Etikettarkiv: förändring

Såpbubblan som ingen blåste

såpbubblan_stress

Jag är inne i den stora staden. Är oerhört stressad och är inte på bra humör, men plötsligt ser jag en såpbubbla som var på väg mot landning på marken.

Jag tycker att såpbubblor är en symbol för lyckliga barn och kanske även för lyckliga vuxna.

Vem var det då som blåste den? Jag stannar upp, glömmer min stress och ser mig omkring, jag tittar i riktningen den kom ifrån, men ser ingen.

Men det spelar ingen roll. Såpbubblan räckte till för att jag skulle bryta min stress. Bryta min sinnesstämning.

Göra mig till en ny människa den dagen.

Att jag är så beroende av omgivningen?

Jag skulle vilja kunna blåsa en sådan magisk såpbubbla inom mig, sådana dagar.

Kunna få den magin inom mig av mig själv.
Är detta möjligt?

Jag kunde det förr.
Men denna kunskap har jag förlorat.

Jag hoppas innerligt att jag kommer kunna skapa denna vackra inre magi igen.

Märkt , , ,

Ängeln

angeln_hopp

Dagen började med total orkeslöshet, katterna leker som i ett hockeyspel, ovetandes om mitt tillstånd. Planen för dagen är att möta en ängel, och jag orkar knappt andas.

Vad gjorde jag igår? Kroppen känns som smör och jag kan inte sitta rakryggad.

Men att genomföra planen tänker jag. Man kan inte ställa in med en ängel. Får inte. Det är en synd.

Dock är orkeslösheten är överväldigande och jag leker med tanken.

Jag hittar inte dit. Och detta stressar mig. Men jag tänker att det ska nog gå bra, bara jag tar mig ut. Det är inte långt till ängeln men ändå så är det motigt. För vägen är dold. Höljd i frågor.

Rädslor.

Ett dammoln driver förbi och distraherar mig.

Men jag tänker inte ställa in. Kanske håller jag på att bli sjuk? Nej, jag tror inte det. Det är nog bara depressionen igen.

Men jag måste igenom. Igenom denna vägg. Det kan gynna mig. Att tro på Universum, varför skulle vi annars ha mötts?

En helighet som känns igenom regnrusket utanför.

Vad är det egentligen för kunskap som skall utbytas?

Vad har vi att lära av varandra, om jag får möta henne igen, ordentligt?

Hon hjälpte mig ut, ut, att möta människor. Att ta en Chailatte i lugn och ro, bubbla in sig och studera omvärlden.

Det finns en mening med det mesta, men regeln är: ta dig ut.

Hemma i tryggheten kan intet ske.

Märkt , , , ,

Förändring

framat_om_nagon_gud

Om vi talar i teologiska termer.

Det är djävulen, det trodde man förr, att ångesten var roten till det onda. Att gudstron och heligheten förde en bort från ångest och psykisk ohälsa. Men är det verkligen så? Att gudatro kan bota psykisk ohälsa. Det har jag dock svårt att tro. Samhället gjort stora förändringar. Bra förändringar, en vida spridd sekularisering. Jag anser att gudatron är något som finns inom en. Känslor och tillhörigheten man finner i enighet.

Men de minst troende är de som lider av ångestsjukdomar.

Då känner man sig utelämnad till Ingentinget. Vakuumet, tomheten. Vem skulle kunna vara sådan att kunna hållas ansvarig för detta mående? Det skulle vara en sadist som utsatte en för ren och skär ångest.

Men om vi talar i teologiska termer, så kan man gärna beskriva det som om det är Djävulen som försöker nå en. Att det onda har ett ansikte, och att visualisera det goda som man vill sträva efter.

Men det känns som Djävulen besitter en ibland. Alla tankar och känslor som bara blir ett virrvarr med en smärta i skuldrorna.

Att känna att man har någon symbolik i det hela. Det goda har jag alltid haft svårt att ta på allvar. Smärtan och jag lever nära varandra, men änglar och andra goda väsen träffar jag sällan. Ibland sker det och dessa tillfällen vill jag kunna ta tillvara på, men detta rinner ofta ut i sanden.

Kan man tro på den ena men inte den andre? Djävulen är smärta för mig. Han är inte mer dramatisk än så. Smärta i själen. Han är noggrant visualiserad och verkar ganska jordnära. Han bär mycket smink, och är lång och smal.

Han är mycket rakt på sak och detta uppskattades inte av Gud. Men jag gillar uppriktighet. Han behöver inte vara så läskig. Det gör bara ont. Det är det jag försöker intala mig, att det gör ”bara” ont. Det är inte farligt, att känna. Att ha honom nära.

Ångest är alla känslor man vägrar ta tag i, ihoprullad till en boll av någon sort. När man förtränger för länge så eskalerar ångesten. Tills det är dags att ta tag i det.

Gudatron finns inom oss alla men det heter olika saker. Jag är inte troende på den atypiska Guden men jag tror på oss själva i en spirituell mening. På någon mening, på universum. På känslor.

Att man har tron i sig, man skulle kunna kalla det för lugnet i en när man upptäcker skönheten i naturen, eller att praktisera någon form av mindfulness. Det är den känslan man vill åt. Det är den lilla storheten jag skulle titulera det dem kallar för Gud. Så om man byter ut gudatron och dyrkan till någonting som gynnar oss själva: meditation, andning och mindfulness, då kanske man kommer framåt.

Märkt , ,

Berättaren

berattaren_respekt_overgrepp

Jag kände att du inte kramades på samma sätt som innan”.

Det var då jag kunde koppla samman det jag redan vet rent rationellt. Det jag redan vet genom logiskt tänkande.

Det som hände var att jag förstod med kroppen också. Kände det. Känslomässigt.

Den rationella sidan är mycket lätt att trösta. Tala enbart med det.

Muskler och känslor är det svårare med.

Detta skeende, hans uttalande, innebar att även det inre förstod. Ända in i känslor och muskler.

Förstod att det känns när något är fel. Att det är en självklarhet. Samt att detta ska noteras och respekteras, jag lämnade min kropp och han kände det. Och bekräftade det.

Hur kunde han känna detta?” Undrade jag förvånat. Men det känns. Det känns i hur avslappnad eller hur engagerad man är. Mitt tecken är att jag försvinner i blicken och försvinner i händerna.

Långsamt talade han mig tillbaka in i min kropp, han återberättade skeendet och långsamt kommer jag tillbaka in i kroppen igen. ”Kom tillbaka” sade han med lugn stämma. Det var fint, och han betydde mycket för mig.

Minnet försvinner ofta för mig, så när han, med sin fantastiska berättarröst, talade mig tillbaka, var så speciellt. Vackert. Detta tyckte jag om att han gjorde. Han fyllde i luckorna med sin varma röst.

Det läkte mig. Läkte mig och lärde mig. Han var en del i min läkning, han hjälpte mig att läkas från någonting som gick fel i en tidigare period i mitt liv.

Läkte en bit av min själ, integritet och mig själv. Nu sitter det logiska ihop med det känslomässiga. De enades när de hörde hans fina stämma, då förstod de båda att det handlar om integritet och värme. En känsla av att få ta det långsamt och andas. Och minnas. Minnas varenda bit.

Märkt , , , ,

Bara min psykolog och jag

Baramin_psykolog_och _jag_mlnnen_psykiatri

Jag lämnar det stora sjukhusbyggnaden med armar som värmer lite varmt och tårar bakom ögonen.

Ansiktet hettar.

Jag känner lite ledsenhet. Men jag vet att jag känner lite mer än ”lite ledsenhet.”

Vilsenheten blöder i hjärtat.
Det bränner i själen och jag känner hur jag trasas sönder.

Nu har en epok gått ur tiden. Detta skrämmer mig och jag känner sorg.

Vi möttes för första gången i den gula villan. Jag kom dit utan större tilltro eller hopp, men det var varmt och tryggt.

Någon fanns i andra änden. Svarade.
Mötte min dimmiga blick.
Det var en ung röst.

Förklarade för mig vad jag kände och varför. Dessa känslor hade jag ingen aning om vad de var för några.

Jag har alltid varit dålig på att definiera djupa ting. Särskilt känslor. De har mest funnits där.

Dessa hjälpte han mig med.

Han var rak, varm, och välmenande.

Den gula villan var vacker, gammal. Med vita karmar runt fönstren, och en gammal vit dörr.

Sekreteraren fanns när ingen annan funnes på plats. ”Men jag kan ju lyssna.” Brukade hon säga.

Vilken fantastisk mening.

En sådan värme finnes sällan. Ens om man letar. Letar noga. Jag kunde gråta inför henne. Det är inte så många jag kan gråta inför.

Men han hjälpte mig, hjälpte mig att känna. Lära känna mina egna känslor, ingen annans. Implementerade ord och meningar som är så naturliga men svåra att hitta själv.

Han hjälpte till med läkningen.

Och saknaden av relationen är stor. Det är mest nostalgi som talar, men det är ok. Det är ok att sakna något som hjälpte så mycket. Någon som hjälpte så mycket.

Men att ha fått komma till den gula villan var ett mirakel som nog räddade mitt liv. Att den uppenbarade sig som en trygg plats, med varma medkännande människor.

Mannen med det röda skägget förde mig dit, han var en medhjälpare, gjorde att jag fick komma dit jag skulle. Det måste ha varit menat. Dessa personer har tillfört så mycket i mitt liv.

Och jag känner tacksamhet. Men ett litet stygn finns fortfarande kvar i hjärtat av att ha lämnat denna epok.

Märkt , , ,

Vidare

vidare

Att vända blad.

Se framåt.

Nu måste jag vidare.

Strunta i rädslan för vad som komma skall. För detta går inte.

Det är jag som är ansvarig för mitt liv.

Rädsla för rädslan.

Rädslan för ångesten.

Ångesten som är så stark.

Den återkommer i skov och verkar aldrig sluta.

Men framåt måste jag.

Jag sliter som ett djur.

Framåt.

Märkt , ,

Vägskälet och att göra valet

vagskalet

Jag står vid ett vägskäl, att för alltid trycka ned det som gör ont, eller att ta tag i det och försöka se framåt. Vissa lever med detta hela livet.

Kanske kommer man till ett vägskäl där man måste välja, att det man länge har tryckt ned kanske inte kan tas upp längre. Att det stängs ned för alltid?

Men jag vill inte stänga ned. Inte gömma undan. Saker och ting måste vändas på nu. Men rädslan att bli avvisad och att kunna formulera detta i ord är svårt.

Men det måste göras. Att välja är att leva, jag väljer att välja nu.

Kanske kroppen och hjärnan stänger ned, trycker bort. Att det försvinner för alltid, och att det blir onåbart.

Vägskälet, och att göra valet. Nu måste valet göras.

Märkt ,

Rodret

rodret_livsode

Det är jag som väljer.

Jag som står vid rodret.

Den underbara metaforen.

Att skaffa en båt.

Att köpa sig ett roder.

Mycket jobb ligger bakom.
Läsa till hungern är mättad.

Tid.

Men det kanske är värt det?
Sysselsättning för hjärnan.

Att stå där vid fysiska rodret, inte det metaforiska och känna makten.
Kontrollen.

Jag är inte lika skräckslagen att ta mig framåt nu.
Jag ser att tankar bara är dagdrivare.

Driver på vatten.

Driver.

Men att få ta tag i rodret och faktiskt styra.
Äntligen förstå att jag får bestämma över vart färden bär.

Märkt , ,

Historia och framtid

historia_framtid

2011 var ett ödesdigert år.

Då jag blev uppsagd på grund av stora nedskärningar på det företag jag arbetade på. Samtidigt var en anhörig mycket sjuk, på väg in i döden.

Och att samtidigt behöva ta tag i byråkratin som är arbetsförmedlingen blev för mycket för mig.

Att inte få boka om ett möte för att närvara hos sin anhörige, då man inte visste om det var sista gången man skulle få träffas.

Detta i kombination med arbetslöshet och att ha förlorat en anhörig, så blev jag medicinerad med en mycket dålig medicin. Den fick mig att skjuta upp i vikt.

Då sjönk jag totalt och kunde inte komma tillbaka. Jag blev sjukskriven och förlorades totalt i min ätstörning. Men utan den hade jag inte kunnat hålla ihop mig på begravningen och detta var jag tacksam för. Jag tänkte det när tårarna rann: ”tack ätstörning, tack för att du hjälper mig så.” Men nu är det ju så att ta till en ätstörning för att hantera känslor inte är en god idé så jag fick hjälp ganska fort.

Mina lögner hur mina matvanor såg ut, var ganska genomskinliga då jag gick ned mycket fort. För fort, för mycket. För den gick jag i behandling i nästan ett år. Och lärde mig äta igen.

Det är märkligt det där, att faktiskt glömma hur man äter. Att bli osams med något som skall gynna en.

Men sedan träffade jag på en fantastisk person från försäkringskassan och en från arbetsförmedlingen och de hjälpte mig så gott de kunde.

De hjälpte till att få en deltidsanställning, men där havererade det igen på grund av bipolariteten samt troligtvis utbrändheten som spökade.

Jag har lärt mig att man måste stå på samma sida och dra åt samma håll, men det är tyvärr inte så vanligt inom Arbetsförmedlingen, ofta hamnar man på motsatta sidor. Och psykiatrin har det inte lätt. Med alldeles för dålig bemanning och stress så är det svårt att få hjälpen när den behövs.

Men nu har jag äntligen fått hjälpen. Med en underbar doktor och en riktigt bra behandlare så känner jag att det går framåt.

Men efter 2011 så kan jag inte stresshantera. Det går inte, jag knäcks när minsta press läggs på mig. Jag vill framåt, men jag vet inte om jag vågar.

Anledningen är att jag är så fruktansvärt rädd, är att jag riskerar att rasa totalt igen. Jag vill inte tillbaka dit. Nu är min tillvaro någorlunda stabiliserad tack vare mycket tid och mycket hjälp. Men det har varit svårt längs vägen gällande sådant som inte ska behöva vara svårt. Som kontakten mellan mig och olika instanser.

För tillfället så känner jag att jag måste hitta något där inga rutiner krävs. Där man är helt fri. Jag känner nämligen att jag inte kan passa in i rutiner. Jag får inte till det. Det är bättre men jag passar fortfarande inte in i den vanliga världen ännu, och det kommer jag aldrig kommer göra. Men jag hoppas på en plats som är min.

Dagar finns inte för mig, nattrutiner är inte att tala om. Därför kan det bli svårt att skaffa ett vanligt jobb. Där ser jag inget hopp.

Men om jag hittar något eget, så kanske jag ser hoppet, och att börja försiktigt.

Märkt , , ,

Speglingen

speglingen

Han tilltalade mig och jag fick återigen den blicken i ögonen. En rädsla och osäkerhet.
Pojken skrattade gott och väl åt detta. Varför det var roligt begrep jag ej.

Vi möttes vid flera tillfällen, och var till och med tvungna att arbeta ihop.
Spendera längre tid tillsammans och enas om åsikter och texter.

Enas om hur historien utspelat sig.

Där är den igen!” Utropar han glatt. Blicken. Ett oförstånd och en känsla av att vara trängd.

Vad kan man ge för gensvar på detta uttalande?

Jag kände mig skygg, som ett skrämt rådjur. Även fast jag egentligen inte var det. Men kanske jag var det? Var det rädsla som befann sig i ögonen?

Vi var tvungna att kommunicera och titta varandra i ögonen, upprepade gånger. Att veta att jag bjuder på detta omedvetna, förnedrande nöje, är en mycket ogemytlig känsla.

Pojken menade inte att vara elak tror jag, det var bara att detta roade honom och han kunde inte dölja detta.

Jag skönjer min blick i en spegling, och noterar vilken blick han åsyftar och roas av. Detta har jag inte tänkt på tidigare.

Men den är inte rolig eller underhållande. Jag förstår inte vad som driver honom.

Jag fann dock visst nöje i att umgås med honom, han hade humor, men jag inser också att det är ett skydd. Det kändes.

Vi enas om att ta en promenad, jag vet inte hur det blev så, men detta blev bestämt. Vi talar inte om något speciellt. Fyllda av vakuum promenerar vi förbi en kyrka och en kyrkogård. Vi tittar surmulet på gravstenarna, och har egentligen inte så mycket mer att säga varandra.

Tomt tal yttras och fyller luftrummet med väldigt lite substans. Men det kanske finns någon lärdom i tomhet?

Kontentan var i alla fall en någorlunda trevlig promenad. Men ingenting jag tänker göra igen. Vi var väldigt olika, och det var kanske därför vi tog denna promenad. För att studera varandra. Begripa vad som driver den andre.

Vi kommer ned till tunnelbanestationen och slentrianmässigt så säger vi adjö, vi avslutade kontakten där. Och sågs aldrig igen, förutom ett kryptiskt meddelande.

Studierna var avslutade och jag hade inte förstått ett dugg. Inte blev jag klokare och troligtvis inte han heller.

Den kontakt vi hade får bli en enkel notis. Och den där blicken måste packas ned i en liten låda och förvaras noga. Kanske i ett fotografi.

Märkt , ,

Mannen i parken

mannen_sommar_harmoni

Det är natt och jag betraktade mig själv.

Ett filosofiskt, mycket djupt samtal, om någon gud och andra ting.
Vi kände inte varandra men det skapades vackra tankebanor ihop.

Länge satt vi tillsammans.

Vem var han?

Han hade någon typ av makt. Auktoritet.
Och påtalade att sin tändare var trasig.

Gudar, och tilltron att själv kunna kontrollera.

En park, gräs under bara fötter, mitt inne i staden.

Att sitta under ett tak är inget för mig. Jag vill ha himmel över mig.

Talar.

Med stadens mystiska brummande och filosofi med en annan okänd medmänniska.
Doften av sommar, damm och gräs.

Råd om livet och andra väsen.

Ångesten är Satan som försöker nå en.

Känna sig närmare, och enas om någonting större.

Märkt , , ,

Ett barns talan måste man föra

barn_trots_kanslor

Gamla knutar löses upp, gamla lösa trådar fästs.

Det gamla krockar med det nya.
Irrationell förvirring.

Släck lyktan.

Gammalt, nytt, knyts upp. Knyts ihop.

Löses upp.

Jag vågar inte.

Trots.

Jag vägrar.
Vägrar känna.

Känslor är farliga, det blir för mycket.
Ilskan känns för aggressiv, sorgen gör för ont och glädjen försvinner för fort.

Därför stängs jag av.

Tala med den inre barnet säger man. Mitt barn är misstänksamt.
Och ensamt.

Allting är läskigt och ingenting känns rätt.

Det gamla krockar med det nya.

Jag talar till henne, hon tittar misströstande på mig.
Försöker få med henne ut i vida världen.

Men hon tittar på mig med isblåa ögon och trotsar mig. Envist.

Men hon vägrar.

Märkt , ,