Ångestsömn

Jag ville inte väcka honom, för det är det hans kropp vet, att oro väntar.
Därför söver den sig själv.

Jag ville ha sympati, men avstod.

Att känna sig förbisedd och försöka fokusera på annat. Att vara inne i en smärta. Så hårt.
Men att låta sömnen döva.

Sömnen tar vid när man inte orkar ha ångest längre.

På sjukhuset då jag var inlagd, så skrev jag och somnade och skrev och somnade.

Men det är nyttigt tror jag. Både att sova bort ångest under kontrollerade former och att skriva.

Ett sorts helande.

Väck inte den ångestfyllde som sover är kanske en regel där.

När det inte finns fler alternativ så somnar man, kanske av uttröttning.

Att ångest är ett föråldrat sätt för kroppen att säga till om fara är kanske sant, men det förringar inte smärtan i det.

Att lämna den ångestfyllde sovande i sin lindring, sömnen kan vara gott. Och hoppas att ångesten ger vika.

Att ge någon vilan den så innerligt behöver.