Etikettarkiv: depression

Liten

liten

Detta skrevs när jag mitt i den stora svackan:

 

Jag fryser och är kall.

Jag är liten och ensam. Med mycket att göra med lite energi.

Depressionen har slagit till.

Att frysa, frysa ända in i själen.

Att uppleva att man aldrig mer kommer att bli varm.

Märkt , ,

Svackan

svackan

Nu är jag inne i en svacka, eller en rejäl uppförsbacke.
Det är svårt att säga vart jag är.
Tisdagen den 1 September skrev jag detta:

Svacka

Upp på banan igen.
Se framåt, kämpa.

Men mest att inte se det som ett stort nederlag.

Att inte tänka: ruta ett.
Det är inte ruta ett.

Men jag vill bara sova.

Märkt ,

Verkligheten

verkligheten_kaos

Jag är inkapslad, avskiljd från verkligheten.

Väggarna skyddar, men förvirring råder.

Ingen kontroll.

Men kaoskontrollen finns, hur detta nu kan finnas?

Jag är avskiljd från verkligheten.

Allt för intensiv.

Min säkerhet och min otrygghet.

Ibland hatar jag dessa väggar, men det är ändå dessa som förhindrar att jag spricker.

Jag är bubblan.

Min säkerhet, min otrygghet, mitt kaos.

Märkt , ,

Trötthet

trotthet_depression

Hon är så fruktansvärt trött på sig själv.
Egentligen vill hon bara skrika.

Så trött.

Kan hon inte bara be världen att gå?

Men hon håller allt inom sig.

Allt bär hon på sina axlar.

Så trött!

Hon blir frustrerad och förbannad.Det hon vill, det hon känner,
måste säga.

Blir fel.

Hon vill inte bära det, det råkar bara bli så.

Orden blir omvända och meningslösa.

Hon känner att hon borde ha varit tyst från början.
Energin som krävdes att yttra orden, gjorde henne bara mer dränerad.

Ingen vinning.

Ingen mening. Orden trasslar om vartannat.
Så trött.

Förvirring och missförstånd. Degenerering av det allmänna tillståndet.
Förvärrar relationen till människor.

Suddar ut trädens gröna blad.
Existensen suddas långsamt ut.

Märkt , , ,

Hans hjärta var tveksamt till att slå

gift_hans_hjärta

Mörkret infriar sina löften,
återigen.
Välkommen gamle vän.

I ljusskenets låga.
Musiken i mina öron,
varför,

jag förstår inte.

Alkoholen sprider sitt gift.
Ingen eller få, står emot.

Välkommen min vän.
Är det det som kallas nostalgi?

Du dunkar, likt hammarslag.

River loss papperet och sliter det i bitar, är det det som kallas själen?
Men ändå förändrad?

Ljusen har brunnit ut.

Torka av livet med en handduk och titta på det.

Så vad är det man ser?
En längesedan vit handduk är nu nedsmutsad och sliten.

Märkt , ,

Sidor som inte längre finns

lamna_mig_ ifred

2005

Sluta,

jag vill inte mer.

Men då kommer inget att hända.

Böckernas sidor har upphört att existera.

Sluta, hjälp mig inte.

Låt mig vara.

Pennan är tung men tala vill den åter.

Tystnaden pulserar, likt hammarslag, smärtar den.

Krav, hörnen gråter.

Ilska.

Jag vill inte, jag vill att ni ska ge upp.

Fåglarna skrattar.
Åt vem?

Doften av bläck.
Utspillt.

Ge upp på mig, snälla.

Lämna mig ifred.

Märkt , ,

Känna sig som ett krossat glas

melankoli_syra

Det är som att gå sönder, krossas, som ett glas, på insidan.

Sänk dig själv innan någon annan, eller något sänker dig.

Jag finner tröst i melankoli.

Nattbad och att springa vansinnig.
Fullmåne och vargar som ylar och jagar.

Att hamna där i vägkanten, slungas dit av tankar.

Känna doften av den blöta vägbanan och reflektion.

En annan människas stress och frustration spiller över och rinner på golvet där jag ligger.

Ett frätande, en syra. Och det gör ont.

Ligger i fina små bitar, och kräla.

Smärtan som åter befinner sig i bröstet.
Att befästa inpräntade vanföreställningar.

Kan inte leda till någonting väl.

Märkt , , , ,

Filter

lamna_mig_ej

Öppna dörrar
till andras hem

Att bara se en tunnel när andra ser en varm solig sommardag.
Med dov och mörk samtidigt ljust blå, kall belysning.

Lämna mig inte ensam, snälla.
Lämna mig inte med mina tankar,
de är våldsamma och skrämmande.

Det är svårt att leva med känsligheten.
Gå sönder i både kropp och själ.
På grund av de enklaste ting.

Att tjuvtitta lite i andras hem, hur har andra det?

Jag får inte vara ifred.
Det blir aldrig lugnt,
aldrig tyst.

Förutom när det blir för tyst.

Att alltid bära på en oro, en irritation, inflammation.

Att gå sönder i magen, i leder och i ögonen.

Hjärnan tar de allra snällaste ting och förvandlar dem till monster.
En skrämmande plats att befinna sig på.

Agitation och desperation.

Märkt , , ,

Död

taby_kyrka

Jag känner mig sargad, och i blodiga bitar ligger min kropp.
Jag känner mig trasigare nu än någonsin.

Separationen slog och slet mig itu,
men samtidigt, i tusen bitar som jag ibland undrar om man ens kommer att hitta igen.

Hur kan man ligga blodig, utan att någon tar vidare notis om det? Jag skriker,
skriker min hals hes,
men rummet verkar vara ljudisolerat.

Man blir lite ställd när man försöker ringa till någon som inte finns längre.

Märkt , ,

Likgiltighet

likgiltighet

2008-02-20

Jag tittar mig i spegeln, den där blicken känner jag igen.
Likgiltigheten i mina ögon.

Hur får jag bort den?
Blicken.
De där ögonen som stirrar tillbaka.

Jag stirrar, de stirrar, det är fult att stirra.

De där ögonen som speglar total meningslöshet.
Jag är besviken att jag ser dessa ögon igen.

Men det är bekant. Ingenting jag önskar, men bekant.

Klockan tickar på och intet sker.

Drömmarna är värst.
Situationen är svår då jag behöver återhämta mig efter varje natt.
Slag efter slag landar på natten. Och det gör ont.

Återhämta sig från det som skall återhämta en.
Ögonen som stirrar kallt av trötthet.
Inget liv i dem.

Som om hjärnan medvetet försöker sabotera.

Nedgångarna kommer, kommer brutalt och fort.
Som en mörk överraskning. Ofta när det känns som bäst.

Att knappt känna igen sig i spegeln för att ens ögon är döda.

De där ögonen.
Igen.

Märkt , ,

Ambivalens

2008-02-03

Orden börjar ta slut, jag är så trött.ambivalens_trad

Kvicksand.
Timglaset är vänt.

Ord är betydelsefulla och nu börjar de ta slut.

Vad är ord? Luft.

Någonting fyller mig, och det sprider sig.
Kvicksanden.
De börjar ta slut, men en penna vill skrivas med.

Betyder det att tiden är över?
Fanns det en början eller är det redan slut?
Låt inte bläcket torka ut.

Mina ord är sanden i timglaset, det är vänt för längesedan och sakta dränker tystnaden mig.
Men pennan och handen rör sig fortfarande.

Märkt , , ,

Hon

2007-09-07

Hennes desperata ångestskri ekar sakta ut genom
det tomma rummet.
Hon vill inte vara med längre, hon hade handlat
tidigare den dagen, då visste hon.

Det hade börjat med att solen sken, den var
alldeles för stark, himlen var alldeles för ljus
och träden var alldeles för gröna.

Det var för mycket för henne.
Hon hade sett en man tidigare,
han påminde om någon. hon visste inte själv.

Han hade gett henne en blick och det var det
som skrämde henne. Fanns hon?
Hon visste inte själv.

De ropar på henne igen men hon vet att de
inte finns.
Hennes teorier är: antingen finns inte hon
men det gör de. Eller finns hon men inte
de.

Det är vad hon tror.

Hon handlade lite mjölk, ”att den tar slut så fort”
tänkte hon.

Allt vi vet om henne är mycket påtagligt och sakligt.

Men ingen känner henne,  inte ens hon själv.
Om hon klarar detta så vet hon att saker kommer
att bli tydligare och hon själv kommer att bli starkare.

Men just nu ligger stora tvivel framför om hon har en
framtid. Hon ser den iallafall inte

Surrealism är en intressant sak, de flesta ser inte
sammanhanget i surrealism men det gör Hon.

Hon lever nämligen i en surrealistisk tavla,
tyvärr ser hon inte sitt sammanhang, då hon är
för nära och står mitt uppe i den.

Skriet ekar tyst i det mörka rummet. Hon har
stora tunga gardiner för annars kan hon inte sova.
De stänger iallafall solen ute.

Märkt , ,