Etikettarkiv: hopp

Min frihet

min_frihet_hopp

Då ska jag upp i skogen och leta husgrunder.

Snöra på sig kängorna och bege sig.

Ut i skogen.

Ut i friheten.

Märkt ,

Hitta tillbaka

hitta_tillbaka_hopp

Nu vill jag gå tillbaka, samtidigt så vill jag gå framåt, kan dessa gå hand i hand?

Att hitta tillbaka, men den nya vägen. På det nya sättet.

Att kunna utföra handlingar jag vill, utan ångest. Att åka någonstans utan ångest. Annars kommer jag ingen vart. Nu har jag stått och stampat för länge. Nu måste någonting hända.

Jag får inte vara rädd för varenda känsla. Kan inte vara det. Som en klok kvinna sade: att man måste hitta alternativa lösningar på saker man gjort på rutin förut.

Nu i veckan mötte jag känslorna, kunde identifiera vilka de var. Och när jag gjorde det så kändes det enklare. Jag sade i huvudet: ”nu känner du skuld, skam, och har dåligt samvete.”

Sedan ställde jag det i proportion till händelserna, och insåg att det inte var något att behöva känna skuld över.

Då lättade det.

Det är inte ditt fel. Du får ta den plats som är din.”

Du behöver inte alltid vara den skyldiga. Du har inte alltid fel.

Men ett par dagar senare så föll jag in i depressionens klor igen.

Det är därför jag inte vill känna, min hjärna korrelerar dessa samband: att stänga av, att inte känna. Inte det positiva och inte heller det negativa. Det är konstruktivt på kort sikt men inte på lång sikt. Det är därför jag gör det. För att det dövar när inget annat finns tillhanda.

Det blir som en ond cirkel och mitt största problem är inte att jag inte känner, jag känner för mycket.

Därför stängs jag ned.

Men att åter föras till att göra de gamla tingen på ett nytt sätt skrämmer mig inte. Det måste gå. Det finns vägar dit och jag ser dem.

Och tänker ta dem.

Tänker gå framåt vid varje vägskäl.

Märkt ,

Såpbubblan som ingen blåste

såpbubblan_stress

Jag är inne i den stora staden. Är oerhört stressad och är inte på bra humör, men plötsligt ser jag en såpbubbla som var på väg mot landning på marken.

Jag tycker att såpbubblor är en symbol för lyckliga barn och kanske även för lyckliga vuxna.

Vem var det då som blåste den? Jag stannar upp, glömmer min stress och ser mig omkring, jag tittar i riktningen den kom ifrån, men ser ingen.

Men det spelar ingen roll. Såpbubblan räckte till för att jag skulle bryta min stress. Bryta min sinnesstämning.

Göra mig till en ny människa den dagen.

Att jag är så beroende av omgivningen?

Jag skulle vilja kunna blåsa en sådan magisk såpbubbla inom mig, sådana dagar.

Kunna få den magin inom mig av mig själv.
Är detta möjligt?

Jag kunde det förr.
Men denna kunskap har jag förlorat.

Jag hoppas innerligt att jag kommer kunna skapa denna vackra inre magi igen.

Märkt , , ,

Blått

blatt_hoppet_hopp

Jag vill inte förklara, inte tynga ned.

Därför sade jag nej.

Jag stötte bort dig för att skona dig, skydda dig. På det bästa vis jag kan.
Men jag frågade aldrig vad du ville.

Men du ska inte få lämna mig. Därför lämnar jag dig.

För då skulle min spegelvägg krossas.

Det är enklare att gå.

Att någon bara säger att det kommer att gå bra. ”Det kommer att ordna sig.” Och mena det. Hoppet personifierat, skulle denna komma,skulle jag tro på henne?

Skulle jag lita på henne?

Förstå henne?

Hon bar en stor grå mössa och kallade mig uggletjejen.

Hoppet bar med sig en liten låda och däri fanns det magi. Vi såg magin inom oss.
Vi njöt av det men samtidigt så grät vi.

Vi delade på innehållet i lådan och sedan rörde vi på oss i takt med musiken som jag inte märkte att den spelades förrän våra kroppar rördes mot varandra.

Musiken spelas suggestivt. Och jag njuter av hoppets närhet. Hoppet i mig.

Hennes kropp mot min. I stötar. I stötar kommer hoppet.

Musiken fortsätter men lådan stängs. Det tar slut. Musiken fortsätter men hoppet falnar.

Kvällen tar slut och jag måste gå. Hem till den äckliga gröna fondväggen.

Jag vill vara kvar på taket.

Märkt

Förändring

framat_om_nagon_gud

Om vi talar i teologiska termer.

Det är djävulen, det trodde man förr, att ångesten var roten till det onda. Att gudstron och heligheten förde en bort från ångest och psykisk ohälsa. Men är det verkligen så? Att gudatro kan bota psykisk ohälsa. Det har jag dock svårt att tro. Samhället gjort stora förändringar. Bra förändringar, en vida spridd sekularisering. Jag anser att gudatron är något som finns inom en. Känslor och tillhörigheten man finner i enighet.

Men de minst troende är de som lider av ångestsjukdomar.

Då känner man sig utelämnad till Ingentinget. Vakuumet, tomheten. Vem skulle kunna vara sådan att kunna hållas ansvarig för detta mående? Det skulle vara en sadist som utsatte en för ren och skär ångest.

Men om vi talar i teologiska termer, så kan man gärna beskriva det som om det är Djävulen som försöker nå en. Att det onda har ett ansikte, och att visualisera det goda som man vill sträva efter.

Men det känns som Djävulen besitter en ibland. Alla tankar och känslor som bara blir ett virrvarr med en smärta i skuldrorna.

Att känna att man har någon symbolik i det hela. Det goda har jag alltid haft svårt att ta på allvar. Smärtan och jag lever nära varandra, men änglar och andra goda väsen träffar jag sällan. Ibland sker det och dessa tillfällen vill jag kunna ta tillvara på, men detta rinner ofta ut i sanden.

Kan man tro på den ena men inte den andre? Djävulen är smärta för mig. Han är inte mer dramatisk än så. Smärta i själen. Han är noggrant visualiserad och verkar ganska jordnära. Han bär mycket smink, och är lång och smal.

Han är mycket rakt på sak och detta uppskattades inte av Gud. Men jag gillar uppriktighet. Han behöver inte vara så läskig. Det gör bara ont. Det är det jag försöker intala mig, att det gör ”bara” ont. Det är inte farligt, att känna. Att ha honom nära.

Ångest är alla känslor man vägrar ta tag i, ihoprullad till en boll av någon sort. När man förtränger för länge så eskalerar ångesten. Tills det är dags att ta tag i det.

Gudatron finns inom oss alla men det heter olika saker. Jag är inte troende på den atypiska Guden men jag tror på oss själva i en spirituell mening. På någon mening, på universum. På känslor.

Att man har tron i sig, man skulle kunna kalla det för lugnet i en när man upptäcker skönheten i naturen, eller att praktisera någon form av mindfulness. Det är den känslan man vill åt. Det är den lilla storheten jag skulle titulera det dem kallar för Gud. Så om man byter ut gudatron och dyrkan till någonting som gynnar oss själva: meditation, andning och mindfulness, då kanske man kommer framåt.

Märkt , ,

Människa

manniska_hopp

Man kan inte undvika alla känslor konstant. Det är då man hamnar i missbruk, missbruk av dig själv. Jag säger till mig själv: tillåt dig själv att vara människa.

Det finns ingen som är som du försöker vara. Det går inte, jag vet vad du strävar efter men det går inte.”

Kloka ord från en vän. Och jag kan ta in dem. Det går inte att göra allt perfekt, allt samtidigt, att det ska vara klart omedelbart. Helst innan det påbörjades.

Men det är svårt att applicera dessa ord på verkligheten. Jag vill passa in i min egna mall annars duger jag inte som människa. Jag ser inte detta själv. Jag är perfekt genom att göra tingen perfekta.

Jag har fått vara människa nu, i en dag. Idag endast. Jag har fått vara en kännande, inkännande människa. Tillsammans med någon mycket speciell. Vi fick dela dagen och det kan har varit en av de bästa dagarna i mitt liv.

Att känna, känna in varenda känsla som rör sig inombords.

Det är inte något jag brukar göra.

Jag är rädd för känslor.

Jag försöker alltid stänga ned. Men att periodvis känna sig som en robot, känslolös, kall. Instängd i sin egna hjärna.

Men jag fick känna innerligt denna dag, och försöker bevara den väl. Djupt inne i mitt hjärta. Få behålla den, behålla den tills när jag behöver den som mest.

Att inte glömma, jag vill minnas varenda sekund. Varje tystnad, varje andetag. Ett sant existerande, oförfalskat.

Något typ av hopp väcks. Drömmar. Att få min alldeles egna framtid som jag knappt vågat tänka på.

Märkt , , ,

Vad jagar jag?

vad_jagar_gunilla_von_stjernekrans_abstinens

Medicinen är tom kärlek.
Att jaga moln.
Sätta sig i bilen och leta, leta vilt efter sanning.

Att vännen letar lika febrilt som jag.

Efter vad?

Letar efter den röda månen.
Men det finns bara moln.

Vad är det man har hittat då?
När tomheten är som störst, så måste man ha hittat något?

En annan sanning?

En man inte förväntat sig.
Kanske.

Rena spekulationen och högst subjektiva vinklingar.

Man kommer hem med en trötthet och tunga ben.
Som släpar, du har nästan inte kontroll över dem.

Vilken sanning har uppenbarat sig?
Ingen.
Tomhet.

Men sedan med lite tålamod så uppenbarar sig ett skådespel.
Som får en att glömma.

Glömma bort medicinerna för en sekund.

Märkt , , , ,

Vidare

vidare

Att vända blad.

Se framåt.

Nu måste jag vidare.

Strunta i rädslan för vad som komma skall. För detta går inte.

Det är jag som är ansvarig för mitt liv.

Rädsla för rädslan.

Rädslan för ångesten.

Ångesten som är så stark.

Den återkommer i skov och verkar aldrig sluta.

Men framåt måste jag.

Jag sliter som ett djur.

Framåt.

Märkt , ,

Fängelse

fangelse_depression

Igen, analogin att sitta i fängelse, driver förbi mig.

Det känns verkligen så, att inte kunna gå ut som man vill, när man vill.

Att inte se sin egen frihet. Den man faktiskt besitter.

Att trassla in sig i tankar, innan man satt sin fot utanför dörren.

Ett fängelse utan murar, taggtråd och hundar.

Men ett spindelnät som binder en i sängen.

Nätet man inte kommer loss ifrån.

Det förestående skrevs när jag var på väg in i svackan. Nu reflekterar jag över att inläggningen gav mig rutiner. Och det fängelse jag talade om är befriat. Någonting nollställdes och jag ser min frihet. Sedan att ta den är ett stort steg, men jag måste börja med rädslan att promenera, att göra det, men inte bli sjuk igen. Jag har missbrukat promenader och gått mil. Mil om dagen. Samtidigt som jag åt alldeles för lite. Därför är jag så rädd för att det ska slå över. Men jag älskar att promenera i skogen och rädslan ska inte stå i vägen för att jag ska få göra något jag älskar.

När jag fick hjälp under inläggningen att gå ut, så kände jag i början mycket ångest i armarna. Men det avtog efter ett tag. Och det är detta jag måste komma ihåg. Att ångesten till sist avtar. Ibland ter det sig inte så. Ibland kommer den i täta skov. Men den går över. Och ångesten i sig är inte farlig.

Jag har snört ut mig ur det symboliska nätet som knappt syntes, och nu står jag här, lite lätt förvirrad då det är borta men tacksam över att se att det går.

Nästa moment är att sparka sig själv, lite vänligt, att faktiskt göra det, att få in en promenad om dagen som rutin.

Men jag måste fokusera på ett steg i taget och inte ta för stora bitar.

Mitt personliga fängelse har jag nu släppts ut ur, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera verkligheten.

Märkt , ,

Vägskälet och att göra valet

vagskalet

Jag står vid ett vägskäl, att för alltid trycka ned det som gör ont, eller att ta tag i det och försöka se framåt. Vissa lever med detta hela livet.

Kanske kommer man till ett vägskäl där man måste välja, att det man länge har tryckt ned kanske inte kan tas upp längre. Att det stängs ned för alltid?

Men jag vill inte stänga ned. Inte gömma undan. Saker och ting måste vändas på nu. Men rädslan att bli avvisad och att kunna formulera detta i ord är svårt.

Men det måste göras. Att välja är att leva, jag väljer att välja nu.

Kanske kroppen och hjärnan stänger ned, trycker bort. Att det försvinner för alltid, och att det blir onåbart.

Vägskälet, och att göra valet. Nu måste valet göras.

Märkt ,

Rodret

rodret_livsode

Det är jag som väljer.

Jag som står vid rodret.

Den underbara metaforen.

Att skaffa en båt.

Att köpa sig ett roder.

Mycket jobb ligger bakom.
Läsa till hungern är mättad.

Tid.

Men det kanske är värt det?
Sysselsättning för hjärnan.

Att stå där vid fysiska rodret, inte det metaforiska och känna makten.
Kontrollen.

Jag är inte lika skräckslagen att ta mig framåt nu.
Jag ser att tankar bara är dagdrivare.

Driver på vatten.

Driver.

Men att få ta tag i rodret och faktiskt styra.
Äntligen förstå att jag får bestämma över vart färden bär.

Märkt , ,

Historia och framtid

historia_framtid

2011 var ett ödesdigert år.

Då jag blev uppsagd på grund av stora nedskärningar på det företag jag arbetade på. Samtidigt var en anhörig mycket sjuk, på väg in i döden.

Och att samtidigt behöva ta tag i byråkratin som är arbetsförmedlingen blev för mycket för mig.

Att inte få boka om ett möte för att närvara hos sin anhörige, då man inte visste om det var sista gången man skulle få träffas.

Detta i kombination med arbetslöshet och att ha förlorat en anhörig, så blev jag medicinerad med en mycket dålig medicin. Den fick mig att skjuta upp i vikt.

Då sjönk jag totalt och kunde inte komma tillbaka. Jag blev sjukskriven och förlorades totalt i min ätstörning. Men utan den hade jag inte kunnat hålla ihop mig på begravningen och detta var jag tacksam för. Jag tänkte det när tårarna rann: ”tack ätstörning, tack för att du hjälper mig så.” Men nu är det ju så att ta till en ätstörning för att hantera känslor inte är en god idé så jag fick hjälp ganska fort.

Mina lögner hur mina matvanor såg ut, var ganska genomskinliga då jag gick ned mycket fort. För fort, för mycket. För den gick jag i behandling i nästan ett år. Och lärde mig äta igen.

Det är märkligt det där, att faktiskt glömma hur man äter. Att bli osams med något som skall gynna en.

Men sedan träffade jag på en fantastisk person från försäkringskassan och en från arbetsförmedlingen och de hjälpte mig så gott de kunde.

De hjälpte till att få en deltidsanställning, men där havererade det igen på grund av bipolariteten samt troligtvis utbrändheten som spökade.

Jag har lärt mig att man måste stå på samma sida och dra åt samma håll, men det är tyvärr inte så vanligt inom Arbetsförmedlingen, ofta hamnar man på motsatta sidor. Och psykiatrin har det inte lätt. Med alldeles för dålig bemanning och stress så är det svårt att få hjälpen när den behövs.

Men nu har jag äntligen fått hjälpen. Med en underbar doktor och en riktigt bra behandlare så känner jag att det går framåt.

Men efter 2011 så kan jag inte stresshantera. Det går inte, jag knäcks när minsta press läggs på mig. Jag vill framåt, men jag vet inte om jag vågar.

Anledningen är att jag är så fruktansvärt rädd, är att jag riskerar att rasa totalt igen. Jag vill inte tillbaka dit. Nu är min tillvaro någorlunda stabiliserad tack vare mycket tid och mycket hjälp. Men det har varit svårt längs vägen gällande sådant som inte ska behöva vara svårt. Som kontakten mellan mig och olika instanser.

För tillfället så känner jag att jag måste hitta något där inga rutiner krävs. Där man är helt fri. Jag känner nämligen att jag inte kan passa in i rutiner. Jag får inte till det. Det är bättre men jag passar fortfarande inte in i den vanliga världen ännu, och det kommer jag aldrig kommer göra. Men jag hoppas på en plats som är min.

Dagar finns inte för mig, nattrutiner är inte att tala om. Därför kan det bli svårt att skaffa ett vanligt jobb. Där ser jag inget hopp.

Men om jag hittar något eget, så kanske jag ser hoppet, och att börja försiktigt.

Märkt , , ,

Mannen i parken

mannen_sommar_harmoni

Det är natt och jag betraktade mig själv.

Ett filosofiskt, mycket djupt samtal, om någon gud och andra ting.
Vi kände inte varandra men det skapades vackra tankebanor ihop.

Länge satt vi tillsammans.

Vem var han?

Han hade någon typ av makt. Auktoritet.
Och påtalade att sin tändare var trasig.

Gudar, och tilltron att själv kunna kontrollera.

En park, gräs under bara fötter, mitt inne i staden.

Att sitta under ett tak är inget för mig. Jag vill ha himmel över mig.

Talar.

Med stadens mystiska brummande och filosofi med en annan okänd medmänniska.
Doften av sommar, damm och gräs.

Råd om livet och andra väsen.

Ångesten är Satan som försöker nå en.

Känna sig närmare, och enas om någonting större.

Märkt , , ,