Nu

Nu_depression_angest

Efter inläggningen, när jag kom ut, så var jag ganska taggad. Men nu har det falnat.

Just nu är det något typ av vakuum, mina minnesluckor har blivit värre. Men det kan inte vara någon medicin som skapar dem eller förvärrar dem.

Jag kämpar. Det är det enda jag kan säga.

Jag vill inte ha ångest. Jag vill inte ha ont i skuldrorna. Det slipper jag med regelbunden medicinering. Med vid-behovs-medicin. Men den kan jag inte kontrollera, den behöver kontrolleras av professionella. Där mådde jag bra. Helt optimalt med medicineringen. Men man kan inte vara inlagd för alltid.

Detta skapar ett dilemma för mig, och en fråga: kan jag någonsin leva mitt liv som jag vill leva det utan behovsmediciner?

Det går inte att studera med detta, det går inte att arbeta med detta. Och att studierna eller arbetet blir en omfokusering, är helt omöjligt.

Jag vet inte om hjälpen som erbjuds är rätt för mig.
Men jag kämpar.

Rutinerna efter sjukhuset håller jag noggrant.

Men optimismen falnar nu när jag är ute i den riktiga världen igen.

Märkt , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s