Etikettarkiv: kärlek

Kuddarna

kuddarna_karlek

(Gammal ej dat.)

Nu.

Nu har jag någon att dela min glass med.
Någon jag kan vara ärlig med.

Någon som ser på mig, med glänsande ögon.

Ögonen uttrycker hängivenhet.

Ibland blir jag rädd när jag ser länge in i dessa ögon.

Jag älskar hur kuddarna är staplade efter vi legat i soffan.
Jag tänker aldrig ändra dem.

Kärleken som finns i armarna runt mig.
Jag vill bo där.
Du håller mig.

När dessa armar sluts, är vi onåbara.
Inget ont kommer in och förstör.

Ändå så tvivlar jag.

Tvivlar på att detta är sanning.
Du kanske är ett tankespöke, som hjärnan skapar.
En annan existens.

För att slippa tomheten. Hopplösheten.

Men om denna värld överensstämmer med verkligheten, så blir jag ännu räddare.

Jag är så rädd. Tänk om detta är lycka, den jag alltid trott inte existerade.

Plötsligt tar allt slut.

Mina tankar tvingar bort mig.

De har dragit mig däråt förr, men då har jag velat dit.

Men inte nu.

Snälla, inte nu.

Tänk om de drar mig, släpar mig.
Bort.

Till ensamheten.

Och jag spjärnar emot. Allt vad jag har.

Kan.

 

Märkt , , , ,

I mina öron

i_oronen_karlek

Du är i mina öron

i mina händer.

I mitt hjärta.

Märkt , ,

Närheten

narheten_karlek

En närhetsångest, jag inte känt av tidigare.

Att behöva någon som trycker av.

Fjädern som släpps.

Ångest att inte få den.

Märkt ,

Att fånga ljus

att_fanga_ljuset

Att fånga ljus.

Bara för ett par sekunder fanns det, sedan förändrades det.

Skönheten uppenbarade sig mycket kort och det kändes som om det bara var för mig. Som en present som jag fick av naturen. Jag valde att dela detta med min närmsta vän. Presenten jag fick var ämnad för fler.

En tacksamhet över ögonblicket.

Detta fenomen varade mycket kort, men jag fick turen att se detta. Små små vattendroppar i luften. Som solen speglas i. Kameran kan inte fånga det på ett korrekt sätt, den får bara med bråkdelen av skönheten. Jag kan knappt fånga det i orden. Men det var vattendroppar fyllda av små prismor.

En andlighet som jag sällan känner kommer över mig. Att naturen visar sig så skön, utanför mitt vardagsrum. Att jag vaknade och gick upp i exakt rätt tillfälle får mig att le. Ett sammanträffande eller en mening? För det handlade om minuter, jag sprang omedelbart och väckte min vän.

En mening att jag skulle få dela detta sköna skådespel dela det med min närmsta vän.

Sällan känner jag lycka. Men naturen gav mig detta.

Ljus, att fånga ljus. Det är fantastiskt svårt, lika svårt som att fånga känslan igen.
Lika svårt som att gå in i kroppen och hämta det positiva som faktiskt finns där. Det hittas bara inte.

Men förändring sker. Lite och långsamt.

Gå ut. Se. Att förundras över att man finns. Förundras av ögonblicken.

Att just jag får leva.

Märkt , ,

Dimhöljd hud

dimholjd_hud_karlek

Att känna den tunna hinnan av hud, som egentligen inte finns.

De ögonen som skär genom glas.

Vilja vidröra den hud, det skägg som är framför mig.

Dimhöljd hud under fingertopparna.

Ingen självmedvetenhet, på det vackra viset.

Mötas, mötas något så innerligt.

En kommunikation både med ord och utan.

I ett enkelt rum med en lampa som hänger ned som gör ljuset skumt.

Men vi ser varandra. Ser varandra.

Inte att ge, inte att ta. Att existera och att finnas. Ihop.
Ingen nervositet, inga tankar. 

Bara närvaro och skönheten i sitt yttersta.

Dimhöljd hud i som går in i själen.

En medvetenhet och att känna.

Blunda, blunda och känna.

Andas. Andas i symmetri.

En kärlek till en annan människa som inte kan förklaras.

Den är olik all annan.

Men att bry sig och ta hand om.

En större kärlek.

Märkt , ,

Varelsen

varelsen_frihet_karlek

Jag går i ett konstant trauma känns det som, jag har aldrig haft känsla för tid, rum eller plats. Eller mening.

 

– Åh! Jag skrev poesi om ugglor!

 

Vems fotsteg följer jag?

Hon vill skydda mig, det känns i hennes kramar. Men ändå så har jag svårt att lyssna.
Slungas tillbaka till svunnen tid. Så som kramper kommer det minnen.

Relation efter relation.

En röst i nuet: ”du såg så rädd ut?”
Nej, svarar jag med det hårda skalet på.

Ett sms bryter av.

Jag vandrar i trauma upp till knäna.
Och återupplevande
vaksamhet
minnesförlust

är daglig dags.

Hur länge dröjer kollapsen?

Men det enda jag vill är att döva.

Litar du på mig?”
Jag vet inte.”

En vacker kvinna dansar, själv.

Hon säger med det skönaste leende:”varför är jag den enda som dansar?”

De tre andra sitter hänförda. Men ändå i sina egna världar. Tillsammans.

Hennes ord sjunker in, och de tre andra ansluter sig till dansen.
Vi upplöstes och andades samma luft. När inga konturer finns längre.

Varför kan man inte alltid få känna såhär?

Sluta vara så snygg.”

Med gungande rörelser dansar vi, nära, nära.

Jo det gör jag, litar på dig.”
Det visste jag redan, men det var skönt att höra det från dina läppar.”

Vi är befinner oss inte kvar i lägenheten längre. Vi är på taket, i himlen och i jorden. I våra hjärtan.

Lycka och sorg finns i samma rum, i samma människor, snart så kunde jag inte känna om det var hans känslor som existerade. Om vi existerade överhuvudtaget.

Vi var ett väsen med samma livskraft, samma tyngd. Samma sorg.

Alltet samlat i den lilla ettan i den stora staden med vinflaskor på bordet.

Och människor som bara gråter, skrattar, andas och njuter.
Fyllda av kärlek.

 

Märkt , , , , ,

Gå sönder

ga_sonder_karlek

Att gå sönder. Gå sönder av värme.

Det finns inte mycket mer att säga.

Att spricka, spricka i bitar.

Krossas så vackert.

Skärvor i färger som man bara kan se i regndroppar.

Titta på bitarna. Smaka på dem, njuta av dem.

Krossas så vackert.

Bitar av en själv. Att blöda på insidan.

Äta upp dem och nära sig själv.

Att möta, möta värmen.

Skärvor av okänt material ligger i bitar.

På golvet, parketten, och det doftar.

Doften får aldrig försvinna.

Varsågod, du får dem om du vill ha dem.

Och cirkeln är sluten.

Märkt ,

Matkassen

matkassen_karlek

När han kom in genom dörren med kassen så kände jag mig lycklig.

Att glädjas så över en matkasse. Jag älskar när någon kommer in i mitt hem och har en matkasse med sig.

Men jag har en vag misstanke att det inte handlar om det konkreta.

Jag misstänker att det handlar om något mycket djupare och mer magiskt, en kärlek och värme. Kanske ett omhändertagande och att visa att man bryr sig.

En handling som värmer. Tacksamhet och omtanke.

Ömhet.

En skönhet mellan människor. Känna tacksamhet över det triviala är inte trivialt. Som någon symbolik skulle finnas.

Finnas i plasten eller pappen som prasslar, en kärlek som överväldigar och värmer.

I påsen finns mat och kärlek, hjälp, när hjälpen behövs.

I påsen finns ett djup som inte kan finnas någon annanstans.

När personen kommer in genom dörren, ler och ber om en kram. Då känns det. Det känns i hjärtat.

Nyfikenheten vad som finns i påsen. Vad man kan skapa för magi med det man hittar.

Det påminner om pappa, när han kom hem med leksaker han hade inhandlat efter jobbet, till mig.

Det blir som någon typ av återkoppling till mina minnen. En far som kommer hem till sitt barn och vill ge någonting vackert för att glädja.

Magin som finns i maten som skapas. Närvaron som finns i matlagningen och närheten i att dela en måltid.

Att dela, dela kärleken som skapas när man hjälper varandra.

Märkt , , ,

Berättaren

berattaren_respekt_overgrepp

Jag kände att du inte kramades på samma sätt som innan”.

Det var då jag kunde koppla samman det jag redan vet rent rationellt. Det jag redan vet genom logiskt tänkande.

Det som hände var att jag förstod med kroppen också. Kände det. Känslomässigt.

Den rationella sidan är mycket lätt att trösta. Tala enbart med det.

Muskler och känslor är det svårare med.

Detta skeende, hans uttalande, innebar att även det inre förstod. Ända in i känslor och muskler.

Förstod att det känns när något är fel. Att det är en självklarhet. Samt att detta ska noteras och respekteras, jag lämnade min kropp och han kände det. Och bekräftade det.

Hur kunde han känna detta?” Undrade jag förvånat. Men det känns. Det känns i hur avslappnad eller hur engagerad man är. Mitt tecken är att jag försvinner i blicken och försvinner i händerna.

Långsamt talade han mig tillbaka in i min kropp, han återberättade skeendet och långsamt kommer jag tillbaka in i kroppen igen. ”Kom tillbaka” sade han med lugn stämma. Det var fint, och han betydde mycket för mig.

Minnet försvinner ofta för mig, så när han, med sin fantastiska berättarröst, talade mig tillbaka, var så speciellt. Vackert. Detta tyckte jag om att han gjorde. Han fyllde i luckorna med sin varma röst.

Det läkte mig. Läkte mig och lärde mig. Han var en del i min läkning, han hjälpte mig att läkas från någonting som gick fel i en tidigare period i mitt liv.

Läkte en bit av min själ, integritet och mig själv. Nu sitter det logiska ihop med det känslomässiga. De enades när de hörde hans fina stämma, då förstod de båda att det handlar om integritet och värme. En känsla av att få ta det långsamt och andas. Och minnas. Minnas varenda bit.

Märkt , , , ,

Den gamle mannen

den_gamle_mannen_drom

Den äldre mannen kom till mig i en dröm i natt. Jag kände honom mycket väl. Han dog 2005. Och jag har aldrig mött honom sedan dess. Men nu mötte jag honom igen och det var fantastiskt. Vi talade och diskuterade. Om många ting. Tänk att denna dröm kanske egentligen varade i en sekund, fast det kändes som om vi fick tid för varandra.

Denna man har betytt och betyder mycket för mig. Jag har aldrig riktigt släppt hans död, den gick inte att processa. För att den fick inte finnas, men ändå fanns den. Då, kände jag att han inte fick dö. Ur en rent egoistisk synpunkt. ”Hur ska jag klara mig utan honom?” Tänkte jag.

Och i dagsläget så känner jag att jag har så mycket att berätta för honom, det är så mycket som har hänt. Jag behöver honom även idag.

I drömmen som jag fick för en kort sekund, kunde jag berätta för honom en bråkdel av vad jag egentligen ville berätta för honom. Viktiga ting. Ting som sker på daglig basis. Vi pratade länge i drömmen men det var inte tillräckligt.

Jag tänker på honom idag. Med vilket intresse han lyssnade på det alla hade att säga. Han tog sig tid. Speciellt för barn. När det gällde mig så blev han intresserad av det mesta som intresserade mig och blev således en del av detta.

I slutet av den långa eller korta drömmen så kom jag fram till ett trappsteg, ett stort sådant. Det är nog mycket symbolik i detta, jag har ett stort trappsteg framför mig. Ett trappsteg man måste klättra över. Inte en vägg. Ett stort trappsteg. Som om jag vore en miniatyr-människa. Som trappsteget blir ett berg. Åter. Berget.

Det är väl enkelt att tolka symboliken i detta men den var viktig för mig.

Meningen: ”att försöka ringa till någon som inte finns.” Känner nog många igen sig i. Man hinner liksom inte förstå att personen är borta. Samtidigt älskar jag denna mening för att den beskriver Den oändliga kärleken, men även sorgen.

Jag försökte ringa många gånger innan jag förstod.

Förstod att han var död.

Men jag har i alla fall drömmen, så vi fick återkoppla lite av vad som hänt sedan han lämnade det fysiska tillståndet.

Märkt , , , ,

Presentsnöret

utskuret_hjarta_karlek

Det finaste vi kunde ha haft.

Det jag kände, var så rätt.

Det vi påbörjade.

Det vi kunde ha haft.

Men du, du sade att du ej var redo. Att kärleken var för stor.
F
ör ohanterlig, alldeles för tidigt.

Jag kunde ha väntat till all tid upphör.

Du fick ett dödsbud. Din blick blev mörk.
Du förstenades och du gick.

Jag tar en promenad.”

Sedan hörde jag inte mer ifrån dig.

Min känsla för dig var som så att jag kunde skurit ut mitt hjärta.
Slagit in det i det finaste presentpapper du kan föreställa dig.

Med mycket vackert presentsnöre.

Men den kvällen tackade du, mycket bryskt, nej.

Du fick mig att hoppas och att tro.

Men du försvann, utan ett adjö.

Märkt , ,

Hustaket

hustaket_dans_karlekSom en brokig skara dansar vi ihop.

På ett hustak.
Med solnedgång och kärlek.

Soluppgång kanske?

Gröna klätterväxter och alkohol som sipprar.

Suggestiv musik, suggestiva känslor.
Milsvid utsikt. Tak överallt.
Ett räcke att hålla fast i om man skulle få för sig att lätta.

Att greppa en kropp, som rör sig erotiskt.

Men att inte fullt ut bry sig om vem det är.

Bara värme och vänskap.
Trygghet och glädje.

En aura finns omkring oss. Och leenden som både syns, och känns när man blundar.

Auran flödar, gränser suddas ut.

Märkt , ,

Projektilen

Och där satt de tillsammans
I en projektil
Farandes mot helvetet
Med dånande technomusik
Och någonting som kändes i kropparna.

Leva, leva så innerligt.Projektilen_karlek

Att stå upp och känna att man flyger fram.
Med tårar som rinner av adrenalin och fartvind.

Kärlek och passion.

En enhet.

Råa vackra känslor, oförfalskade.

Outtalade.
Enbart utagerade.

Det kittlas i magen, i bröstet och i huvudet. Fart.
Fara.

Att lita på varandra.
Varandras kapacitet.
Kompetens att hantera.

Det var den vackraste faran jag någonsin känt.

Samt att åka med döden i baksätet.

Märkt ,