Etikettarkiv: bipolär

Mani

mani_stress

Jag vilar boken lätt på katten, det rycker lite i honom, han förstår inte vad det innebär. Och inte jag heller. Men sysslolöshet och för hög hastighet befinner sig i min kropp.

Han rättar till sig och somnar om. Jag har varit aktiv idag, för aktiv. Att arbeta med något till svetten lackar innebär tydligen att man jobbar för hårt. Men när man är manisk så går det fort.

Jag gräver i potatisjorden, och letar, letar efter ro. Jag hittar ingen, kroppens anspänning dröjer sig kvar.

Fingrarna är för snabba och det blir korrekturfel överallt. Det går inte att samla ihop allting så det blir bra. Jag blir frustrerad och arg, för att kroppen är för långsam. För att det blir för många fel. Jag tvingar då hjärnan under enorma hot, att åtminstone försöka att fokusera på en bokstav i taget.

Hjärnan är för snabb och fingrarna känns slöa, som de vadar i lera.

Kroppen känns snabb men är seg som tuggummi i förhållande till hjärnan och själen.

Att försöka sakta ned, och öka för nu går det fort, samtidigt som det går långsamt.

Jag funderar nu om de olika variablerna som är jag, försöker tävla mot varandra.

Ett blandat humör som frustrerar mig något så enormt.

Märkt , , , ,

Väntan

vantan_mani

Väntan,

all denna väntan.

Frustrationen.

Djupa andetag.

Det är så att jag inte står ut.

En agitation.

Allt går för långsamt.
Det känns som om hjärnan försöker ta sig upp till mani men inte lyckas, p g a eller tack vare medicinering.

Men försöker gör den.

Väntan driver mig till vansinne.

Nu under ett par dagar, har jag minskat min medicinering på eget bevåg, och det känns som om jag kom ut ur en dimma.

Tjockleken på hinnan tunnades ut, lättade, och det var skönt.

Nu vet jag inte hur konstruktivt det är i längden men för nu, så tänker jag att jag får njuta av det så länge det varar.

Kanske jag känner mig hemma. Kanske det är bekant.
Oavsett, så får det vara så.
För nu.
Så länge det håller.

Jag vet inte om jag vill tillbaka till den tjocka hinnan. Det känns som att ligga i livmodern, utan omvärlden. Skyddad men inte aktiv i livet.

Skyddad av extra hud.

Märkt , ,

Känna sig som ett krossat glas

melankoli_syra

Det är som att gå sönder, krossas, som ett glas, på insidan.

Sänk dig själv innan någon annan, eller något sänker dig.

Jag finner tröst i melankoli.

Nattbad och att springa vansinnig.
Fullmåne och vargar som ylar och jagar.

Att hamna där i vägkanten, slungas dit av tankar.

Känna doften av den blöta vägbanan och reflektion.

En annan människas stress och frustration spiller över och rinner på golvet där jag ligger.

Ett frätande, en syra. Och det gör ont.

Ligger i fina små bitar, och kräla.

Smärtan som åter befinner sig i bröstet.
Att befästa inpräntade vanföreställningar.

Kan inte leda till någonting väl.

Märkt , , , ,

Meningslöshet

sjalslig_resa
2006

Total meningslöshet,
matematiklektion, men ingen matematik vistas i mitt huvud.

Jag kan inte fokusera på det jag ska.

Längtar ut, bort.
Bara härifrån.

Ork.

Ett slag till och jag faller.

Denna väntan!
Jag kan inte koncentrera mig.

Slå då!

Det går inte att bara finna sig.
Min hjärna vill inte som jag vill.
Eller så är det så.

– Hur mår du?
– Jag behöver ta lite luft.
– Gör det.

Jag går ut, smäller upp Entrédörren och springer.
Utan mål, springer tills benen inte bär.

Tankar som rusar och frustration som befinner sig i musklerna.
Om man springer tillräckligt långt bort, slutar tankarna då?

Hjärnan plågar mig när jag vill fokusera. Men det går inte.

Att bara kunna sätta sig ner och vila.

En kommunikation mellan kropp hjärna och själ.
En konstant kamp.

Märkt , , ,

Filter

lamna_mig_ej

Öppna dörrar
till andras hem

Att bara se en tunnel när andra ser en varm solig sommardag.
Med dov och mörk samtidigt ljust blå, kall belysning.

Lämna mig inte ensam, snälla.
Lämna mig inte med mina tankar,
de är våldsamma och skrämmande.

Det är svårt att leva med känsligheten.
Gå sönder i både kropp och själ.
På grund av de enklaste ting.

Att tjuvtitta lite i andras hem, hur har andra det?

Jag får inte vara ifred.
Det blir aldrig lugnt,
aldrig tyst.

Förutom när det blir för tyst.

Att alltid bära på en oro, en irritation, inflammation.

Att gå sönder i magen, i leder och i ögonen.

Hjärnan tar de allra snällaste ting och förvandlar dem till monster.
En skrämmande plats att befinna sig på.

Agitation och desperation.

Märkt , , ,

Galenskap

galenskap_katten_bilder

Samma tankebanor, samma spinnande.

Någonting som rullar runt och lägger sig tillrätta.
Luddigt, galenskap.

Irrationellt?

Ja, kanske.

Jag ser de vackra bilderna, för mig är de inte mer. De berör mig icke.

Ett lugn som sprider sig och en längtan efter fart.
Att bestämma sig.

En förändring i ögonen, i själen och att kroppen bestämmer sig för att någonting kommer att göra ont.

Det är när hjärnan ligger ett steg före.

Det ligger nu och myser och värmer. Spinner som en katt.
I mitt bröst.

En trygghet och en blandning av gott och ont.

Att bara släppa taget och gå in i sig själv. In i galenskapen.
Gå in i den så hårt man bara kan.

Tankar på motorfordon och att kunna stoppa lastbilar med sin kropp samt att trotsa någon Gud.

Eller bara ett väldigt stort ångestpåslag.

Märkt , ,

Skuld

Jag hoppar mellan olika sätt att ångestlindra.
Jag är fantastiskt lättkränkt och vissa ord skär och ilar i ryggmärgen.

Och en känsla av skam.

Denna känsla har dominerat mig till stor del, och skulden.

Att skämmas över att behöva vara jag. Jag ville vara någon annan, leva med djuren.

Leva i en parallell värld.

Sådana tankar hade jag när jag var yngre för att kunna fly någonstans.
Som om jag borde fötts in i en annan verklighet.

Jag har alltid varit dålig på att hålla mig innan för ramarna. Jag målade alltid utanför när jag var liten.

Har jag gjort något fel?

Tänk att dagarna kan skilja sig så mycket. Att ibland få sprudla av kreativitet och andra morgnar så funderar man på att börja räkna tabletterna man har hemma.

Eller att bara önska att dagen tar slut och man får gå och lägga sig.

Märkt , ,

Hålla andan

halla_andan_krock

Jag känner att paniken ligger där under ytan och trängs med en mängd andra känslor.
Jag vet inte vad jag ska göra med den.
Rädd för att den ska blomma ut.

Smärtan sätter sig i kroppen, närmare bestämt mellan skuldrorna.
Andningen blir kortare. Och andetagen kommer mer sällan.

Att saker som sker i hjärnan kan angripa kroppen så hårt.
Vara kapabel till att kunna slappna av.

Det är någonting jag aldrig lärt mig att manövrera.
En önskan efter lugn.

Inte en önskan till tomhet, lugn.

Lugnet i stressen, lugnet i aktiviteten.
Lära sig att hålla en distans till omvärlden.

Axlarna drar sig framåt. Som vid kramp.
Först som ett molande, för att sedan explodera.
Känslorna som rör sig mystiskt, är ännu ej definierade.

Det är nog därför paniken yttrar sig.
Implosion eller explosion.

Som vid universums födelse.

När ting blir väldigt små eller stora så finns inga begrepp, utan enbart galenskap.

Märkt ,

Roboten och degen

degen_robot

För mig kändes han som en robot.
Plastig kändes han, jag tittade närmre på honom och försökte se tillstymmelse av känsla.

Jag undrar vad jag gjorde för fel?

Jag tittar på min ledsna deg.
Och börjar arbeta med den, även fast jag vet att den inte kommer att bli bra.
”Är det någon symbolik i detta”? Tänker jag.

Men den smakar ju gott.

Och på plåten lägger jag ut trådarna som glutenet bildat.
I långa remsor, drar jag ut degen, nästan på ett bisarrt vis.

Jag drivs ändå till att grädda den redan misslyckade degen. Farmors recept.
Måste slutföra det iallafall.

Oj vad ledsen den ser ut, alldeles grå.
Fast mönstret som bildats är rätt så tjusigt.

Ett odjur, vad det nu är för något.

Jag hoppas att det går ännu mer åt helvete. Hoppa på så drar vi, nu ska vi så långt söderut som det bara går. Och kastar en handfull deg på kaklet. Skrattar till lite.

Degen känns slapp och livlös, inte spänstig och luftig som den sig bör. Den ser urvattnad och blek ut. Men det är ändå mysigt med deg till trots att den är död.

Mina händer blir kladdiga, inte mycket, men nu drar vi, till det yttersta, yttersta.
Ett par handskar av deg bildas. Tjocka handskar.

Detta resulterar i att jag måste diska mina händer rena med diskborste, för att få de rena.
En hel procedur.

Plåten är nu färdiggräddad så att säga och jag tittar på min misslyckade deg.
Och jag ser att det inte har blivit rätt.
Men vad är det som möter mig i den nu gyllenbruna om än lite platta bulltrådskakan?

Ett litet ansikte.

Det var fantastiskt, och jag resonerar att det måste vara detta som är konst.
Men inte bara det, ansiktet har tittat på mig förut fast då såklart under andra omständigheter.

I en målning jag skapade på måfå var det jag såg henne sist. Kan det vara slumpen?
Jag frågar roboten varför min döda deg är fantastisk och han svarar ”nej, vad tänker du?”

Så mycket energi på någonting som man vet, inte kommer att bli bra.
Men hela kärleksakten med degen gjorde mig tillfredsställd.

Det var som att gå på lina och jag såg, just det så tydligt.

Balansen

Fokus

Och önskan att driva igenom.

Det är kanske det som är receptet?
Och det var skönt, att ha med sitt autentiska jag hela vägen över linan. Kontrollen fanns, samtidigt som jag släppte taget och flög.

För en kort stund var jag fri i min vardagsmagi.

Men jag vågade inte nämna någonting för honom.

Märkt ,

Likgiltighet

likgiltighet

2008-02-20

Jag tittar mig i spegeln, den där blicken känner jag igen.
Likgiltigheten i mina ögon.

Hur får jag bort den?
Blicken.
De där ögonen som stirrar tillbaka.

Jag stirrar, de stirrar, det är fult att stirra.

De där ögonen som speglar total meningslöshet.
Jag är besviken att jag ser dessa ögon igen.

Men det är bekant. Ingenting jag önskar, men bekant.

Klockan tickar på och intet sker.

Drömmarna är värst.
Situationen är svår då jag behöver återhämta mig efter varje natt.
Slag efter slag landar på natten. Och det gör ont.

Återhämta sig från det som skall återhämta en.
Ögonen som stirrar kallt av trötthet.
Inget liv i dem.

Som om hjärnan medvetet försöker sabotera.

Nedgångarna kommer, kommer brutalt och fort.
Som en mörk överraskning. Ofta när det känns som bäst.

Att knappt känna igen sig i spegeln för att ens ögon är döda.

De där ögonen.
Igen.

Märkt , ,

Ambivalens

2008-02-03

Orden börjar ta slut, jag är så trött.ambivalens_trad

Kvicksand.
Timglaset är vänt.

Ord är betydelsefulla och nu börjar de ta slut.

Vad är ord? Luft.

Någonting fyller mig, och det sprider sig.
Kvicksanden.
De börjar ta slut, men en penna vill skrivas med.

Betyder det att tiden är över?
Fanns det en början eller är det redan slut?
Låt inte bläcket torka ut.

Mina ord är sanden i timglaset, det är vänt för längesedan och sakta dränker tystnaden mig.
Men pennan och handen rör sig fortfarande.

Märkt , , ,

Innergården

innergarden_suggestivt_konst

Det luktade inte bara fantastiskt gott, det luktade med färg.

Men i ditt ansikte finns jag inte.

Vi gick ut på innergården och den underligaste känsla kom över mig.

En känsla av icke-existerande barn, lekandes.

Denna känsla satt i väggarna, i träden och i mig.

Skratt och kritor.                                            I vinden som inte blåste.

Du är så fin” Nedklottrat på en träkant.

Det var så övergivet, fast ändå inte.

En syndikaliströrelse, en konstutställning, bisarra bilder.

Detta är konst.

Ett utsuddande av gränser, moral och etik.

Men i ditt ansikte finns jag inte.

Rosa galler, en man som sitter och läser, men det är inte därför han är där.

Han vaktar.

Långsamt sneglar han på mig och ler.

& jag ser att han har sett.

Sett att jag är samma skrot som han själv.

Och vad han vaktar är vår intensiva känsla.

Känslan att egentligen böra tillhöra något annat.

Märkt , ,

Hon

2007-09-07

Hennes desperata ångestskri ekar sakta ut genom
det tomma rummet.
Hon vill inte vara med längre, hon hade handlat
tidigare den dagen, då visste hon.

Det hade börjat med att solen sken, den var
alldeles för stark, himlen var alldeles för ljus
och träden var alldeles för gröna.

Det var för mycket för henne.
Hon hade sett en man tidigare,
han påminde om någon. hon visste inte själv.

Han hade gett henne en blick och det var det
som skrämde henne. Fanns hon?
Hon visste inte själv.

De ropar på henne igen men hon vet att de
inte finns.
Hennes teorier är: antingen finns inte hon
men det gör de. Eller finns hon men inte
de.

Det är vad hon tror.

Hon handlade lite mjölk, ”att den tar slut så fort”
tänkte hon.

Allt vi vet om henne är mycket påtagligt och sakligt.

Men ingen känner henne,  inte ens hon själv.
Om hon klarar detta så vet hon att saker kommer
att bli tydligare och hon själv kommer att bli starkare.

Men just nu ligger stora tvivel framför om hon har en
framtid. Hon ser den iallafall inte

Surrealism är en intressant sak, de flesta ser inte
sammanhanget i surrealism men det gör Hon.

Hon lever nämligen i en surrealistisk tavla,
tyvärr ser hon inte sitt sammanhang, då hon är
för nära och står mitt uppe i den.

Skriet ekar tyst i det mörka rummet. Hon har
stora tunga gardiner för annars kan hon inte sova.
De stänger iallafall solen ute.

Märkt , ,