Etikettarkiv: funderingar

Symbios

symbios_separation
Något rycktes ifrån mig, eller hon gick frivilligt.

Utan några steg bort.

Inget hejdå.

Det var en grov separation,
som jag inte delat med mig ordentligt till någon.

Vi levde i symbios.

Vårt egna band vi knöt ihop,
och skapade.

Och hur ont det gjorde när vi gick skilda vägar.

Det var ibland så strålande som en saga, som få ens vågar drömma om.

Det var som en kärlekshistoria.

Och ibland var det så ledsamt och kanske till och med destruktivt,
men det var vårt.

Det var vår saga.

Vi delade till en början allt.

Våra ögon glittrade.

Allt var möjligt, bara vi var tillsammans.

Det var vi, mot lärarna, mot mobbarna, de som tyckte vi var annorlunda.
Vi som skrev mörka och svåra dikter, pratade ett språk de inte förstod.

Innan dess var det som att falla i mörker.

Utan någonting att greppa.

Men hon och jag blev till sist ett.

Några hade svårt att förstå, hur vi kunde leva på det viset, men för oss var det som en ny levnadsform.
Det var bland annat detta som senare förstörde relationen.

Sedan kom lögnerna,
både från min sida, och hennes.

Slutenheten.

Manipulationer.

Problem.

Att hitta sin egen vuxna identitet.

Att komma vidare.

Märkt , , ,

Skuld

Jag hoppar mellan olika sätt att ångestlindra.
Jag är fantastiskt lättkränkt och vissa ord skär och ilar i ryggmärgen.

Och en känsla av skam.

Denna känsla har dominerat mig till stor del, och skulden.

Att skämmas över att behöva vara jag. Jag ville vara någon annan, leva med djuren.

Leva i en parallell värld.

Sådana tankar hade jag när jag var yngre för att kunna fly någonstans.
Som om jag borde fötts in i en annan verklighet.

Jag har alltid varit dålig på att hålla mig innan för ramarna. Jag målade alltid utanför när jag var liten.

Har jag gjort något fel?

Tänk att dagarna kan skilja sig så mycket. Att ibland få sprudla av kreativitet och andra morgnar så funderar man på att börja räkna tabletterna man har hemma.

Eller att bara önska att dagen tar slut och man får gå och lägga sig.

Märkt , ,

Trädet

Jag är uppsatt
En klyka
För att stötta dig
Jag ser exakt vad som tynger dig
Men jag kan inte äta de vackra tyngderna
De är för sura

Röda stora körsbär

Hon blir beskuren och kapad,
alldeles på de rätta ställena.

Med helt korrekt behandling,
men dag för dag,
så blir hon mer sargad.

Saven rinner
Hon blöder fast ingen ser

Förlorade saker,
förlorade dagar.
Hon är som trädet,
stumt.

Men skulle vi kunna skrika,
så skulle vi avge ett skri högre än det högsta höga.
Och
först då skulle man inse,
inse att beskärning gör ont.

För trots vår hårda bark, mäktiga krona och stolta stam,
är vi sköra.
Vi måste tas hand om, värnas om.

Hon står där ensam,
jag har gått vilse, då blev man tillsagd när man var liten, att krama ett träd.

Och jag kramar henne hårt.

Han var väldigt noga med att poängtera att han inte ville störa.
Förlåt… Jag vill inte avbryta dig med något.”

Slå dig ned var det någon som sade.”
Med min röst.

Och vi pratade om en satan i smink. Och om någon gud och anden.

– Du vet att det är Satan va?
– Vilket?
– Panikångesten, ångesten, dödsångesten, det är Satan som försöker nå dig.

Men vad är då mina sköldar,
och mina vapen mot honom?

Meditation?

En vansinnesfärd. Med förvirring i täten.
Stora fula blåmärken på fötterna som minne.

Men hon.
Hon står där med högt buren krona, stolt och nästan sådär fallfärdig.
Vissa grenar är sedan tidigare avbrutna
Dock inte helt, hon har lyckats klara av att läka mycket av tyngden som brutit henne lite
sådär lagom trasig.
Vissa delar av henne är dock redan döda.
Det är därför vi beskär trädet, för att ta bort det döda, så nytt kan leva.
Men hon,
hon sörjer sina grenar som hon ser liggandes på marken.
Livlösa.

IMG_2159 k3

Märkt , , ,