Kategoriarkiv: Bipolär

Väntan

vantan_mani

Väntan,

all denna väntan.

Frustrationen.

Djupa andetag.

Det är så att jag inte står ut.

En agitation.

Allt går för långsamt.
Det känns som om hjärnan försöker ta sig upp till mani men inte lyckas, p g a eller tack vare medicinering.

Men försöker gör den.

Väntan driver mig till vansinne.

Nu under ett par dagar, har jag minskat min medicinering på eget bevåg, och det känns som om jag kom ut ur en dimma.

Tjockleken på hinnan tunnades ut, lättade, och det var skönt.

Nu vet jag inte hur konstruktivt det är i längden men för nu, så tänker jag att jag får njuta av det så länge det varar.

Kanske jag känner mig hemma. Kanske det är bekant.
Oavsett, så får det vara så.
För nu.
Så länge det håller.

Jag vet inte om jag vill tillbaka till den tjocka hinnan. Det känns som att ligga i livmodern, utan omvärlden. Skyddad men inte aktiv i livet.

Skyddad av extra hud.

Märkt , ,

Känna sig som ett krossat glas

melankoli_syra

Det är som att gå sönder, krossas, som ett glas, på insidan.

Sänk dig själv innan någon annan, eller något sänker dig.

Jag finner tröst i melankoli.

Nattbad och att springa vansinnig.
Fullmåne och vargar som ylar och jagar.

Att hamna där i vägkanten, slungas dit av tankar.

Känna doften av den blöta vägbanan och reflektion.

En annan människas stress och frustration spiller över och rinner på golvet där jag ligger.

Ett frätande, en syra. Och det gör ont.

Ligger i fina små bitar, och kräla.

Smärtan som åter befinner sig i bröstet.
Att befästa inpräntade vanföreställningar.

Kan inte leda till någonting väl.

Märkt , , , ,

Innergården

innergarden_suggestivt_konst

Det luktade inte bara fantastiskt gott, det luktade med färg.

Men i ditt ansikte finns jag inte.

Vi gick ut på innergården och den underligaste känsla kom över mig.

En känsla av icke-existerande barn, lekandes.

Denna känsla satt i väggarna, i träden och i mig.

Skratt och kritor.                                            I vinden som inte blåste.

Du är så fin” Nedklottrat på en träkant.

Det var så övergivet, fast ändå inte.

En syndikaliströrelse, en konstutställning, bisarra bilder.

Detta är konst.

Ett utsuddande av gränser, moral och etik.

Men i ditt ansikte finns jag inte.

Rosa galler, en man som sitter och läser, men det är inte därför han är där.

Han vaktar.

Långsamt sneglar han på mig och ler.

& jag ser att han har sett.

Sett att jag är samma skrot som han själv.

Och vad han vaktar är vår intensiva känsla.

Känslan att egentligen böra tillhöra något annat.

Märkt , ,

Aritmetik

Med Imovansmak i munnen och med tankar på aritmetik och hur lite man vet.

Analys: man blir duktigt ostadig på benen, men det tänker nog inte busschauffören på.

Benen är sega som fullblod och det är väl också tanken med det hela.

Azerbajdzjan. Det är tankar, tamponger och besvärligheter i fickan. Och de mystiska känslor som är en kokande brygd.

Kitteln är tung och riktigt gammaldags, vet ej vem som har bestämt sig för att ställa dit den.

En iskaffe är alltid ett störningsmoment och ett rån. De jävlarna. Limmade böcker och snurrkaffe.

En medicin tar sönder en bit av ditt verktyg, hjälper kanske ett annat.

Iskaffet smakar pengar. Det var dåligt brända 51 kr.

Hur lite man vet, igår sysselsatte jag mig för en stund, att försöka konvertera riksdaler till dagens valuta. Det var en mycket svår uppgift. Inte ens när stora stygga riksbanken inte vet, då är det klurigt.

Jag började då räkna själv men konstaterade att det var för många daler och riksdaler man kunde välja mellan.

Men konklusionen var att inte spelade någon roll, då riksdalern och det svenska riksmyntet blev synonymer med varandra där på 1800-talet någon gång.

Åter till de dåligt brända 51 kronorna. Jag sätter mig på det lilla vältrafikerade fiket och studerar folket.

En 7-åring som kör lite barhäng, har stängt av sina öron för sin mor, men ej mormor. En riktigt cool kille.

Mamman med dåligt självförtroende pratar med tjejen som jobbar. Båda besitter en känsla att det är fel att breda ut sig.

Haha, tänkte jag. Här har man ockuperat de två största fåtöljerna och jag skäms inte ens över det.

Jag filosoferar en stund och går sedan därifrån. På ett ytterligare fik så ser jag ett ansikte jag känner igen. Det var norskan. En kvinna som en månad tidigare, kom till mig på en busstation som en räddare i nöden. Den dagen kunde jag knappt ta mig ut. Och så möttes vi. Hon fick mig att skratta och le, 90 år var hon. Talade mycket och kärleksfullt, som om jag var någon som hon genuint brydde sig om. Jag tänkte lite moloket att, efter vi hade sagt adjö: vill universum att vi ska mötas igen, så gör vi det. Och där stod hon med sina vänner. Jag samlar mod och tar kontakt. Jag förklarar att jag hade tänkt mycket på henne, hon sken upp och tyckte att hon skulle bjuda mig på en fika. Jag får hennes telefonnummer och börjar nästan tro på änglar.

Att en dag som var så dålig, kunde räddas av varma, raka och sådana ord som man inte förväntar sig av en dam på 90 år.

Just nu så sitter jag mycket bekvämt i en hängfåtölj, lite avskiljt från vimlet.

Det är tre svarta fåtöljer uppställda bredvid varandra i en halvmåne med lagom stort avstånd så man känner att man får vara ifred. Jag sitter i mitten med två män på vardera kant. Riktigt propra. Den ena sitter och ser ut att göra någonting mycket viktigt på sin iPad och den andra försöker etablera kontakt på sin silvriga telefon. Allvarligt ser det ut att vara. Snabbt möttes våra ögon och han bestämde sig för att gå.

Märkt , ,

Bara sådär

Kvällstankar och katter som klättrar och stör.

Gå och ät, sluta skrika.

Kaffekoppen

                                                                             kaffekoppen_angest                                                                               

2010-09-21

& våra sömnsamtal mitt i natten, då man knappt vet vad man heter. Eller om man drömmer.

Jag vill sluta känna,

                              fast ändå inte.

Livet gör mig så ont.

                             Rykande färskt bröd på morgonen.

Dofter påminner om svunnen tid.

                            Jag är ingen-särskild idag.

Man kan inte fylla vakuum.

                           Jag slits i bitar och mina spillror sprids i vinden. Som en kremering av en levande.
Fast av känslor.

Jag löses upp och ett hysteriskt skratt hörs på avstånd.

Hur kan så många fler verkligheter finnas i ett och samma hjärta?

                           Snusfläckar på lakanen. Varför kan man inte bara få finnas?

I Australien finns min stjärna,                                            du får sluta stjäla saker av mig.

Men du kommer tillsammans med lugnet.

Jag trodde din mössa var ditt hår. Hon var lysande,

                                                                                 och jag blev kallad uggletjejen.

Allt går i slow motion, en pappersmugg flyger, fylld av kaffe.

Jag slår på väggen, vad som helst för att slippa för en stund, men inte vet jag vad väggen har gjort för fel.

Jag ser pojken med de bruna ögonen kämpa för livet.

En kvinna berättade om sin svåra situation och sade till mig att en läkare hade formulerat sig: Vi vill inte väcka honom till smärta.”

Jag undrar om det är hans eller mina känslor och rädslor jag känner?

Det rinner kaffe över hela väggen men hissen kommer inte, kan man kortsluta en hiss med en kopp kaffe?

De dåliga dagarna så känns ångesten till och med i väggarna, och det är samma sjukdom allt genomsyras av.

Märkt , ,