Etikettarkiv: filosofi

Rödlöken

rodloken_dissociation

Det är mina armar som rör sig.

Det är jag, intalar jag mig.

De rör sig mekaniskt.

Kniven tar sig igenom rödlöken, glider igenom strukturen.

Jag ser allting mycket tydligt.

Men det märkliga: det är inte jag.

Den delar på sig, och jag ser lagren.
Så tydligt!

De rör sig som de har ett eget liv.
Som om de tar egna initiativ.

Jag måste vakta tankarna så jag inte gör illa mig själv.

Men rödlöken framträder och jag bryter ned den i bitar.
Små, små bitar.

Studerar.
Vaktar.

Märkt

Katten

katten_vad_ar_verkligt

Katten som jag tror att det är, kommer mot mig. Svart och ståtlig. Men det visar sig att det är en man, en lång och rakryggad sådan.

Han transformerade sig.

Han vill mig något.

Genom hans transformation så försvann den dagdrömda katten.

Han konstaterar att han inte är en katt. Men vad är verkligt?

Den långa gestalten tornar upp framför mig. Han är inte av ondo.
Men han vill mig något.

Tala kan han inte, han gestikulerar och försöker få fram sin icke-talade mening.

Jag förstår honom inte. Hans frustration är stor. Gestalten är mörk och oerhört stolt.

Jag önskar att han kunde få formulera sig. Han mår dåligt, och att inte få tala, är fruktansvärt. Att inte få uttrycka sig.

Vem han är vet man inte. Jag blir inte rädd men osäker blir jag.

Att känna hur någons känslor spiller över på en själv.
Så var det med honom, att jag själv kände frustrationen.

Han försvann som i en snabb vind.

Omedelbart så släppte frustrationen.

Och jag står kvar i mitt kök och funderar på hur man uppfattar verkligheten.

Märkt ,

Universum

universum_somn_sjunker

Universum kom över mig den kvällen.

En påträngande närvaro. En sjunkande känsla.

Mina kanter suddades ut och närvaron trängde in i mig.

Jag kunde inte lyssna mer.

Jag kände mig illamående.

Det skedde precis innan sömnen trätt in.

Universum tränger in i mig genom huden.
Och jag känner att jag bleknar.

Dess närvaro är så skrämmande.
Men den är inte farlig.

Jag är inte orolig. Jag är inte rädd. Men det sjunker, sjunker fort.
Jag känner universums mörker och storhet.
I mig.

Och jag vänder mig om och omfamnar alltet och somnar i det sjunkande.

Märkt

Döden

Jag trodde aldrig att jag skulle få se denna dag.

Idag.

Att överleva sin tilltänkta dödsdag. Det har jag gjort idag och jag kan inte beskriva känslan. Hela mitt liv har jag trott att jag skulle ha varit död sedan länge. Ändå så har jag har betat av livet bit för bit.

Längs hela vägen så har jag valt livet. Ända sedan problematiken började, så har jag kämpat. Jag trodde aldrig att jag skulle uppnå denna ålder och nu vet jag inte vad jag ska göra med det liv jag valt.

Detta är en insikt som slår mig, att jag har överlevt den tilltänkta dödsdagen. Det är en märklig känsla. En känsla av glädje, stolthet och tacksamhet. Men jag har även tanken att jag har haft tur. Stor tur. Jag fylls av en värmande men samtidigt smärtande känsla i bröstet. Den är svår att definiera. Att jag utsatt mig för sådana faror med mina suicidförsök och överdoser.

En viss skuld och skam infinner sig också.

Men vid varje vägskäl har jag valt livet. Med resonemanget: Är det svårt, ta en dag i taget. Är det värre, ta en timme i taget. Är det outhärdligt, ta en minut i taget.

I varje skov av ångest, så har jag suttit minut för minut och valt livet. Det handlar om minuter. Minuter som jag stått ut, som har förvandlats till timmar. Som har förvandlats till dagar. Och jag har stått ut.

Och valt livet varje gång.

Nu är det dags att aktivt välja och frågor kommer: vilket liv är det jag har jag valt? Vad ska jag göra av resterande liv?

Inget firande skedde idag. En trevlig frukost och ett möte skedde med en ängel. Som inte fruktar, inte räds. Drar sig inte för vad hon säger. Vi talade om Försynen och Universum. Tal om existentiella ting och historier från förr beblandat med kaffe. Med kommande julpynt och ett hem som känns varmt och ombonat med gamla och nya fotografier.

Varför ska man vara rädd?

Jag kan inte haft en bättre födelsedag.

Märkt , , , ,

Själen

sjalen_existensialism

Solglasögonen till trots, så tittade barnet rakt in i mig, igenom mig.
Efter ett tag så låstes blicken fast i mig.

Med stora ögon, så liten så man nästan tror att det inte kan finnas.

Existentiella känslor far igenom min kropp, som ett positivt isande i ryggen.

Förståelsen och förlåtelsen som faktiskt finns i denna lilla varelse.

Att söka ögonkontakt, något av det första barn gör. Hur ska man veta hur man ska besvara detta på det djupa vis som barnet gör?

Det kändes som denna lilla person förstod så mycket mer än vad som är vedertaget.
Tänk att vilja säga ting och uttrycka saker i ord fast man inte har möjlighet till detta.

Vilken frustration.
Men att se, med stora ögon, se rakt in i den människan som är jag.

Ett återspeglande av sin egna själ i dessa vackra ögon i denna lilla person.

Och frågan återstår: vem är jag?

Märkt , ,

En samtidsdokumentation

ett_skapande

Att fånga. Fånga klockan.

Att se. Tiden. Verkligen se.

Att notera. Nuet.

Se någon röra sig.

Att skapa en bild av samhället.
Titta genom en lins.

Omvärldsreflektioner.

Märkt

Fullmånen och kroppen

fullmånen_och_kroppen

Nu spänner det i bröstet igen, jag är arg, ledsen och frustrerad. Tårar skulle behövas nu, men jag gråter sällan ensam. Men ingen händelse har inträffat, när dessa känslor nu kommer över mig.

Oprovocerat, men det är dock inte helt utan förvarning. Jag har känt denna anspänning nu i ett par dagar. En anspänning som molar och förflyttar sig mellan kroppsdelar.

Från vaderna som jag då och då måste väcka, till ryggen som jag måste känna in att den är där.

Kan det ha med fullmånen att göra?

Huvudet dunkar av värk. Som en eld, tar det fyr. Sprider sig och förpestar.

Som att sända ut en signal och hoppas att någon svarar.

Är det någon där?

Ibland får jag inget svar, då blir jag orolig. Men jag vill inte bli elak mot den. Att kommunicera med sin kropp är inte den enklaste arbetsuppgiften.

Men den svarar inte, och då vill jag få kontakt. Jag försöker med enkla medel: andas, plantera, skriva. Jag tittar då på armarna som rör sig och anknyter. Känner in vad det är som känns och vad som inte känns.

Men de gånger det inte är möjligt, så får det bara vara så som det är, men jag måste erkänna att gå omkring med en kropp som inte känns som sin egen är mycket märkligt.

Att tala med sig själv är underskattat. Den inre dialogen. Vissa dagar skäller min hjärna oerhört mycket på kroppen. Oftast för att den är defekt på diverse sätt. Ibland för att den har ont och ibland för att den är sjuk. Men det hjälper inte ett dugg, då kroppen inte kan rå för dessa defekter. Men att tala snällt till den verkar vara en träningsfråga.

Detta är någonting jag lärde mig sent, men denna kunskap försöker jag i detta nu applicera. Just nu, är det så, att allt verkar främmande och jag är inte hemma i min egna kropp.

Förr i tiden så kunde jag bli mycket elak mot kroppen, jag slog den, skar den och missbrukade den på många olika vis när den inte svarade.

Men nu vill jag inte vara dum mot den längre. Den har redan fått ta emot tillräckligt.

En vän säger ofta: ”var snäll mot dig själv”. Och kroppen är jag. Men detta var något jag försökte bestrida i många år.

Den är min, och nu har jag bestämt mig.

Märkt

Speglingen

speglingen

Han tilltalade mig och jag fick återigen den blicken i ögonen. En rädsla och osäkerhet.
Pojken skrattade gott och väl åt detta. Varför det var roligt begrep jag ej.

Vi möttes vid flera tillfällen, och var till och med tvungna att arbeta ihop.
Spendera längre tid tillsammans och enas om åsikter och texter.

Enas om hur historien utspelat sig.

Där är den igen!” Utropar han glatt. Blicken. Ett oförstånd och en känsla av att vara trängd.

Vad kan man ge för gensvar på detta uttalande?

Jag kände mig skygg, som ett skrämt rådjur. Även fast jag egentligen inte var det. Men kanske jag var det? Var det rädsla som befann sig i ögonen?

Vi var tvungna att kommunicera och titta varandra i ögonen, upprepade gånger. Att veta att jag bjuder på detta omedvetna, förnedrande nöje, är en mycket ogemytlig känsla.

Pojken menade inte att vara elak tror jag, det var bara att detta roade honom och han kunde inte dölja detta.

Jag skönjer min blick i en spegling, och noterar vilken blick han åsyftar och roas av. Detta har jag inte tänkt på tidigare.

Men den är inte rolig eller underhållande. Jag förstår inte vad som driver honom.

Jag fann dock visst nöje i att umgås med honom, han hade humor, men jag inser också att det är ett skydd. Det kändes.

Vi enas om att ta en promenad, jag vet inte hur det blev så, men detta blev bestämt. Vi talar inte om något speciellt. Fyllda av vakuum promenerar vi förbi en kyrka och en kyrkogård. Vi tittar surmulet på gravstenarna, och har egentligen inte så mycket mer att säga varandra.

Tomt tal yttras och fyller luftrummet med väldigt lite substans. Men det kanske finns någon lärdom i tomhet?

Kontentan var i alla fall en någorlunda trevlig promenad. Men ingenting jag tänker göra igen. Vi var väldigt olika, och det var kanske därför vi tog denna promenad. För att studera varandra. Begripa vad som driver den andre.

Vi kommer ned till tunnelbanestationen och slentrianmässigt så säger vi adjö, vi avslutade kontakten där. Och sågs aldrig igen, förutom ett kryptiskt meddelande.

Studierna var avslutade och jag hade inte förstått ett dugg. Inte blev jag klokare och troligtvis inte han heller.

Den kontakt vi hade får bli en enkel notis. Och den där blicken måste packas ned i en liten låda och förvaras noga. Kanske i ett fotografi.

Märkt , ,

Flyktighet

flyktighet_minnen_faglar_trad

Jag får inte alltid minnas mina minnen.
Ibland minns jag andras minnen.
Får jag inte ha mina minnen ifred?

Mina historier som inte finns?
Gamla historier man berättar om.
Minnen som fåglar uppflugna i ett träd.

Inga minnen.

Att få berätta historian om mannen med det stora skägget som satt och målade när vi kom in.

Han hade en liten vit, kal takvåning som ateljé, lågt i tak drar jag mig till minnes. Jag var stolt, jag kände mannen sedan tidigare. Men han gjorde ingen stor sak av detta.

När han märker av vår närvaro, vänder han stolen och ler stort. Jag hyser någon form av kärlek till honom, ser upp snarare. Allt är mycket suggestivt, och han förklarar hur han arbetar med sitt målande.

Ingen ser mig, men det känns som att det borde vara tvärtom. Jag var glad över detta, men önskar att han såg mig, som jag såg honom. Ett gensvar. Alla deras ögon skiner på denna man.

Han har pondus och med enorm vänlighet välkomnar han oss, in bakom de intimaste gränserna.
Skapandet. Ett öppnande av själen. Släppa ut lite av vätskan som ligger uppdämd bakom portarna.

När någon har något viktigt att säga, så lyssnar man.
En mening full av respekt.

Gamla historier, som egentligen inte finns.
Alla dessa minnen.

Vems historia var det då jag upplevde?

Märkt ,

Bläcket

bläcket_sorg

Armen som sträcks ut är inte min. Den känns främmande och avvikande.
Vem är det som gör denna handling, kan jag ställas svarande för detta?

Den är illa tilltygad av bläck, då jag tidigare skrivit med ett kladdigt sådant.
Handen öppnar dörren och jag möts av mörker, men ögonen vänjer sig fort.

I förrådet finns enkla redskap och en trädgårdsslang. En stol också vill jag minnas.

Men detta ger ej någonting.

Jag känner in kroppen som inte är min.

Jag vänder ut igen och inser hur främmande alltet ter sig. En kropp som är satt på denna jord för att virra omkring i en minneslund och inte riktigt veta vad den ska ta sig till.

I ringar vandrar jag. Flera gånger, utan att hitta mening. Att söka sig till kyrkor var naturligt vid desperation, men svaren uteblev.

Bilen jag inte borde kört kommer jag åter till, och tänker att ett monument borde resas. Ett ståtligt sådant, som firar hans minne.

Ett sådant restes inte denna kväll.

Det blev ett mycket litet och försynt monument. Ett par stenar travade på varandra.

Jag mötte ingen denna kväll, men jag önskade detta. Någon som kunde bekräftat detta skeende. Sett att det var verkligt.

Bekräftat att jag var jag.

Märkt , ,

Ut och in, det glittrar ont

ut och in_surrealism

Morgonens kalla mörker sveper över mig, kretsande planeter.

Grusets torra väta samtidigt havets torra vågor. Jag ser i blått, vad är detta? Det luktar rosa, avsaknad?

Icke existerande läppar formar ord som inte finns. Tar emot sådant ingen vet. Intet förstår det blå och rosa.

Klockorna brinner, spindlarna smetar ut sig. Lever mer än livet är dött. Hoppas inte träden ser mig.
Röken när den svarta ensamma asfalten svalnar.

Blir orolig.
Bläcket sprids i blodet, förgiftar och glittrar. Majsfälten vill fly, de rör på sig. Men kommer ingenvart.

Fyrkantigt? Nej, det är en döende.

Vi föds i blod och galla, broarna sjunger. Skräcken förgyller månens gröna blod.
Dimensioner ändras och öronen talar i tungor.

Frågor som ingen förstår ställs utav:
tomt är svaret. Frågan är svaret.

Bomullen sticker mig i händerna och inget blod. Lägg tiden i en korg och smaka på den.
Bitter är smaken, förruttnelse men ändå                                upp och ner.

Under den gyllene linjen kryper insekter.

Döden inifrån och ut. Sett allt salt, surt och bittert.
Solen är det.

Närmare är alltet som aldrig funnits.

Märkt , ,

Aritmetik

Med Imovansmak i munnen och med tankar på aritmetik och hur lite man vet.

Analys: man blir duktigt ostadig på benen, men det tänker nog inte busschauffören på.

Benen är sega som fullblod och det är väl också tanken med det hela.

Azerbajdzjan. Det är tankar, tamponger och besvärligheter i fickan. Och de mystiska känslor som är en kokande brygd.

Kitteln är tung och riktigt gammaldags, vet ej vem som har bestämt sig för att ställa dit den.

En iskaffe är alltid ett störningsmoment och ett rån. De jävlarna. Limmade böcker och snurrkaffe.

En medicin tar sönder en bit av ditt verktyg, hjälper kanske ett annat.

Iskaffet smakar pengar. Det var dåligt brända 51 kr.

Hur lite man vet, igår sysselsatte jag mig för en stund, att försöka konvertera riksdaler till dagens valuta. Det var en mycket svår uppgift. Inte ens när stora stygga riksbanken inte vet, då är det klurigt.

Jag började då räkna själv men konstaterade att det var för många daler och riksdaler man kunde välja mellan.

Men konklusionen var att inte spelade någon roll, då riksdalern och det svenska riksmyntet blev synonymer med varandra där på 1800-talet någon gång.

Åter till de dåligt brända 51 kronorna. Jag sätter mig på det lilla vältrafikerade fiket och studerar folket.

En 7-åring som kör lite barhäng, har stängt av sina öron för sin mor, men ej mormor. En riktigt cool kille.

Mamman med dåligt självförtroende pratar med tjejen som jobbar. Båda besitter en känsla att det är fel att breda ut sig.

Haha, tänkte jag. Här har man ockuperat de två största fåtöljerna och jag skäms inte ens över det.

Jag filosoferar en stund och går sedan därifrån. På ett ytterligare fik så ser jag ett ansikte jag känner igen. Det var norskan. En kvinna som en månad tidigare, kom till mig på en busstation som en räddare i nöden. Den dagen kunde jag knappt ta mig ut. Och så möttes vi. Hon fick mig att skratta och le, 90 år var hon. Talade mycket och kärleksfullt, som om jag var någon som hon genuint brydde sig om. Jag tänkte lite moloket att, efter vi hade sagt adjö: vill universum att vi ska mötas igen, så gör vi det. Och där stod hon med sina vänner. Jag samlar mod och tar kontakt. Jag förklarar att jag hade tänkt mycket på henne, hon sken upp och tyckte att hon skulle bjuda mig på en fika. Jag får hennes telefonnummer och börjar nästan tro på änglar.

Att en dag som var så dålig, kunde räddas av varma, raka och sådana ord som man inte förväntar sig av en dam på 90 år.

Just nu så sitter jag mycket bekvämt i en hängfåtölj, lite avskiljt från vimlet.

Det är tre svarta fåtöljer uppställda bredvid varandra i en halvmåne med lagom stort avstånd så man känner att man får vara ifred. Jag sitter i mitten med två män på vardera kant. Riktigt propra. Den ena sitter och ser ut att göra någonting mycket viktigt på sin iPad och den andra försöker etablera kontakt på sin silvriga telefon. Allvarligt ser det ut att vara. Snabbt möttes våra ögon och han bestämde sig för att gå.

Märkt , ,

Buljongen

Nu sitter jag och skriver mellan tårarna,
jag känner mig så fobisk för social kontakt.

Jag tycker att jag utsätter mig och exponerar mig titt som tätt och idag var inget undantag.
Ytan ter sig dock som normal.

Men händelseförloppet är något som liknar detta: Vi anlände till det stora köpcentret som i vanliga fall, känns som mitt vardagsrum. Med andra ord, inget extraordinärt. Men detta till trots så blev det inte optimalt. Och detta berodde på att det var alldeles för mycket folk för att jag skulle trivas.

Ett barn kallade mig ”mamma”. Det var det som blev positivt och ganska roligt till och med, då man tittade snygga pappan i ögonen och såg hur obekväm han blev.

Men sedan vid middagstid, så hände det något: jag kände ångesten komma krypande. Som en spändhet som sprider sig i kroppen. Den var inte jättedramatisk så jag lade ingen vidare vikt vid den. Men jag insåg någonstans att mat måste intagas Nu.

Jag slängde snabbt ihop min middag och kastade i mig den. Föda behövs, var tankegången.

Alla komponenter måste vara med: kolhydrater, mycket protein och en stor sallad. ”Mycket av vätskan man intar skall man få i sig via maten” hörde jag, ett citat jag har plockat med mig längs vägen. Så jag slänger med buljong också.

Men efteråt var det var viktigt att få bort alla spår av middagslagningen. Bort med disk, skölja munnen och ut genom dörren. Som om ingen måltid var intagen. Snabba steg och en upplevelse av stress.

Vissa saker som ter sig helt triviala, kan kännas som enorma hinder och i detta nu så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Önskan att ångestlindra på något vis. Men ser inga val.

Därför, i uppgivenheten kommer tårarna, men detta har jag så svårt att finna mig i:
att gråta.

Jag hade en plan att ställa mig i duschen, men detta kan resultera i en värre sinnesstämning när jag inte känner mig helt stadig. Duschen för mig skulle kunna liknas vid ett lotteri vid dålig sinnesstämning: ibland vinner man och blir glad, men oftast förlorar man och slungas nedåt.

Mina grannar är högljudda och jag känner att de inkräktar. Musik har jag satt igång och känner mig som mitt patetiska tonårs-jag.

När jag gråter så slår jag mycket på mig själv. Jag konstaterar att jag kan vara riktigt elak.

Mycket för att jag kanske besitter någon skev inställning att det är kopplat med svaghet. En uråldrig vanföreställning, som jag skäms över att jag har. Att behöva vara sårbar är fruktansvärt, oavsett om man är själv eller om man har någon bredvid sig. Ett mysterium för mig, att kunna hantera situationen att vara sårbar mot sig själv eller mot någon annan.

Nu när jag ändå tvingas vara sårbar och ledsen för mig själv, framför min dator och har världen på skärmen, så passar jag på att blotta mig helt. Tja, man skulle kunna uttrycka sig lite uppgivet: ”när man ändå håller på.”

Att inte kunna passa in i sig själv är nog den en av de större frågor som alla kämpar med.

Sedan att upplevelsen av en själv kan skilja sig så mycket beroende på varifrån man tittar, det kan bli frustrerande och driva en till filosofiska frågeställningar. För vem har rätt? Vem står bredvid den närmsta sanningen?

Och kontentan: vilket jag är det faktiska jaget?

Märkt , , ,