Dagen jag lades in

kanslor_infor_inläggning

Någonstans längs vägen har konsekvenstänkandet försvunnit. Eller inte försvunnit men jag struntar i konsekvenserna.

Jag lade in mig för att jag inte ville hamna på intensiven. Jag såg tydligt konsekvenserna av mitt kommande handlande, men tänkte göra det ändå. Detta berättade jag för min behandlare och hon kallade in läkare.

Nervositet uppkom när jag insåg vad som komma skulle. Att bli inlagd. På sjukhus, för att mitt mående påverkar mig så pass mycket att jag bestämt tänker ta en större mängd piller.

Läkaren ringer omedelbart till avdelningen men ingen plats finns. Hon går iväg och säger att hon skall hitta en plats till mig. Jag och min vän får inte lämna lokalen, utan får sitta och vänta i ett tomt samtalsrum till en lösning finnes. Detta skedde vid lunch och hon sade till behandlaren: ”ge dem mackor, kaffe, vad än de vill ha.” Vi nekar vänligt, båda två. Jag av nervositeten som gjorde mig illamående och min vän, kanske av samma anledning. Jag satt med handsvett och oro för vad som komma skulle. Vart jag skulle hamna någonstans. Vi fick vänta ganska länge, men lösningen kom i formen: läkaren. Som sade: det finns en plats nu.

Jag blir hämtad och eskorterad, det kändes att det var en rutin som skulle följas. Att eskorten skulle gå till på ett visst sätt. Men det var skönt, kvinnan pratar lugnande med mig och säger att detta inte är så dramatiskt. Ibland behövs detta. Och visst är det så, för min egen säkerhet.

Men allt är läskigt den första gången. Jag hade många föreställningar om hur det skulle vara på avdelningen. Att det skulle vara riktigt sjuka personer där, men alla var där av i princip samma anledning som jag själv.

Det var mycket lugnt på avdelningen, det var några som vankade av och an, vissa tog kontakt, men de flesta höll sig för sig själva.

Hur hamnade jag här? Det var en mängd småsaker som skedde vid början av svackan, men inte någonting av större betydelse. Det var nog så att de skapade en kedjereaktion som resulterade i att jag inte ville känna. Känna alls.

Därför stängde jag ned. När jag stänger ned får jag ångest. Det är bra att känna, hör jag mig själv säga. Men kan jag applicera det på mig själv? Det är så svårt att känna in känslan och placera den vart den hör hemma. Och det kan göra ont.

Det kommer att göra ont, men det måste göras. Sliten. Men det finns inget annat.

Märkt , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s