Hösten och tomheten

host_och_tomhet_depression

Att se en värld av sepia, jag känner mig bitter och tom. Allt dör.
Personen bredvid mig säger: ”men det är väl vackert?”
Jag tänker att han kan ha rätt, men jag känner det inte.

Bitterheten tar överhanden.
Jag känner mig introvert, svarar knappt och drar upp min halsduk. Jag undrar när röken ur munnen kommer.

Det är inte vackert. Det är mörka tankar som drar förbi. Som skuggor från förr.

Höstens ankomst.
Melankolins tid.

Vi promenerar vidare, i tystnad. Han kanske blev obekväm med frånvaron av reaktion från mig. Han tänker på sitt och jag tänker på mitt. Löven är så monotont färgade så jag blir förvirrad.

Vackert, jag tänker på ordet. Det är ett vackert ord i sig.

Allén vi promenerar under och talar om, är stor och man skulle kunna beskriva den som majestätisk men den tornar upp sig som ett monster i mina ögon.

Jag är kall och det känns mörkt. Doften av döda löv når mig.
Jag undrar om min sinnesstämning smittar av sig.

Om skuggorna visar sig även för honom.
Om melankolin sprider sig.

Jag ryser till. Och säger alldeles försent: ”Jo det är förbryllande vackert.”
Men jag låter inte övertygande. Men förbryllande är det.

Han tittar på mig, möter mina ögon, men svarar ej.
I tystnad går vi vidare, inte obekväm tystnad, men tom. Han känns tom och jag är tom.

Men när man känner sig tom, så har man så mycket känslor inombords så att de inte känns längre.

Att bitterheten får ta över. Smittas.

Skönheten i allén lämnas bakom ryggen och jag ber honom att inte låta skuggorna ta över, kan jag själv göra detta val?

Att tro på mina egna ord när jag uttalar dem.

Märkt , , ,

2 tankar om “Hösten och tomheten

  1. Godmorgon på söndagsmorgonen.
    Du är bra på att förmedla I mellan raderna vad det är som händer i dig. Jag som har samma diagnos som dig vet precis vad det handlar om.
    Tom, jag är också i Tomrummet ibland och upplever det precis som du beskriver. Jag tycker det är ett skönt rum där själen vilar och laddas.
    I Tomrummet bara är jag, affirmationerna kommer när dörren ut gläntar.dig
    En stor kram till
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

    Gilla

    • God morgon och tack. Jo, det är lite en plats för funderingar och filosofi. Men jag laddas ej där, jag vill ogärna stanna där för länge. Känslorna måste tas itu med. Det handlar nog om att jag stänger av när det blir för mycket. Men att bara få vara i den en stund är skönt. Om jag stannar för länge så kommer Skoven. Med gråt. De som kommer okontrollerbart och dem är inte roliga. Kram på dig.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s