskap är inte roligt.

Rädslan kommer, för att jag ska tappa den säkerhet jag har.

Märkt , , , ,

Jaga änglar

jaga_anglar_fobi

Ängeln svarade inte, ska man bli orolig? Nej, jag vände mig om och såg henne framför mig. Hon var en bit bort, att jaga änglar, är det värdigt?

Jag såg henne och funderade en bråkdel av en sekund om jag skulle jaga efter henne?

Det gjorde jag.

Hon är lite impulsiv, stressad och fantastiskt snäll. Hon hade visst dubbelbokat.

Jag sjönk. Tomheten infann sig.

När tomheten känns som när tomhet känns som värst.

Att fylla tomhet, hitta något annat som kan ge positiva konsekvenser.

Hon tog mig ut i världen. Ut i vimlet. Men jag var tvungen att kapsla in mig, för att klara av människorna som rusade omkring mig.

Jag stod i min bubbla, och såg världen mycket snabbt. Själv rörde jag mig i ultra-rapid. Kontrasten var märklig tyckte jag.

Jag funderade över detta en stund.

Men det var helt dugligt. Inga större uppenbarelser eller äventyr hände, men jag fick mig en Chai-latte.

Ängeln hjälpte mig att ta mig ut och det var den största förtjänsten. Även fast mötet inte blev som var tänkt så dög det. Då jag kom ut ur min trygghetszon.

Dagar som man inte orkar spendera ute, kanske man ibland ska spendera ute.

Om det såväl bara är för att exponera sig för den fobi som ligger under ytan. Och trösta sig med en Chai-latte.

Inte ett ord kom till mig, inte heller en tanke vågade visa sig. Inte en känsla. Det var helt tyst.

Men jag tittade på filmen framför mig, och insåg att jag inte var delaktig i någon av parterna.

Isolerad satt jag. Men jag var ute.

Ute.

Märkt , , , , ,

Nu

nu_ångest_gunillavonstjernekrans

Jag har precis vaknat, och jag håller på att gå sönder.

Att vakna till smärta.

Märkt , ,

Hösten och tomheten

host_och_tomhet_depression

Att se en värld av sepia, jag känner mig bitter och tom. Allt dör.
Personen bredvid mig säger: ”men det är väl vackert?”
Jag tänker att han kan ha rätt, men jag känner det inte.

Bitterheten tar överhanden.
Jag känner mig introvert, svarar knappt och drar upp min halsduk. Jag undrar när röken ur munnen kommer.

Det är inte vackert. Det är mörka tankar som drar förbi. Som skuggor från förr.

Höstens ankomst.
Melankolins tid.

Vi promenerar vidare, i tystnad. Han kanske blev obekväm med frånvaron av reaktion från mig. Han tänker på sitt och jag tänker på mitt. Löven är så monotont färgade så jag blir förvirrad.

Vackert, jag tänker på ordet. Det är ett vackert ord i sig.

Allén vi promenerar under och talar om, är stor och man skulle kunna beskriva den som majestätisk men den tornar upp sig som ett monster i mina ögon.

Jag är kall och det känns mörkt. Doften av döda löv når mig.
Jag undrar om min sinnesstämning smittar av sig.

Om skuggorna visar sig även för honom.
Om melankolin sprider sig.

Jag ryser till. Och säger alldeles försent: ”Jo det är förbryllande vackert.”
Men jag låter inte övertygande. Men förbryllande är det.

Han tittar på mig, möter mina ögon, men svarar ej.
I tystnad går vi vidare, inte obekväm tystnad, men tom. Han känns tom och jag är tom.

Men när man känner sig tom, så har man så mycket känslor inombords så att de inte känns längre.

Att bitterheten får ta över. Smittas.

Skönheten i allén lämnas bakom ryggen och jag ber honom att inte låta skuggorna ta över, kan jag själv göra detta val?

Att tro på mina egna ord när jag uttalar dem.

Märkt , , ,

Längtan

langtan_angest

Någonting väcks i mig, en längtan och avsaknad. Avsaknad av närhet.

Att få närheten men den når inte det inre. Det inre motsätter sig och ifrågasätter om detta kan vara sant.

Det inre är misstänksamt och mycket ledset. Kanske argt.

Det yttre strävar på som vanligt och vardagen travar på.

Det inre känner mycket saker och det yttre försöker förklara för det inre att det är ok, det är tryggt.

Ingen kommer skada dig. Men det klingar falskt då det kommer slag ändå. Utsidan kan hantera slagen medan insidan blir ännu mer försmådd och misstroende på vad nuet säger.

Det klingar falskt, dessa ord att det inre skulle vara tryggt. Det är inte sant. Det inre är sårbart, känsligt och mycket tunt.

Insidan kan inte förstå varför slagen kommer, om och om igen. Den blir förvirrad och arg, och kan inte värja sig själv. Värnlös står den inför det som komma skall.

Den vet inte vart den ska vända sig när den är sådär ledsen, för utsidan märker sällan av det. Den har lyckats med att hantera uppkomna situation men glömt att det inre också behöver stöd. Konflikten inombords, eller balansen inombords kanske man ska säga, rubbas.

Det yttre rinner det mesta av, medan insidan suger åt sig som en svamp. De kan inte hitta något gemensamt plan och förvirring råder.

Märkt , ,

Liten

liten

Detta skrevs när jag mitt i den stora svackan:

 

Jag fryser och är kall.

Jag är liten och ensam. Med mycket att göra med lite energi.

Depressionen har slagit till.

Att frysa, frysa ända in i själen.

Att uppleva att man aldrig mer kommer att bli varm.

Märkt , ,

Detta gift

detta_gift

Ännu en gång,
denna förgiftning.

Musik, och stämning som säger: välkommen hem.

Njut av ölen.

Njut av fyllan när den varar.

Att ljudet överröstar gör ingenting. Musiken är viktigare än samtalet.

Tomt tal och den vackra, stämningsfulla musiken överröstar.

Tack.

Jag njuter av mörkret musiken skapar.

En stackars DJ står och sliter. Det känns som om att få finnas är det mest relevanta.

Finnas.

Fylla.

Mot sjukhuset.

Märkt , , , ,

Den stora gråten

den_stora_graten

Vissa dagar kan jag inte sluta gråta. Det brukar vara utan egentlig anledning, och så även igår. Jag kommer ned i en sådan svacka som egentligen inte är en svacka. Utan det är mer en händelse, en händelse som kommer ibland. Mer eller mindre utan förvarning.

Jag ringde efter hjälp och fick den, den kom snabbt och omtänksamt. De praktiska problemen löstes och de emotionella togs hand om i formen: de fick finnas.

Inget dömande, inga slentrianmässiga ord som inte betyder något och inga ickegenuina omklappningar.

Det fick finnas. Jag fick finnas. Precis som det var. Precis som jag var.

Men dessa skov har jag själv svårt att hantera, det är dessa som gör att jag dömer mig själv. Skoven började när jag var riktigt liten, och mina föräldrar berättar att de inte förstod vart det kom ifrån.

Jag tänker att det måste vara svårt att stå bredvid, när någon man älskar bara är sluten i sorg och och inte kan kontrollera gråten. För att det tar inte slut. När detta sätter igång så upphör det inte, det håller i sig hela dagen, såtillvida att jag har behövt sjukskriva mig från arbete när dagar som denna kommer.

Det är helt okontrollerbart. Och vart det kommer ifrån, vet jag inte. Men misstanken är nog att jag släpper på tårarna så fruktansvärt sällan, frivilligt.

Men till sist måste det ut. Och då kommer det, ordentligt.

Men att stå bakom en damm av tårar och titta genom den, på dina anhöriga, är hjälplöst. Att vara i vägen är känslan. Nej, tanken. Men det är ren osanning och lögn, det är hjärnan försöker sabotera. Och detta ser jag nu.

Men att inte veta vad man ska göra. Varken ifrån förstahandsperspektivet eller andrahandsperspektivet.

Detta är svårt.

Men min önskan, är att kunna släppa på och ta känslan när den kommer, omedelbart. Eller när det passar bra. Att kanske tända ljus och göra det lite fint att ta en stund för att gråta då och då.

Med jämna mellanrum. Då dessa skov kan undvikas. För man blir uttröttad och dränerad och skapar mer negativ laddning i termen: gråt.

Jag ser att det inte är något fel i att gråta, men det är ingenting jag vill identifiera mig med. Ingenting jag orkar. Då jag förknippar liten fin gråt, med stor okontrollerbar, och i mitt huvud: farlig gråt.

Men det är inte farligt. Det intalar jag mig själv.

Det är inte farligt.

Och dagen-efter lugnet sprider sig i min kropp.

Märkt ,